Hej vänner!

Jag är i Stockholm men om en stund skall jag åka till Island. Det kommer mig att tänka på fornnordisk diktning. Som vi vet rimmade man inte på slutrim på vikingatiden. Man hade ju istället något som allitteration. Det betyder att ord börjar med samma ljud. Det är egentligen lite krångligare än så tror jag, men det är väl ändå huvudprincipen. Så här börjat till exempel den poetiska Eddan:

”Hören mig alla

heliga släkten

större och smärre

söner av Heimdall;

du vill ju, Valfader,

att väl jag täljer

forntida sägner,

de första, jag minnes

Här tyckte vikingarna att ”hören” och ”heliga” på något sätt rimmade och likaså ”större” och ”smärre”. Det här versmåttet heter förresten fornyrdislag. Så nu har jag äntligen fått lite nytta av mina poäng i nordiska språk. Men som sagt är jag på väg till Island där man ju snackar på ungefär samma sätt som man snackade i Sverige för så där tusen år sedan. Så då tänkte jag att jag skulle skriva en lite dikt på ovanstående sätt.

Reser jag nu

rustad med regnrock

till ön där väster

tidlös i havet

vindarnas ö

som vågorna bryter

i sitt inre döljer en

drakarnas eld

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

Ibland skäms jag över min barnslighet. Jag är trots allt en vuxen man på snart 62 år. Men ändå kan jag vara hur barnslig som helst. Som nu när Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna och skaffat sig en ny logga istället för den fina blåklinten. Genast såg jag att den loggan skulle vara kul och vrida på.

Sedan kan man hitta på skojiga slogans att skriva dit. Som till exempel: ”Liberalerna, ett parti som sticker ut.” Eller ”Liberalerna, partiet som håller stånd”. Eller ”Liberalerna, partiet som som alltid penetrerar frågan. Eller ”Liberalerna, partiet som står upp för alla”.

Usch vad jag är barnslig! 

Peter

Hej vänner!

Jag hörde på nyheterna att William Shakespeare hade fyllt 400 år idag, om han inte gått och dött 1616. Han var visst född 1564 så han dog rätt ung. I alla fall om han levt idag. På den tiden blev ju folk inte så gamla, så då var det väl inte så konstigt.

Men det skall tydligen bli ett stort kalas i Stratford-upon-Aven till minne av Wille S. Man kan ju inte säga att man skall fira att han dog 1616. Fast det skall man ju faktiskt göra på ett sätt. Det skall spelas teater och bli någon sorts procession där folk skall vara utklädda och sådant. Det blir säkert kul och intressant för alla som är där. Men för William själv blir det ju inte mycket till firande, död som han är. Själv har jag ju för avsikt att fortsätta leva ett tag till. Men när jag dör vet jag inte om jag vill att det skall firas direkt. Men efter 400 år är det kanske o’key. Men om man firar min död tidigare än så skulle jag nog bli lite ledsen. Jag menar om folk skulle samlas i Visby efter något år och fira att jag var död, vore det ju rätt surt.

William Shakespeare var ju en väldigt produktiv författare och han skrev mer än 30 pjäser och dessutom lite annat. Som sonetter. Jag har faktiskt sett en hel del av dessa pjäser och måste säga att han gjorde ett bra jobb. Den första pjäsen jag såg var ”Trettondagsafton” på TV. Per Oscarsson spelade Andreas Blek av Nosen och jag minns att jag tyckte det var rätt kul. Då var jag ungefär 13 år så mitt teaterintresse i övrigt var rätt begränsat. Men sedan dess har jag sett Hamlet, En Midsommarnattsdröm, Så tuktas en argbigga och Romeo och Julia. Rätt bra alltihop, så det är klart att vi skall fira Wille.

Som tur är översätter vi inte namn. För i så fall hade ju William Shakespeare hetat William Skakspjut, vilket faktiskt låter rätt konstigt. Tänk att sträcka fram handen och säga: Goddag jag heter Skakspjut. Fast om man bor i England är det ju inte så konstigt alls. Nu tycker jag inte man skall reta folk för att de har ovanliga namn. Som ”Tuvebjär” eller ”Vrenback”. För jag tycker man skall vara stolt över sitt namn även om det är lite ovanligt. Miljöpartiets språkrör Fridolin bör man inte heller reta, för honom har det varit synd om ett tag. Men inte för han heter Fridolin. Även om det inte kan vara så kul. Fast det finns ju en dikt av Erik Axel Karlfeldt om en Fridolin. Den börjar så här: 

”Här dansar Fridolin,

han är full av det söta vin,

av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,

av den vinande valsmelodin.”

Men denna dikt handlar om en som heter Fridolin i förnamn. Och denne Fridolin är tydligen en som kan dricka vin och dansa. En kul kille med andra ord. Fast det behöver man tydligen inte vara bara för man heter Fridolin. Men om man dricker några glas vin och dansar, blir man nog lite glad även om man har det lite motigt och heter Fridolin.

Peter

Hej vänner!

Jag såg den där miljöpartisten som inte ville hälsa på kvinnor genom att ta dem i handen och säga: ”God dag”. Vad jag förstod var denna ovilja att ta en kvinna i hand grundat på någon sorts religiös uppfattning. Det kanske står i koranen att man inte skall ta damer i handen när man hälsar. Vad vet jag?

Men killen ifråga sa att han tyckte det var för intimt att ta kvinnor i handen. Låter konstigt, i mina öron. Jag menar om man hälsar på män och man tar dem i handen vore det ju i så fall rätt intimt. Och jag har faktisk aldrig känt någon lust att vara intim med män. Så jag funderar på att sluta hälsa på män och bara ta kvinnor i hand när jag hälsar. Fast det kommer ju bli lite krångligt förstås. För i Sverige brukar man ju bekräfta affärer och överenskommelser med ett handslag. Iallafall är jag uppfostrad på så sätt att om man tagit i hand på något så får man stå för det. Men jag får väl bara göra affärer med kvinnor i fortsättningen. Det kommer säkert fungera bra.

Men detta har kommit mig att tänka på en dikt av den norske diktaren
Kjell Oskar Selman som jag tycker om.

Det beste arbeid hender kan gjere

Det beste arbeid
Hender kan gjere
Er å ta i eit menneske

Ingen kan ta
I eit menneske
Med knytta neve

Ingen kan ta
I eit menneske
Med folda hender

Det beste arbeid
Hender kan gjere
Er å opne seg

Ingen ting er sterkare
Enn ei kytta neve
Som opnar seg

Ta i eit menneske

Folda hender
Som opnar seg
Kan gjere eit under

Ta i eit menneske
Det er det beste arbeid
Hender kan gjere

Hej vänner!

Som ni vet lever jag i det avtagande testosteronets tid. Det är ju en del av det manliga åldrandet att detta hormon minskar. Det tycker jag är helt o’key. För jag tror att jag blir mer förståndig och lugnare när så sker. Fast än har jag inte märkt någon större förändring. Jag är lika obetänksam som tidigare och inte har jag blivit lugnare. Men jag har iallafall det att se fram emot. Då skall jag sitta i lugn och ro och tänka på viktiga saker och inte bli störd av testosteronets förödande inverkan på tankeapparaten. Får ju en bara att tänka på massa dumheter. Men så är det ju ett könshormon också. Min katt har ju inte längre kvar de kulor som producerar detta hormon. Det är säkert därför han är så klok och förståndig. 

Det har varit en rätt trist lördag. För jag har mest varit inne och inte haft lust att göra något. Dessutom har det varit mulet, blåst och regnat en del. Jag borde väl gjort något för att roa mig. Men det gjorde jag inte, vilket var dumt. För nu känner jag mig lite nedstämd. Men det beror nog också att jag är bekymrad över världsläget. Hoppas det blir cykelväder i morgon. Liten dikt på detta:

I kväll så blev det liksom höst,

fast världen väntar vår

Och här så sitter jag

medan tiden går

Och utanför är mörkret

stort och ganska trist

Själv så är jag trött,

och har väl drabbats av nån brist

För det är något 

jag saknar nu i kväll

Kanske ett hormon

eller någon som är snäll

Som tröstar mig och säger:

det blir säkert ljust och vår

Fast i kväll så är det mörker

dit ljuset inte når

Peter

Hej vänner!

Idag regnar det i Visby. Det är lite tråkigt på ett sätt men lite skönt på ett annat. Man kan med gott samvete stanna inne på morgonen och till exempel skriva till er. Fast egentligen hade jag tänkt åka och lyssna efter den härfågel som siktats i Väskinde strax norr om Visby. 

Härfågeln är ju en sällsynt och spännande fågel. Förr ansåg man ju att den varslade om krig och ofärd. Hörde man eller såg en härfågel blev man rädd och tänkte att nu är det kört. Nu kommer ryssen och bränner upp kåken om inte dansken eller tysken hinner först. Elände kommer det bli iallafall. Det var man säker på. Och fan vet om det inte gäller fortfarande, som världen ser ut.

Som ni vet är jag lite skrockfull på ett löjligt sätt. Jag spottar exempelvis tre gånger över axeln om en svart katt skulle springa över vägen. Och lägger någon sina nycklar på bordet blir jag nervös och vill helst ta bort dem därifrån. Det skulle hellre aldrig falla mig in att gå under en stege. Och innan jag slår ut hetvatten utomhus, så säger jag till ordentligt så de små under jorden hinner akta sig. Förr trodde man visst att man inte skulle ha med kvinnor i båten när man fiskade. För då fick man ingen fisk. Men det tror jag inte på. Och skulle det vara så, så struntar jag i det. För jag kan avstå från fisk. 

Peter

Hej vänner!

Så är det alltså april. Jag minns att jag för ett år sedan skrev om T.S Eliots dikt The Waste Land. Det är en lång och snårig historia som börjar:

”APRIL is the cruellest month, breeding

 Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stirring

Dull roots with spring rain.”

Rätt konstig men fint på något sätt. Men varför april skulle vara grymmare än andra månader vet jag inte. Jag tycker att april är en rätt bra månad. Mycket bättre än november till exempel. Men april är ju rätt oberäknelig. Som nu när det var nästan sommar i tisdags för att nästa dag vara blåsigt och otäckt. Man vet liksom inte var man har april. Ena dagen snäll och varm och nästa kall och avvisande. Ena dagen blir man smekt mot en solig vägg bara för att nästa dag gå i kall snålblåst och regn. Kanske är april trots allt en rätt taskig månad, även om den inte är direkt grym. Så även om jag är förtjust i april, så vet jag inte riktigt vad hon tycker om mig. Det tycks växla under månadens gång som någon sorts jävla PMS-besvär. 

Förresten tycker jag att världen verkar galnare och definitivt grymmare än april. Jag känner mig liksom främmande inför den. Som om jag inte längre deltar och förstår den, utan liksom bredvid tittar på galenskapen. 

Jag har varit trött sista tiden. På gotländska finns det ett ord för vårtrötthet. Det heter

”ladisdeinagur” eller något sådant konstigt. Jag bor ju i Visby så det är antagligen denna konstiga åkomma som drabbat mig. Men om vädret är bra i morgon, skall jag cykla ut på den nu gödseldoftande  gotländska landsbygden och medtaga kaffe och mackor. 

Ni som läser denna blogg har kanske sett att jag skriver små rimmade dikter ibland. På något konstigt sätt känns det mindre pretentiöst att skriva med rim än utan. Jag tycker iallafall att det känns så. Det blir liksom mer en ramsa  och mindre allvarligt. 

Mot solvarm vägg 

du kysste mina ögonlock, april

och smekte min kind med varma händer.

Och jag trodde det var slut 

på vintern och tänkte 

att det är nu det vänder

Men nästa dag var kall

och du ville inte 

ha mig mig nära

Vi har det svårt april och jag 

fast ibland 

så är vi kära.


Peter

Hej vänner!

Som en del av er har sett på Facebook har jag varit på cykeltur idag. På utvägen hade jag en ganska motig motvind att kämpa med. Men på hemvägen hade medvind och for fram som ett jehu. Det betyder att man far fram med god fart. Man kan nämligen inte säga att man har medig medvind. Men motig motvind går hur bra som helst att säga. Skriver man ”medig” ingriper rättstavningsprogrammet och gör ett rött streck under ordet. Numera har jag ett rätt snällt rättstavningsprogram som bara rättar stavfel. Iallafall här hemma. På jobbet har jag ett som ibland lägger sig i hur jag skriver på ett ganska oförskämt sett. Ofta säger den till mig: ”Beakta att det du skriver är ålderdomligt” eller något sådant och gör ett grönt streck under det jag skrivit. Det skall den dumma datorn ge fan att  i. Vill jag skriva ”annorstädes” eller ”ingalunda” eller något annat fint ord skall den ge fan i det. Inte komma med sura tillrättavisningar, som får en att känna sig gammal som Metusalem. 

Det var i varje fall en fin cykeltur. Lärkorna sjöng över fälten och blåsipporna blommade överallt. Fast det var rätt trist och grått väder och inte så varmt. Men det var skönt att komma igång med cyklandet igen på riktigt. Jag har ju cyklat lite de sista veckorna men ingen riktig långtur. Jag känner att jag tappat en hel del kondition under sista månaderna. Men nu kände jag att det inte var värre än att jag nog kommer igen om några veckor. 

Att cykla är ju lite som livet självt. Ibland är det motvind och ibland är det medvind. Ibland går det uppför och ibland nedför. Det händer att man har både medvind och nedförsbacke. Då går det nästan för fort. Vilket man för övrigt annars sällan besväras av nu för tiden. Men det är inte helt ovanligt med uppförsbacke och motvind. Och man trampar och trampar och tänker: ”det var fan vad motigt det är att cykla”. Men man vet ju att ingen uppförsbacke är för evigt och att det alltid är medvind åt andra hållet. Och lärkorna sjunger över fälten och blåsipporna blommar. Dikt om detta:

Om våren under lärkornas sång,

så blåste det motvind

och backen var lång

Men jag trampade på. Det var motigt och grått 

och plötsligt förstod jag, det jag 

inte förstått.

Att jag trampar mig hellre svettig och röd,

än ligger still och är 

alldeles död.

För lärkorna sjunger i himmelens höjd,

och jag lever trots allt och

med det är jag nöjd.

Och jag tänker på dig och det gör mig glad,

och snart är det sommar

med blommor och blad.

Peter

Glad fredag kamrater!

 Ibland känns det som jag skulle behöva lista varenda jävla detalj för att inte glömma den. Än så länge kommer jag i alla fall ihåg i vilken ordning jag skall sätta på mig kläderna och att borsta tänderna. Men resten av vardagen borde man lista upp. För jag är en disträ typ, som det heter. Och det är faktiskt rätt jobbigt.

Vad gäller kläderna har jag ibland börjat glömma dra upp gylfen. Så det kunde gott stå på en lista. Kunde stå före mobiltelefonen och bilnyckeln. För det är saker jag ofta måste gå upp och hämta när jag redan är på väg till jobbet. Men när jag kommer dit, sätter jag på datorn och då märker jag att jag inte har några läsglasögon. Så jag får köra hem igen och hämta dem. Och då råkar jag lägga ifrån mig mobiltelefonen i hallen. Så när jag kommer till jobbet igen har jag likt förbannat ingen mobil.

Då blir jag lite ledsen och går och hämtar en kopp kaffe och när jag tar kaffet lägger jag ifrån mig glasögonen på diskbänken. Så när jag kommer upp på mitt rum har jag inga glasögon och kommer inte ihåg var jag lagt dem. Så då får jag leta på alla platser jag varit på morgonen. Så jag letar i bilen, på toaletten och till slut i köket. Där ligger de.

 När jag kommer upp har skärmen på datorn släckts för den gör det efter 10 minuter, om man inte använder den. Men det har jag glömt, så jag trycker på starknappen varpå datorn stängs av. Sedan är det snart lunch. Fast då märker jag att jag glömt att plånboken någonstans. Så jag letar desperat i alla fickor och går ut och kollar om den glidit ur fickan och ligger i bilen. Men så kommer jag på att jag kanske glömt den hemma och åker hem för att se om den inte ligger där. Och det gör den.

Men innan jag åker tillbaks till jobbet gör jag ett snabbt besök på toaletten och lägger ifrån mig glasögonen. Så när jag kommer till jobbet ser jag dåligt på grund av detta.

Men då ger jag upp och inser att denna dag blev en dag då skrivarbete är något som får skjutas upp tills vidare. Att detta är en dag som man kisande kan använda till vemodig kontemplation över tidens gång, livets svårigheter och vad det skulle sitta fint med pension. De eventuella besök man har får man dokumentera senare. En dag då man har glasögon och ser vad man skriver. Om man kommer ihåg det.

Peter