Hej vänner!

Jag kom och tänka på min släkting Emanuel Uddenberg. Han var ju pastor i Vretryda församling som ligger någonstans i det mörkaste Småland. Ni vet den del som kristnades först någon gång på slutet av 1700-talet. Men det som jag nu skall berätta om hände i början på 50-talet i byn Nässlehult. Numera är det ju en rätt avfolkad by. Flera av husen har köpts in av tyskar och affären är nedlagd sedan länge. Likaså har skolan lagts ner och de fåtaliga som bor kvar är över 70 allihop.

Men i början på 50-talet var det en levande by med människor i alla gårdar. I en av dessa bodde en skomakare som hette Erik Lindgren och en finsnickare som hette Allan Lindén. Det snackades en del om att dessa två farbröder bodde ihop. Man anande nog att deras relation var mer än bara kamratlig. Sådant var ju väldigt känsligt vid den här tiden. Homosexualitet hade ju varit förbjudet fram till 1944 varefter det istället betraktades som en sjukdom fram till 1979.

Men både Erik och Allan var mycket uppskattade yrkesmän. Eriks inte bara lagade skor, han gjorde också skor. Speciellt folk som hade fel på fötterna uppskattade Eriks arbete. För han var expert på att fixa skor år folk som behövde anpassade skor för att sina knöliga fossingar. Och Allan anlitades när man ville ha snickarglädje på sin veranda eller något annat fint snickrat. Det Allan gjorde blev alltid jättefint och välgjort. Men dessutom var gubbarna alltid hjälpsamma och snälla. Allan hade dessutom i flera år jobbat som kock på Svenska-Amerikalinjens flaggskepp Gripsholm. Så när det var någon som skulle ha kalas av någon anledning brukade man anlita Allan att laga maten.

Alla som kände Erik och Allan tyckte om dessa farbröder, utom fru Elsa-Marie Vedkvist. Hon var en religiös dam som ständigt var rädd för allt som var annorlunda eller i hennes ögon omoralisk. Lika religiös som elak gick hon runt och skvallrade och snokade i andras liv. Var det någon flicka som kysst en pojke så kunde man ge sig fan på att hon samma kväll sökte upp föräldrarna till ungdomarna och informerade dessa om detta. För hon hade minsann smugit runt och kollat vad de hade för sig. Hade någon man hälsat på en kvinna vars man var borta, så informerades hela byn om detta med antydningar och suckar om synd och skam. Dessutom brukade hon regelbundet informera myndigheterna om alla skamligheter som hände. Erik och Allan hade hon anmält till länsman flera gånger om sina misstankar om sodomi och synd i det huset. Hon hade blivit mycket upprörd när denne svarade att han kände både Erik och Allan och att det inte fanns misstankar om brott.

 Hon hade också vid flera tillfällen sökt upp min släkting Emanuel och krävt att han i egenskap av präst skulle agera mot det Sodom och Gomorra som Nässlehult utvecklats till. Till slut hade både Emanuel och hans fru Jenny ledsnat på dessa besök. Så när Elsa-Marie kom för tredje gången på en vecka för att informera pastorn om vilka synder hon observerat stängde Jenny dörren och ropade högt till Emanuel: "Emanuel du har besök. Det är den där kärringen igen!" Detta hördes naturligtvis genom dörren och när Emanuel öppnade såg man tanten med bestämda steg vandra nerför gatan. Naturligtvis anmälde fröken Vedkvist detta till biskopen som lovade att vid tillfälle undersöka saken. Något sådant tillfälle uppstod aldrig. Men Elsa-Marie var rätt nöjd ändå för hon tyckte om att anmäla och misstänkliggöra folk.

Men så hände följande. En tidig morgon december när Erik tittade ut genom fönstret fick han se en liten flicka gå ut på den nattgamla isen på Nässlesjön. Det var Karin Erikssons dotter Kerstin två år som smitit ut när Karin vände ryggen till och som nu prövade att gå på is för första gången i sitt liv. Hon hade redan kommit ut tio meter från stranden. Erik förstod att det bara kunde sluta på ett sätt så han skrek på Allan att komma och rusade ner till sjön. Precis när han kommer ner till stranden brister isen och Kerstin sjunker i det kalla vattnet. Erik lägger sig på magen på isen och sparkar sig ut till vaken. När han tittar ner ser han den lilla flickan någon meter ner. Men som tur är är det inte speciellt djupt så han hoppar i vattnet som når honom till halsen. Så böjer han sig och lyfter upp flickan över huvudet. Där står han medan Allan lägger ut en lång planka på vilken han sparkar sig ut. Han sätter först den lilla flickan på plankan och sparkar sig iland. Nu har folk samlats och flickan blir omhändertagen av sin mor. Därefter skickar Allan ut plankan igen till Erik. Men denne är nu så stel att han inte kan komma upp. Så någon hämtar ett rep och gör en lassoknut på detta. Erik lyckas fästa det under armarna och med gemensamma krafter lyckas man dra Erik ur vaken.

Vid högmässan söndagen därpå tar Emanuel upp Erik och Allans hjältedåd. Han säger att man ju egentligen inte brukar applådera i kyrkan, men att detta är värt ett undantag. Så reser sig Karin Eriksson och hennes man Sture och tackar Erik och Allan för att de räddade Kerstins liv. Något som de kommer vara tacksamma för så länge de lever. De berättar också att om de får en son kommer de döpa honom till Erik Allan. Och blir det ytterligare en så skall han få heta Allan Erik.

Alla är överens om att Erik och Allan förtjänar en belöning men de säger att de inte vill ha någonting. Att de bara gjort det som varje människa skulle gjort i den situationen. Men Emanuel söker upp gubbarna och med sig har han en flaska renat i present. Så han blir bjuden på kask och när de sitter där och pratar säger Emanuel att han nog tycker att Erik och Allan nog borde få något för det stora de gjort. Han säger att om han som präst kan ge dem något så skall han göra det. Då säger Erik att han i så fall skulle vilja gifta sig med Allan och inte längre leva ogift och i synd. Det här hände ju när äktenskap mellan två av samma kön inte var att tänka på i Svenska kyrkan. Så Emanuel visste inte riktigt vad han skulle säga. Men han tyckte ändå att han gett farbröderna ett löfte att ge dem vad de önskade. Så han sa att det skulle han väl kunna göra om det inte blev en alltför stor tillställning, då det nog kunde led till problem om det nådde biskopens öron. Man kom överens om att vigseln skulle ske första söndagen i maj i Erik och Allans trädgård. Nu gällde det bara att hitta bröllopsvittnen. Men det var inget problem för när de frågade lilla Kerstins morföräldrar så lovade de av ren tacksamhet att ställa upp.

Så i maj stod Allan och Erik i lånade kostymer i sin trädgård och bytte ringar. Så Emanuel var faktiskt den första präst i Sverige som gifte ihop folk av samma kön. Som många Uddenbergare alltså en föregångsman. Efter vigseln var det sedan ett trevligt kalas i gubbarnas hem. Allan hade lagat allt möjligt gott och det kom till kalaset fler som ville gratulera.

Men i alla paradis finns det en orm. I det här fallet hette denna orm Elsa-Marie Vedkvist. Hon hade ju hört att något pågick hos Erik och Allan. Så smög fram och tittade in genom deras fönster. Just då ser hon Erik kyssa Allan. Hennes elaka ögon blir stora som koögon och hon rusar iväg för att berätta för allt och alla vad hon sett. Enligt henne var Sodom och Gomorra bara en idyll jämfört med detta syndens näste som byn Nässlehult utgjorde. Konstigt nog hade gud ännu inte ingripit och dränkt denna del av Småland med eld och svavel. Dessutom hade hon minsann sett att prästen med fru var närvarande vid den orgie hon just bevittnat.

Redan nästa dag for hon till Kalmar för att  anmäla det inträffade till biskopen. Med sig hade hon också en skriftligt redogörelse för det som hon sett. Vidare hade hon från en säker källa (en annan skvallerkäring) informerats om att prästen vigt två personer av samma kön. Biskopen hade tyvärr inte tid att ta emot, så hon fick lämna sin skriftliga redogörelse på expeditionen. Kontoristen där lovade att informera biskopen om det som hänt.

Därefter gick fru Vedkvist till tidningen Barometern i Kalmar och bad att få tala med redaktören. Hon berättade då att en präst i Svenska kyrkan vigt ihop två män. Detta ansåg hon hela Småland och Sverige borde informeras om. Ty värre synd hade väl knappast hänt tidigare. Redaktören tyckte att det ändå lät lite intressant även tanten uppenbarligen var en religiös hysterika. Så han ringde upp Gabriel och frågade om han gift ihop två män den senaste tiden. Men Gabriel svarade att det hade han inte gjort, även om han tyckt att Erika varit rätt manhaftig.

 När biskopen ringde samma eftermiddag och frågade samma sak fick han samma svar. Biskopen frågade också vem fru Vedkvist var. Gabriel berättade då att det var en stackars dam som inte var riktigt riktig å huvudets vägnar. Något som biskopen sa att han redan förstått. Gabriel berättade också att den man som var gift med fru Vedkvist rymt kvällen efter bröllopet till Amerika. Orsaken var något oklar. Men enligt bekanta hade han antytt att bröllopsnatten varit en skrämmande upplevelse där fru Vedkvist användande av granris varit ett väsentligt, men smärtsamt inslag. "Inte en natt till" hade Vedkvist sagt innan han flydde fältet. Han hade aldrig efterhörts sedan dess.

Alltihop rann ut i sanden. Biskopen vägrade fortsättningsvis träffa Elsa-Marie Vedkvist. Likaså redaktören på Barometern. Elsa-Marie Vedkvist lämnade Svenska kyrkan och blev pingstvän. Hon gifte sig med en pingstpastor som även han rymde utomlands efter en tid. Men Erik och Allan levde lyckliga i alla sina dagar. Dagen innan sin pension gick Emanuel in i kyrkboken och letade upp giftemålet mellan Erik och Allan. Han tog fram ett suddgummi och suddade ut det a han skrivit i slutet på Eriks namn för att slippa frågor. Så nu stod det Erik och Allan och inte Erika och Allan. "För nu får det ta mig fan vara slut med hyckleriet" sa Gabriel.


Peter