Hej vänner!

Jag fyllde alltså 71 år igår och massa av mina vänner gratulerade mig. Det var kul. Så tack så mycket för det!

Annars är det ju rätt mycket som bekymrar mig och som jag tänker på. Det gäller både i det stora i världen och i det lilla personliga. Jag ältar alla misstag jag begått under livet. Både i det privata och i yrkeslivet. Även om de inte är så många, så finns det att ta av. Tyvärr är de för närvarande mest dem jag minns. Det är jobbigt och plågsamt, att älta dessa skamliga jävla dåligheter i livet. Den enda trösten är att jag alltid gjorde så gott jag kunde, även när det blev fel. Men jag önskar att jag kunde gå tillbaka och rätta till det som inte blev bra. Men det går ju inte. Så jag får i perioder gå runt och skämmas och älta misstag och misslyckanden. Vilket är jävligt jobbigt.

Jag är i Stockholm en sväng på väg till Visby. Igår åkte jag och M hem från Brämön. Det var jävligt varmt. För min bil har en AC, som inte fungerar. Vilket sällan är något större besvär i vårt land. Där det oftast räcker med att öppna ett fönster för att svalka sig. Men igår räckte inte det. Jag blev orolig för att det skulle bli för varmt för taxen Stefan. Så vi fick stanna och svalka oss vid flera tillfällen. Han fick också bada i en sjö på resan. Vilket han gillar. Han springer gärna ut i vattnet och simmar och hämtar en pinne. Så sedan var han sval och vi kunde köra vidare några mil till nästa paus.

När vi närmade oss Stockholm så var det långa köer i mötande fil. Då tänkte jag, hur fan står de som sitter i dessa köer varje dag ut. En sak är säker och det är, att om jag flyttar till Stockholm skall jag aldrig ha någon bli. Den jag har är förresten 25 år gammal, men rullar på bra ändå. Sliten och inte så snygg, men rullar på. Liknar mig, med andra ord.

Jag är alltså född 1954 och 71 bast. Jag såg häromdagen ett program som handlade om 1953 och insåg att jag är född på stenåldern. Mina minnen från 50-talet är ytterst sporadiska. Jag minns att mina kompisar Anders och Lasse hade en farsa som var polis. Hans sabel stod i hallen. För då hade poliserna sabel istället för batong. Jag kollade och poliserna hade faktiskt sabel fram till 1965. Då utrustades de med batong, handfängsel och pistol istället. Innan dess räckte det med sabel och hårda nypor. Synd att det inte räcker längre.

En annan sak jag minns från 50-talet var att det fanns trådbussar. Men de fanns faktiskt kvar till 1964. Men jag flyttade från Stockholm till Skåne redan 1961 så mina minnen av dessa bussar är nog före dess.

Så mina minnen före 1960 är väldigt osäkra och sporadiska. Under min utbildning blev jag en gång hypnotiserad och under hypnosen gick jag in ett hus. Då stod jag plötsligt i köket i huset jag bodde tills vi flyttade. Jag såg att golvet bestod av blå och vita rutor av linoleum. Jag såg också hur köksskåpen såg ut och gasspisen. Det kändes konstigt. Som jag var tillbaks på en plats vars utseende jag trodde jag glömt, för länge sedan. Jag hade gärna knallat runt och kollat lite mer. Men då väcktes jag ur hypnosen. Men även i ohypnotiserat tillstånd minns jag att huset hade en rak trappa till övervåningen och att det växte en kaprifol vid entrén. Samt att jag var väldigt rädd för ”knuttar” som motorcyklister kallades. Vet inte varför jag var så rädd för dem precis. Men det var jag. Dessutom hade någon berättat för mig om ”blodligan”. Det var en hemsk liga som brukade skära folk och sedan ha salt i såren. Jag vet inte vem som berättade om dem för mig. Men jag blev jävligt rädd.

Som barn var jag alltså en ängslig sort och det är fortfarande som 71-åring. Orsakerna har växlat under livet, men oron och ängsligheten har alltid funnits där. Vilket jag ibland tyckt är jobbigt och önskar jag slapp. Skulle gärna vara lite mer lugn och harmonisk på äldre dar. Men då kommer naturligtvis någon jävla åkomma och ställer till det, genom att trycka på något dumt ställe i huvudknoppen. Alltid har det varit någon jävla skit att oroa sig över.

Jag blev tonåring 1967 och det fortsatte jag med 1973 om jag räknat rätt. Det var inte så kul alla gånger, det heller precis. Men det gäller väl för många av oss att denna omvälvande tid innehåller mycket oro och förvirring. Just de där åren när man varken är barn eller vuxen, känner jag ibland som man kunde hoppa över. På ett sätt var de nästan lättare på den tiden när man blev vuxen i samband med konfirmationen. Då var man nästan vuxen och klar för arbetslivet. Nu blir man ju knappast vuxen, förrän man är 25. Ibland känns det som jag vid 71 års ålder fortfarande inte är riktigt vuxen och fortfarande väntar på att bli det. Bli lugn, trygg, stabil samt bygga en bastu, åka Vasaloppet och göra sådant som vuxna män gör. Fast det är klart jag kan ju en hel del annat istället. Nu börjar jag fundera på vad detta annat är för något och kommer ta mig fan inte på något.

I år sjösatte jag inte gummibåten, när jag var på Brämön. Vi hade käk så vi klarade oss utan att åka och handla. Men det kanske var lite synd. För en av de tillfällen jag känner mig lugn och är helt befriad från oro, är när jag åker gummibåt och det blåser rejält. När det gungar och skvätter utav helvete. Då sitter jag där och känner mig helt lugn och avslappnad. Det är konstigt. Kanske just för att det är lite farligt, känns det som inget farligt kan hända.

Men än en gång tack för alla gratulationer.

Peter