Hej vänner!

Jag är på Brämön i Bottenhavet. Det har gått tre år sedan jag var här senast. Ni som läser min blogg regelbundet, vet att det beror på att jag de senaste åren haft en del besvärligheter som gjort det svårt att åka hit. Men nu är jag tillbaka. Här är sig likt och ser ut som det alltid har gjort. Första gången jag var på Brämön var jag sex år och skulle fylla sju i augusti. Vilket jag alltid gör. Fyller år i augusti alltså. Jag hade inte börjat skolan och min storasyster Margareta var gravid med sitt första barn. Det blev en flicka som alltså bara är sex eller sju år yngre än mig, jag orkar inte räkna efter just nu. 

Det var första gången jag såg en huggorm och första gången jag plockade hjortron. Likaså första gången jag var med och lade nät och såg en sik. Livet var ett äventyr och allting var spännande och nytt. På den tiden fanns det en lotsstation på Brämön och jag fick följa med i lotsbåten och se på när lotsen klättrade ombord, för att leda båten in till Sundsvall eller vart den skulle.

 Efter sommaren började skolan och det var också nytt och spännande. Men inte alls lika kul. Men jag hade en snäll fröken. Hon kunde spela tramporgel. Det kunde de flesta fröknar i början på 60-talet. Vi bad också flera gånger om dagen.  Jag tror inte jag kunde ”Fader Vår”, innan jag började skolan. Men där lärde jag både denna bön och att sjunga ”Trygga Räkan” (ingen vara). Jag kunde inte heller läsa när jag började skolan. Men redan till jul var jag rätt bra på det. Iallafall om orden inte var så långa. Tre bokstäver var lagom. Sedan blev det krångligt. Vi flyttade till Bjärred i Skåne, när jag började i andra klass. Det var tråkigt av många skäl. Ett var att jag fick en tråkig fröken, som jag inte tyckte om. Jag kommer inte ihåg varför jag inte gillade henne. Kanske för min första fröken var snällare. Något år senare  flyttade vi till Höllviken, i samma trista platta och under större delen av året, trista landskap. När jag var 11 år så flyttade vi till Malmö och jag började i en ny skola igen.

 Konstig nog minns jag väldigt lite av åren jag var mellan åtta till elva år.  Alltså åren jag bodde i Skåne. Kanske för jag inte trivdes något vidare de åren och flyttade så ofta. Jag kommer liksom bara ihåg glimtar utan ordning och sammanhang. Jag minns faktisk mer från när jag var sex sju år än åren jag bodde i Skåne. Det är konstigt. Jag mådde ofta rätt dåligt de åren och var ett olyckligt barn. Min mamma var ju också sjuk, fast orsaken då var okänd. Hon fick rätt diagnos först året efter vi flyttat tillbaks till Stockholm eller rättare sagt Solna. Några månader efter den flytten dog hon. Då var jag tolv år. 

Taxen Stefan tycker det är toppen av vara på Brämön. Det syns på honom att han tycker det är spännande. Jag gjorde ett försök att gå i skogen igår kväll. Men det gick inte, för myggorna höll på att äta upp mig och Stefan. Men idag fläktar det lite och då brukar myggorna besvära en mindre. Det är en av fördelarna med att bo på en ö i havet. För ofta fläktar det lite så man slipper de förbannade minivampyrerna. Jag har också kvar gammal Djungelolja,  om jag vill gå i skogen en lugn kväll. Den är effektiv men giftig. Ingen man kan smörja i taxar med precis. 

De jävla krigen bara fortsätter och fortsätter. Galningar styr världen och allt är egentligen åt helvete. Det finns ingen som helst anledning att vara glad och känna hopp. Livets mening är också jävligt oklar. Men man får försöka bli lite existensialistisk och försöka skapa någon sorts mening, i den värld man är utslängd i. När man nu ändå är här, så får man väl försöka göra det bästa av det.  

Nu skall jag gå. ut en sväng med taxen Stefan och kolla om jag kan hitta några kantareller. För jag funderar på att göra Stefan till en kantarellhund. Borde inte vara så svårt. Lite godis och några kantareller borde räcka. Vi får se om det fungerar. 

Trevlig helg

Peter