Hej vänner!

Vi lever i en jävla tid av ondska. I Gaza svälter nu massa människor. Inte minst barn. Detta för att Israel stoppar nästan all nödhjälp, till människorna där. Ett hänsynslöst brott och ett brott mot mänskligheten. De som ligger bakom detta dödande och svältande, säger att de som berättar om förhållandena där ljuger. Säger att all information om lidandet som kommer ut, är propaganda. Som ena jävla förintelseförnekare, vägrar de erkänna att de förvandlat Gaza till ett sönderbombat koncentrationsläger. Så det land som bildades för att ge judar i världen en fristad, om antisemitismen på nytt visade sitt hemska ansikte, i form av pogromer, förintelse och nazism, begår nu brott mot andra människor. Brott av samma slag, som en gång var orsaken till att staten Israel bildades. Om det är någon typ av hämnd, för den massaker som inledde vansinnet, så är det ju knappast de som utförde denna massaker, som straffas hårdast. Det är ju de helt oskyldiga barn som nu dör av svält eller skadas av bomber. Ett agerande som gör, att i stort sätt all förståelse och sympati för landet Israel försvinner. Vilket de som startade alltihop, säkert är glada över. De kommer nu, få mängder av nya anhängare, som vill hämnas. Hämnas på de som dödar och plågar ett helt folk.

Här kunde jag skriva om hur mördar-Putin lurade brallorna av tok-Trump i Alaska. Så han nu i lugn och ro kan fortsätta sitt mördande i Ukraina. Men jag orkar inte skriva mer om ondska och galenskap. Utan jag får väl bara konstatera att vi lever i en ond och grym värld. En värld där djävulen, i samarbete med onda män, styr världen. Vilket gör det jävligt svårt att känna någon glädje. Men gör det lätt att känna maktlöshet och förtvivlan.

Ute regnar det och blåser som fan. Det är ovanligt kallt för årstiden. Just nu bara 10 grader. Klockan är 8:49 och enligt SMHI skall det fortsätta regna fram till 14:00. Men jag tycker ofta de haft fel den sista tiden. Hoppas de har det idag med. För taxen Stefan gillar inte gå ut när det regnar. Han har en regnrock, som han inte gillar den heller. Så han ser alltid sur ut, när jag tvingar ut honom för att pissa. Antingen blir han blöt eller så får han se fånig och obekväm ut i sin regnrock. Så han tycker det är en rätt trist historia med regn.

Jag sitter och funderar på extremism. Alltså den typen av enögd oförmåga att ta till sig information och fakta som talar emot den egna uppfattningen. En oförmåga som skrämmer mig. Alltså den typ av kognitiv rigiditet, som gör en oförmögen att se saker på annat sätt, än det som styrs av egna inskränkta tänkandet och de värderingar som följer med detta. Sådant är farligt och jag tycker mig se hur extremismen i världen bara ökar. Det verkar som allt fler människor ser information, som talar emot deras eget trossystem, inte som just information, utan som opposition och fiendskap. Det handlar inte om vänster eller höger, religion eller ateism och sådant. Utan om hur villig man är att ändra uppfattning, om man får information och fakta som talar emot det man tror på eller vill tro på. På något sätt är det ju människor med den typen av personlighet, som nu verkar ta makten och håller på att ställa till en katastrof igen. Precis som de gjorde under det förra katastrofala seklet. Då totalitära ideologier, ledde fram till krig och massmord. Människor lika dumma, som säkra på att de har rätt, verkar få alltmer makt att jävlas och förstöra.

Dikt på det.

Det var dagen,
sommarn vände
till höst.

 Den sista dagen,
jag hörde din
röst.

 Men livet gick
vidare år efter
år.

Det blev som det blev,
fast början
var svår.

Men något är kvar,
efter dagen det
hände.

Något av då,
av känslan jag
kände.

Peter

 

Hej vänner!

Jag fyllde alltså 71 år igår och massa av mina vänner gratulerade mig. Det var kul. Så tack så mycket för det!

Annars är det ju rätt mycket som bekymrar mig och som jag tänker på. Det gäller både i det stora i världen och i det lilla personliga. Jag ältar alla misstag jag begått under livet. Både i det privata och i yrkeslivet. Även om de inte är så många, så finns det att ta av. Tyvärr är de för närvarande mest dem jag minns. Det är jobbigt och plågsamt, att älta dessa skamliga jävla dåligheter i livet. Den enda trösten är att jag alltid gjorde så gott jag kunde, även när det blev fel. Men jag önskar att jag kunde gå tillbaka och rätta till det som inte blev bra. Men det går ju inte. Så jag får i perioder gå runt och skämmas och älta misstag och misslyckanden. Vilket är jävligt jobbigt.

Jag är i Stockholm en sväng på väg till Visby. Igår åkte jag och M hem från Brämön. Det var jävligt varmt. För min bil har en AC, som inte fungerar. Vilket sällan är något större besvär i vårt land. Där det oftast räcker med att öppna ett fönster för att svalka sig. Men igår räckte inte det. Jag blev orolig för att det skulle bli för varmt för taxen Stefan. Så vi fick stanna och svalka oss vid flera tillfällen. Han fick också bada i en sjö på resan. Vilket han gillar. Han springer gärna ut i vattnet och simmar och hämtar en pinne. Så sedan var han sval och vi kunde köra vidare några mil till nästa paus.

När vi närmade oss Stockholm så var det långa köer i mötande fil. Då tänkte jag, hur fan står de som sitter i dessa köer varje dag ut. En sak är säker och det är, att om jag flyttar till Stockholm skall jag aldrig ha någon bli. Den jag har är förresten 25 år gammal, men rullar på bra ändå. Sliten och inte så snygg, men rullar på. Liknar mig, med andra ord.

Jag är alltså född 1954 och 71 bast. Jag såg häromdagen ett program som handlade om 1953 och insåg att jag är född på stenåldern. Mina minnen från 50-talet är ytterst sporadiska. Jag minns att mina kompisar Anders och Lasse hade en farsa som var polis. Hans sabel stod i hallen. För då hade poliserna sabel istället för batong. Jag kollade och poliserna hade faktiskt sabel fram till 1965. Då utrustades de med batong, handfängsel och pistol istället. Innan dess räckte det med sabel och hårda nypor. Synd att det inte räcker längre.

En annan sak jag minns från 50-talet var att det fanns trådbussar. Men de fanns faktiskt kvar till 1964. Men jag flyttade från Stockholm till Skåne redan 1961 så mina minnen av dessa bussar är nog före dess.

Så mina minnen före 1960 är väldigt osäkra och sporadiska. Under min utbildning blev jag en gång hypnotiserad och under hypnosen gick jag in ett hus. Då stod jag plötsligt i köket i huset jag bodde tills vi flyttade. Jag såg att golvet bestod av blå och vita rutor av linoleum. Jag såg också hur köksskåpen såg ut och gasspisen. Det kändes konstigt. Som jag var tillbaks på en plats vars utseende jag trodde jag glömt, för länge sedan. Jag hade gärna knallat runt och kollat lite mer. Men då väcktes jag ur hypnosen. Men även i ohypnotiserat tillstånd minns jag att huset hade en rak trappa till övervåningen och att det växte en kaprifol vid entrén. Samt att jag var väldigt rädd för ”knuttar” som motorcyklister kallades. Vet inte varför jag var så rädd för dem precis. Men det var jag. Dessutom hade någon berättat för mig om ”blodligan”. Det var en hemsk liga som brukade skära folk och sedan ha salt i såren. Jag vet inte vem som berättade om dem för mig. Men jag blev jävligt rädd.

Som barn var jag alltså en ängslig sort och det är fortfarande som 71-åring. Orsakerna har växlat under livet, men oron och ängsligheten har alltid funnits där. Vilket jag ibland tyckt är jobbigt och önskar jag slapp. Skulle gärna vara lite mer lugn och harmonisk på äldre dar. Men då kommer naturligtvis någon jävla åkomma och ställer till det, genom att trycka på något dumt ställe i huvudknoppen. Alltid har det varit någon jävla skit att oroa sig över.

Jag blev tonåring 1967 och det fortsatte jag med 1973 om jag räknat rätt. Det var inte så kul alla gånger, det heller precis. Men det gäller väl för många av oss att denna omvälvande tid innehåller mycket oro och förvirring. Just de där åren när man varken är barn eller vuxen, känner jag ibland som man kunde hoppa över. På ett sätt var de nästan lättare på den tiden när man blev vuxen i samband med konfirmationen. Då var man nästan vuxen och klar för arbetslivet. Nu blir man ju knappast vuxen, förrän man är 25. Ibland känns det som jag vid 71 års ålder fortfarande inte är riktigt vuxen och fortfarande väntar på att bli det. Bli lugn, trygg, stabil samt bygga en bastu, åka Vasaloppet och göra sådant som vuxna män gör. Fast det är klart jag kan ju en hel del annat istället. Nu börjar jag fundera på vad detta annat är för något och kommer ta mig fan inte på något.

I år sjösatte jag inte gummibåten, när jag var på Brämön. Vi hade käk så vi klarade oss utan att åka och handla. Men det kanske var lite synd. För en av de tillfällen jag känner mig lugn och är helt befriad från oro, är när jag åker gummibåt och det blåser rejält. När det gungar och skvätter utav helvete. Då sitter jag där och känner mig helt lugn och avslappnad. Det är konstigt. Kanske just för att det är lite farligt, känns det som inget farligt kan hända.

Men än en gång tack för alla gratulationer.

Peter

Hej vänner!

Klockan är snart 22:00 och det mörknar utanför fönstret. De ljusa kvällarna är över för i år och ett stort mörker kommer komma över oss. Dagarna blir allt kortare och nätterna allt längre. Än är det sommar, men hösten är på väg. Just denna sensommartid, är ju vemodig på något sätt. Iallafall blir jag vemodig. Kanske för att jag som barn ofta oroade mig för att börja skolan igen. En institution som jag inte trivdes något vidare i. Så kanske är det därför. Så sensommaren, var en tid av vemod och oro för hur det skulle bli.

Sålunda går vi in i det tilltagande mörkret. Så det är bara att bita ihop och söka finna ljuspunkter i det mörker, som ligger framför oss. Små bloss av glädje som gör att vi står ut. Varför säger man så förresten? Att ”man står ut” när man klarar sig igenom en besvärlighet. Det är kanske ett tecken på att livet innehåller glädjeämnen, även när tillvaron är besvärligt. Något som syns tydligast på män. Så länge man står ut, har man åtminstone det att glädjas åt, i en i övrigt rätt hopplös värld av våld och ondska. En glädje, som man dessutom kan dela med den man älskar. Man kan till och med finna glädje i mörket, om man bara står ut. Kanske tänka på det som går att läsa bibelns Höga Visa. 

”Ty kärleken är stark såsom döden,

dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket;

dess glöd är såsom eldens glöd,

en Herrens låga är den.”

Huruvida det är en Herrens låga finner jag tveksamt. Men att det är en låga att värma sig vid i en ond tid och ond värld, håller jag med om. Helt klart också dess trängtan obetvinglig och dess glöd som eldens glöd. Kanske inte varje dag. Men tillräckligt ofta för att stå ut i livet, även i denna på så många sätt deprimerande tid.

Ovanstående skrev jag innan jag gick och lade mig igår. Nu är klockan 04:50 och jag skriver vidare. Det har blivit morgon. I natt när jag var ute i mörkret och pissade så sken fullmånen som en strålkastare och det var inte speciellt mörkt. Så stod jag där i månens sken och tänkte på att just nu står säkert en massa landsmän födda 1954 och pissar, med mer eller mindre bra stråle. Vi som hade Beatles som ”soundtrack” i vår ungdom och såg folk gå runt på den måne, som i natt skiner på oss. Vi som sett imperier falla och  postkontor läggas ner. Vi som ätit kassler med ananas på och konserverade päron med ”After Eight” på. Som nu ser världen datoriseras och missta sin mänsklighet i artificiell intelligens och konkret galenskap. Som växte upp i ett annat land och i en annan tid. Nu står vi här om natten, pissar lite vemodigt och undrar vad fan som hände? ”Vad blev ni av ljuva drömmar?” Som Monica Z sjöng. Det kan man ta mig fan undra, när man står i natten och pissar.

Sensommaren bär alltså ett stänk av vemod med sig. Den ljusa tiden är över och vi går mot mörkare tider. En tid när rallarrosen står manshög och ålar simmar förbi i mörkret, på väg till Sargassohavet. För att där para sig och sedan dö. För som ni vet simmar alla ålar i Europa och Nordamerika dit på stora djup, för att göra just det. Där börjar deras liv och där slutar det. Om de inte dör någonstans på vägen. Vilket numera de flesta ålar gör och därför håller ålen på att utrotas, som så mycket annat levande på den jord, vi verkar gett oss fan på att förstöra. 

Jag läste att en mördare och en gangster skall träffas i Alaska, för att förhandla om fred i Ukraina. De närmast berörda anses tydligen så maktlösa och besvärliga, att de inte är inbjudna. Vilket är lite konstigt, med tanke på att de är de som nu stått emot ockupationsmakten och angriparen i tre och ett halvt år och gjort att det finns något att förhandla om. Det som angriparen trodde skulle bli en snabb affär, visade sig inte alls vara det. Så nu måste han komma ur detta, på ett sätt han, kan beskriva som seger. För annars ligger han nog rätt löst till. När det visar sig att han offrat en miljon förtryckta ryssar i ett meningslöst krig, som gjort dem ännu fattigare än de var innan. Så jag tror han är rädd för freden. Men att han och hans kriminella kompisar en dag, som sina föregångare, skickas till Nürnberg och ställs till svars, är väl att hoppas för mycket. 

I Gaza svälter barn ihjäl medan världen ser på. De som överlever och de föräldrar som sett sina barn dö på detta sätt, kommer bära med sig hat livet igenom och en önskan att döda och hämnas på fienden. Den som dödade deras barn, i ett brott som aldrig kommer glömmas. Lika lite som den massaker som startade galenskapen kommer glömmas. Så når terroristerna sitt mål, att hindra varje tanke på den fred och försoning, som skulle göra dem maktlösa och föraktade. Galenskapen och hatet i denna konflikt verkar sakna gränser och slut. Man hjälps liksom åt, att skaffa nya generationer av fiender i all oändlighet. 

Taxen Stefan sover ännu. När han vaknar så skall vi gå en prommis. Idag fläktar det lite och man kan nog slippa de förbannade myggen, om man går där det blåser lite. Jag har sett att det finns bra med blåbär. Men det är jobbigt att stanna och plocka dem. För man blir uppäten av myggdjävlarna. Så här mycket mygg som i år, har jag inget minne av att det brukar vara. De är dessutom väldig aggressiva och sticker så fort de satt sig. Verkar vara en ny och elakare sort än de vanliga otäckingarna.

Peter

 

Hej vänner!

Min pappa hade alltid hatt eller keps på skallen när han gick ut. För han var född 1909 och män i den generationen bar alltid huvudbonad utomhus. Jag gissar att de kände sig nakna annars. 

Förra sommaren efter det jag strålats i huvudet, fick jag stränga order att inte gå utan något på huvudet i solen. Dessutom tappade jag håret på halva huvudet, där det strålades. Det gjorde att jag fick klippa bort håret på den andra halvan också för annars hade det sett för konstigt ut. Folk hade väl stirrat. Nu såg jag mest ut som andra lite skalliga gubbar ser ut. För manligt håravfall är ju väldigt vanligt. En del killar verkar väldigt bekymrade över sin hårlöshet. De smörjer in sig med medel mot håravfall, kammar över den skalliga biten, skaffar tupé eller i värsta fall transplanterar hår, där de tycker det fattas. Det är konstig. För vad jag förstår är manligt håravfall tecken på att man har bra med testosteron och är en viril typ. Så jag tyckte det kändes lite tufft under perioden jag var hårlös på skallen. Så det gjorde absolut ingenting. Jag accepterade mitt öde med stolthet. Men sedan började håret komma tillbaks. Visserligen lite tunt och kraftlöst. Växer dåligt som en ogödslad rosrabatt. Men täcker ändå min knöliga skalle som är lite knöligare nu än innan jag opererades där.

Jag rakade alltså bort håret för att inte folk skulle stirra på mig på grund av min ojämna frisyr, med hår på halva huvudet. Det kommer mig att tänka på den antika grekiska folktalaren Demosthenes och hans kamp för att bli en stor orator. Han var nämligen en blyg och osäker kille. Vilket gör det svårt att hålla tal inför massa människor. Så för att komma över sin blyghet så rakade han bort skägget i halva ansiktet. Vilket gjorde att alla som träffade honom stirrade på honom. Så han blev van med att bli utstirrad och det fungerade tydligen mot hans blyghet inför folk. 

Just det att utsätta sig för det som man får ångest inför, är ju ofta rätt effektivt för att komma över sin rädsla. Att istället för undvika, utsätta sig för det ångestväckande i maxdos. I varje fall om det är något ofarligt. Annars är det ju korkat. Har man spindelfobi är det ju bra att låta en stor snäll spindel krypa runt på sig, till obehaget går över. Men om man har tigerfobi är metoden klart olämplig. Speciellt om tigern är hungrig.

Man blir inte yngre. Jag brukade hoppa som en stenget, på klipporna här på ön. Men det gör jag inte längre. Tvärtom är jag lite gubbigt osäker och borde träna muskelstyrka, smidighet och balans för att inte helt stelna till. Börjar bli smidig som en chiffonjé. Det oroar mig och får mig att känna mig gammal. Jag vet att jag borde träna och har dåligt samvete för att jag inte gör det. Trots kraftfulla rekommendationer från närstående. Men som vanligt följer jag lustprincipen och det är ju en dålig princip, har jag förstått. För jag håller med om att man skall vara rädd om sin kropp och ta hand om den. Inte låta den förfalla som en gammal lada i skogen. 

Kompositören, TV-personligheten och dragspelshataren Sten Broman brukade visst säga: ”Jag behöver inte träna, för jag är begåvad”. Ett uttalande som faktiskt är rätt kul, även om det är korkat. En paradox på något sätt. Motsäger ju påståendet, som sägs i satsen. För det är ju inget tecken på begåvning, att missköta sin kropp. Jag sköter mig alltså sämre än jag bör. Vilket på intet sätt, är något som tyder på stor begåvning. 

För att bli president, behöver man varken vara begåvad, bildad eller väluppfostrad. Tvärtom verkar motsatsen vara mer framgångsrik. Ju dummare saker man säger desto mer jublar ens lika lindrigt begåvade anhängare. De hurrar och säger: ”Han talar så vi förstår, så han har säkert rätt”, säger de till varandra på ryska och amerikanska. För de tycker illa om komplicerade och komplexa saker. Enkelt och lättförståeligt skall de vara. Så man förstår, utan att behöva överanstränga hjärnkontoret. 

Det är lättbegripligt som partiets slagord i Orwells roman 1984, om ni minns:

”Krig är fred

Frihet är slaveri

Okunnighet är styrka”

Nu verkar hela internet fullt med folk som delar den uppfattningen och verkar glada över att fått ledare med samma lättbegripliga dumma galenskap. Som talar så de förstår och inte säger komplexa och svårförståeliga saker. 

Dags att gå ut med taxen Stefan på prommis. 

Peter

I november reste jag 

mig och började gå

den sista biten.

Så gick jag genom 

avlövad skog i blek sol.

Så hemlös jag 

varit, tänkte jag.

När blev jag den

som bär denna

längtan och eviga

saknad genom livet.

Blev den som ensam

värmer sina händer 

vid glöden och fryser 

om ryggen. 

Så släcktes dagen

och jag stod stilla och

lyssnade på tystnaden.

Så hemlös jag varit

tänkte jag. 

 Hej vänner!

Jag är på Brämön i Bottenhavet. Det har gått tre år sedan jag var här senast. Ni som läser min blogg regelbundet, vet att det beror på att jag de senaste åren haft en del besvärligheter som gjort det svårt att åka hit. Men nu är jag tillbaka. Här är sig likt och ser ut som det alltid har gjort. Första gången jag var på Brämön var jag sex år och skulle fylla sju i augusti. Vilket jag alltid gör. Fyller år i augusti alltså. Jag hade inte börjat skolan och min storasyster Margareta var gravid med sitt första barn. Det blev en flicka som alltså bara är sex eller sju år yngre än mig, jag orkar inte räkna efter just nu. 

Det var första gången jag såg en huggorm och första gången jag plockade hjortron. Likaså första gången jag var med och lade nät och såg en sik. Livet var ett äventyr och allting var spännande och nytt. På den tiden fanns det en lotsstation på Brämön och jag fick följa med i lotsbåten och se på när lotsen klättrade ombord, för att leda båten in till Sundsvall eller vart den skulle.

 Efter sommaren började skolan och det var också nytt och spännande. Men inte alls lika kul. Men jag hade en snäll fröken. Hon kunde spela tramporgel. Det kunde de flesta fröknar i början på 60-talet. Vi bad också flera gånger om dagen.  Jag tror inte jag kunde ”Fader Vår”, innan jag började skolan. Men där lärde jag både denna bön och att sjunga ”Trygga Räkan” (ingen vara). Jag kunde inte heller läsa när jag började skolan. Men redan till jul var jag rätt bra på det. Iallafall om orden inte var så långa. Tre bokstäver var lagom. Sedan blev det krångligt. Vi flyttade till Bjärred i Skåne, när jag började i andra klass. Det var tråkigt av många skäl. Ett var att jag fick en tråkig fröken, som jag inte tyckte om. Jag kommer inte ihåg varför jag inte gillade henne. Kanske för min första fröken var snällare. Något år senare  flyttade vi till Höllviken, i samma trista platta och under större delen av året, trista landskap. När jag var 11 år så flyttade vi till Malmö och jag började i en ny skola igen.

 Konstig nog minns jag väldigt lite av åren jag var mellan åtta till elva år.  Alltså åren jag bodde i Skåne. Kanske för jag inte trivdes något vidare de åren och flyttade så ofta. Jag kommer liksom bara ihåg glimtar utan ordning och sammanhang. Jag minns faktisk mer från när jag var sex sju år än åren jag bodde i Skåne. Det är konstigt. Jag mådde ofta rätt dåligt de åren och var ett olyckligt barn. Min mamma var ju också sjuk, fast orsaken då var okänd. Hon fick rätt diagnos först året efter vi flyttat tillbaks till Stockholm eller rättare sagt Solna. Några månader efter den flytten dog hon. Då var jag tolv år. 

Taxen Stefan tycker det är toppen av vara på Brämön. Det syns på honom att han tycker det är spännande. Jag gjorde ett försök att gå i skogen igår kväll. Men det gick inte, för myggorna höll på att äta upp mig och Stefan. Men idag fläktar det lite och då brukar myggorna besvära en mindre. Det är en av fördelarna med att bo på en ö i havet. För ofta fläktar det lite så man slipper de förbannade minivampyrerna. Jag har också kvar gammal Djungelolja,  om jag vill gå i skogen en lugn kväll. Den är effektiv men giftig. Ingen man kan smörja i taxar med precis. 

De jävla krigen bara fortsätter och fortsätter. Galningar styr världen och allt är egentligen åt helvete. Det finns ingen som helst anledning att vara glad och känna hopp. Livets mening är också jävligt oklar. Men man får försöka bli lite existensialistisk och försöka skapa någon sorts mening, i den värld man är utslängd i. När man nu ändå är här, så får man väl försöka göra det bästa av det.  

Nu skall jag gå. ut en sväng med taxen Stefan och kolla om jag kan hitta några kantareller. För jag funderar på att göra Stefan till en kantarellhund. Borde inte vara så svårt. Lite godis och några kantareller borde räcka. Vi får se om det fungerar. 

Trevlig helg

Peter

Altamira
 

Så är vi i den tid
när ormkvinnan
sjunger om natten.

Det är ännu bara
doften av svamp,
som visar att kylan
är på väg.

I natt hörde vi en varg
yla från isen
i norr.

En kvinna har
målat en björn 
i grottan och vi gick
för att se hennes bild
av vår vän.

Där bland allt som
förfäderna målat
stod nu en björn.

Bland alla hästar,
oxar och hjortar,
fanns vårt totem.

Vi tog färg i munnen
och blåste ut över
våra händer för att
lämna något efter oss.

Vi var här,
våra händer
visar att vi var här.

 

Hej vänner!

Vad som folk säger är sanning och vad som är fakta är ju inte samma sak. För sanningen kan ju ändras med tiden. Fakta är ju fakta, om man inte fuskar förstås. Vad gäller det som folk trott på som sanning, har ju ofta i efterhand visat sig helt uppåt väggarna. Katolska kyrkan trodde sanningen var att gud skapat jorden mitt i universum och att solen och stjärnorna cirkulerade runt denna guds skapelse. När Galilei kom och visade att detta var helt fel, så blev man så förbannad att man fängslade och torterade honom, tills han förnekade det han sagt. Han kom ändå lindrigt undan jämfört med Giordano Bruno, som eldades upp på bål för han sa att Galilei hade rätt.

Ända in på 1800-talet ansåg trodde ju många att jorden skapades, som det stod i bibelns skapelseberättelse. Många blev upprörda över Darwins teori om evolution och att människans förfäder var mer aplika än man ville de skulle vara. Så bara för man inte gillade att det skulle vara på det sättet, så förnekade man alla de fakta, som talade i den riktningen.

Vi verkar ha mer eller mindre svårt att stå ut med fakta, som talar emot vår uppfattning hur vill att det skall förhålla sig och en del blir väldigt upprörda, när dessa fakta motsäger hur de vill att det skall vara. Som det på något sätt är en kränkning. Så har det varit i historien och så fortsätter det att vara. 

Som när jag började i mitt yrke och jobbade i en verksamhet, där sanningen var att Freuds och hans efterföljares teorier om orsakerna till allt, från barns hyperaktivitet till autism och schizofreni berodde på tidiga erfarenheter under barndomen. En verksamhet där många ansåg familjeterapi vara boten, för ta mig fan allt. När alltmer fakta talade för att ärftliga faktorer och biologi var viktigare, så blev en del förbannade över att få sin världsbild rubbad. De nästan hatade den som kom och redovisade, de fakta som talade för att de var ute och cyklade. I den verksamhet jag jobbade i då, var till exempel Gillberg närmast ett fult ord. Jag ansågs väl mer ofarlig och lite oerfaren och dum. Fast en del blev rätt arga på mig med.

Fakta har en tendens att till slut tränga in som olja i lögnernas rostiga maskineri. Som när tobaksindustrin i början på 60-talet försökte hindra all information om sambandet mellan rökning och lungcancer. Det gick till slut inte, då fakta var så entydiga.

Att jag kom att tänka på detta beror på att jag just läste att den så kallade presidenten i USA gett chefen för en statistikmyndighet sparken. Hon hade nämligen redovisas siffror om att antalet nyskapade jobb hade minskat, sedan Trump blev president. Vilket han inte gillade och var fakta han inte ville tro på. Så hon fick sparken. Likaså har den myndighet som övervakar klimatutvecklingen och redovisar siffror på hur denna ser ut, fått nerdragna anslag och fått säga upp mycket av sin personal. Överhuvudtaget ligger alla institutioner och verksamheter, som redovisar fakta, som inte presidenten och hans parti gillar löst till. Man vill att verkligheten skall se ut på ett visst sätt och försöker tysta allt och alla som talar emot.

Hos mördaren i Moskva har ju detta nått en fulländning. Han har ju hittat på en helt egen verklighet, som inte har något med den utanför hans eget huvud att göra. Det värsta är att massor av människor tror på galenskapen. De som inte håller med honom, låser han in eller tar livet av. Så farlig är sanningen för diktatorer. För han vet att ”sanningen skall göra er fria”, som Jesus så riktigt påpekade. Så den måste döljas och förnekas till varje pris, i diktaturernas nyspråk.

Jag är i Stockholm. Egentligen var jag på väg norrut. Men vädret gjorde att det blev bättre att avvakta till det lugnat ner sig. Lite trist. Men jag har det ändå rätt bra och får väl försöka göra det bästa av dagarna. En stor fördel med att vara pensionär är att man kan ta en dag i taget utan att fundera på om semestern skall ta slut. Nu måste jag gå ut med taxen Stefan.

Peter

 

Hej vänner!

Ute skiner inte solen och det ser ut att bli en grå sommardag. Jag har inga riktiga planer för dagen, men jag måste hitta på något. Något som får mig att tänka på annat än människors hat och ondska. Samt personliga misslyckanden, elakheter jag utsatts för och dumheter som jag gjort i livet. Vad gäller det senare, är de väl egentligen inte så allvarliga och många. Men de finns och jag ältar dem ibland som en jävla mangel, när jag vaknar. Vilket är onödigt. För jag har ju faktiskt aldrig begått något brott. Aldrig slagit någon eller skadat någon på andra sätt. Jag har faktiskt alltid varit rätt snäll. Inte enbart för att jag är en så förbannat god människa. Utan kanske lika mycket, för att jag känner en sådan förbannad rädsla och obehag inför konflikter och bråk. Samt har ett samvete som alltid är berett att plåga mig med skuld och skam, vid minsta dumhet. Så för att undvika sådant är det bäst att vara snäll och sköta sig.

Just nu lever vi i en tid, där jag känner att värden som är viktiga för mig, hotas och måste försvaras. Det är ju svårt att göra utan att det leder till konflikt. För man är ju på något sätt skyldig att stå det onda emot, om man tycker det är ondska. Hur jävla feg och rädd man än är. För som Dante Alighieri sa någon gång på 1300-talet: ”De varmaste platserna i helvetet är reserverade för de som i stora moraliska kriser behåller sin neutralitet”. Vilket han som expert på helvetet visste bättre än de flesta.

Jag får väl erkänna att jag vantrivs och ibland mår rätt dåligt i denna onda tid av galenskap, krig, massakrer och folkmord. Känner mig ofta deppad, orolig och ledsen. En hopplös jävla tid i en hopplös jävla värld. Där sådana som jag är inte mår bra. Medan mördare och galningar verkar må desto bättre. Det verkar vara deras tid nu.

Så lever jag en liten stund på liten planet i ett oändligt universum. Det gäller för oss alla. Även de som nu tycker sig viktiga och ställer till ett helvete för oss, kommer till slut gå samma väg som vi. För ingen är odödlig. Minnet av oss, kommer att blekna bort på några generationer. Om hundra år kommer ingen jävel komma ihåg att jag gick runt på planeten och såg tråkig ut en söndag i augusti.

Klockan är 03:00 på natten och jag kan inte sova. Låg och bara och vred mig och grubblade på det ena och det andra, vilket är lika meningslöst som trist. Så till slut gick jag upp och satte mig här och skrev. Som vanligt här i Visby innerstad är det några överförfriskade ungdomar som skriker och gapar mer eller mindre oartikulerat natten igenom. Vilket bidrar till att jag har svårt att sova. Men då jag inte har något jobb att gå till längre gör det inte så mycket.

Sömn är förresten exempel på något som bara blir sämre om man anstränger sig att göra det. Det går ju liksom inte att säga till sig själv, att nu skall jag slappna av och sova. Så jag inte blir trött i morgon. Ju mer man anstränger sig att försöka sova desto sämre går det. Så är det ju med mycket annat i livet också. Alltså att ansträngning gör att saker går sämre, än om man bara slappnar av och flyter med. Bäst går det om man tar sig an en uppgift, utan att känna krav, oro och anstränger sig att lyckas. I varje fall är det så för mig. Det som blivit bäst är det jag gjort, utan en press på att det skall bli så jävla bra. Då har det ibland blivit helt okej. Som när jag skriver. Bäst blir det när jag bara låter tankarna vandra utan oro och utan att tänka på att det måste bli något särskilt. Visserligen kan det bli lite rörigt, för de stackare som skall läsa det. Men jag brukar då ibland känna mig mest nöjd med det jag skrivit.

En tråkig sak är att jag tappat en hel del av glädje kreativitet och fantasi de sista åren. Jag tror att det har att göra med, att världen har blivit så överjävligt otäck och att jag oroar mig och grubblar över det. Det är liksom svårt att vara rolig och glad nu för tiden. I varje fall för mig. Det är väl en del som skulle säga att jag är deprimerad. Men det är på ett sätt konstigare att inte alla blir jävligt nedstämda, över hur världen ser ut för närvarande.

Igår fick jag ett sms av min kompis Veronica om att jag borde kolla in en dokumentär på TV. Den handlade om sångaren och låtskrivaren Paul Simon. Han som var hälften av duon Simon and Garfunkel. För mig är deras sånger alltid förknippade med ung förälskelse. För min första flickvän och jag brukade lyssna på deras låtar. Så de är för mig är det på något sätt lite nostalgiskt och vemodigt att höra ”Bridge over Troubled Water”, ”Sounds of Silence,” och allt vad dessa fina låtar heter. På något sätt kan jag tänka tillbaka på denna unga kärlek med ömhet och vemod. Kanske också med lite smärta. För jag blev ju så ledsen och ensam, när det tog slut. Ett första bett i äpplet som slutade jävligt olyckligt för mig. Då för nu rätt länge sedan, nämligen 1972, om jag räknat rätt. Innan datorer, bärbara telefoner, internet och annat dumt. Men det fanns kärlek, det minns jag bestämt. Både lycklig och olycklig.

I Stockholm har det varit Pride och det är ju lite kul, trots allt. För det är för mig alltid en påminnelse om den utmärkta förändring som skett i synen på homosexualitet under min livstid. Att de flesta numera tycker det är helt okej om folk av samma kön, kärar ner sig i varann. Det är väl mest politiska och religiösa fanatiker som fortsätter jävlas. När jag var ung var fortfarande homosexualitet betraktat som en psykisk sjukdom och en läggning som var farlig att erkänna, om man inte ville råka illa ut. En läggning man fick dölja i garderoben. Men nu får homosexuella gifta sig och den stor majoriteten i Sverige, är bara glada över deras kärlek. Men i resten av världen har homosexuella människor på många ställen fortfarande ett helvete.

Nu är det morgon och jag skall gå ut en sväng med taxen Stefan. Vi måste markera ett antal stolpar och gathörn, så ingen glömmer bort att vi finns. Samt kolla vilka mer som gått förbi.

Peter