God dag vänner!

Igår var katten dum. Han ville inte komma in. Han kom springande när jag ropade på honom. Men han vägrade att gå in. När jag försökte lyfta upp honom sprang han bara iväg några meter. Så jag gav upp Så han fick vara ute i natt. Nu har jag hämtat in honom och han sover bakom mig. Jag gillar egentligen inte att han är ute på nätterna. Det kan finnas dumma och fulla människor som inte gillar katter. Men vad skall man göra när han vägrar samarbeta och bara retas. I natt sov jag alltså utan något som helst sällskap. Inte ens en katt sov med mig. Det kändes lite ensamt.

Nu är det alldeles mörkt på nätterna. Augustimörkret är här och vi går mot höst. Idag blåser det ganska hårt vilket det har gjort i flera dagar nu. Det var nästan en vecka sedan jag cyklade någon längre sträcka. För jag har ledsnat på att ständigt ha rejäl motvind. Några dagar är det okey och kan kännas som en utmaning. Men i längden är det tröttsamt.

Hösten närmar sig alltså med stormsteg och denna mörka och blåsiga natt sov jag kattlös. Maria är i den stora staden. Utan katt och kvinna låg jag i mörkret och lyssnande till vindens brus i träden. Jag tänkte på livet och hur det skulle vara om livet var ett år. Man föddes den första januari och dog den sista december. I så fall hade jag väl varit framme i oktober nu. Jag är en höstmänniska. Men oktober kan vara en rätt fin månad. Men sedan kommer november. Över landet kommer då ett stort mörker, som varar till pass april. I detta mörker skall man treva sig fram, fast själva tiden är emot en. Och ett grått havs vågor skall räkna timmar och dagar. Men om livet var ett år skulle man ju dö vid årets slut. Om man då på nytt får vara med om en vår, så har man ju besegrat döden. Då skulle man minsann vara förvånad, när man såg de första blåsipporna och hörde den första lärkan. "Jaha, det är så här himmelriket ser ut", skulle man tänka. "Inte så dumt".

Jag kom att tänka på att när man räddar hästar ur ett brinnande stall måste man hindra dem att rusa åter in i lågorna. Orsaken är att de i dem finns en instinkt att rusa mot elden. Antagligen för att det är det bästa vid en gräsbrand på Ungerns pusta eller andra stora grässtäpper där hästarna förfäder en gång vandrade. Om man då sprang genom lågorna så var man räddad bakom dessa i det nerbrunna gräset. I den värld där denna instinkt uppstod, var det det mest förnuftiga. Idag är det ren galenskap. Men hästarna har en röst i sitt huvud som ropar till dem att rusa mot elden. Tusentals år har gått men hästarna är i en värld som de inte förstår till fullo. En värld som de egentligen aldrig riktigt förstått.

På så sätt känner jag mig lite lik en häst. För jag har heller aldrig riktigt förstått mig på världen och den tid jag lever i. På något sätt känner jag mig främmande, svag och lite annorlunda. Som jag inte riktigt passar in. Så kände jag som barn och så känner jag fortfarande. Lite som en pusselbit som kommit i fel ask. Nu när jag fyller snart fyller 63, gör det mig inte så mycket. Men när jag var yngre ville jag gärna passa in lite bättre. Kanske ville jag också vara lite bättre. Men nu är jag rätt nöjd med den jag är. Iallafall för det mesta. Det händer att jag känner mig dålig, sur och värdelös. Men det går över efter några dagar. Numera vet jag att det går över. Dikt om detta:

Jag sov ensam i natt
utan katt eller
kvinna.

Och ljuset var svagt
för att sen helt
försvinna.

Det kändes rätt
ensamt i mörkret om
natten.

Utan vare sig
dig eller
katten.

Jag tänkte på
livet och hur livet
går.

Och jag tänkte på allt,
som jag inte
förstår.

Som om jag
är i ett främmande
land.

Och hur mycket längtar
att få hålla din
hand.



Peter