Hej vänner!

Ute skiner inte solen och det ser ut att bli en grå sommardag. Jag har inga riktiga planer för dagen, men jag måste hitta på något. Något som får mig att tänka på annat än människors hat och ondska. Samt personliga misslyckanden, elakheter jag utsatts för och dumheter som jag gjort i livet. Vad gäller det senare, är de väl egentligen inte så allvarliga och många. Men de finns och jag ältar dem ibland som en jävla mangel, när jag vaknar. Vilket är onödigt. För jag har ju faktiskt aldrig begått något brott. Aldrig slagit någon eller skadat någon på andra sätt. Jag har faktiskt alltid varit rätt snäll. Inte enbart för att jag är en så förbannat god människa. Utan kanske lika mycket, för att jag känner en sådan förbannad rädsla och obehag inför konflikter och bråk. Samt har ett samvete som alltid är berett att plåga mig med skuld och skam, vid minsta dumhet. Så för att undvika sådant är det bäst att vara snäll och sköta sig.

Just nu lever vi i en tid, där jag känner att värden som är viktiga för mig, hotas och måste försvaras. Det är ju svårt att göra utan att det leder till konflikt. För man är ju på något sätt skyldig att stå det onda emot, om man tycker det är ondska. Hur jävla feg och rädd man än är. För som Dante Alighieri sa någon gång på 1300-talet: ”De varmaste platserna i helvetet är reserverade för de som i stora moraliska kriser behåller sin neutralitet”. Vilket han som expert på helvetet visste bättre än de flesta.

Jag får väl erkänna att jag vantrivs och ibland mår rätt dåligt i denna onda tid av galenskap, krig, massakrer och folkmord. Känner mig ofta deppad, orolig och ledsen. En hopplös jävla tid i en hopplös jävla värld. Där sådana som jag är inte mår bra. Medan mördare och galningar verkar må desto bättre. Det verkar vara deras tid nu.

Så lever jag en liten stund på liten planet i ett oändligt universum. Det gäller för oss alla. Även de som nu tycker sig viktiga och ställer till ett helvete för oss, kommer till slut gå samma väg som vi. För ingen är odödlig. Minnet av oss, kommer att blekna bort på några generationer. Om hundra år kommer ingen jävel komma ihåg att jag gick runt på planeten och såg tråkig ut en söndag i augusti.

Klockan är 03:00 på natten och jag kan inte sova. Låg och bara och vred mig och grubblade på det ena och det andra, vilket är lika meningslöst som trist. Så till slut gick jag upp och satte mig här och skrev. Som vanligt här i Visby innerstad är det några överförfriskade ungdomar som skriker och gapar mer eller mindre oartikulerat natten igenom. Vilket bidrar till att jag har svårt att sova. Men då jag inte har något jobb att gå till längre gör det inte så mycket.

Sömn är förresten exempel på något som bara blir sämre om man anstränger sig att göra det. Det går ju liksom inte att säga till sig själv, att nu skall jag slappna av och sova. Så jag inte blir trött i morgon. Ju mer man anstränger sig att försöka sova desto sämre går det. Så är det ju med mycket annat i livet också. Alltså att ansträngning gör att saker går sämre, än om man bara slappnar av och flyter med. Bäst går det om man tar sig an en uppgift, utan att känna krav, oro och anstränger sig att lyckas. I varje fall är det så för mig. Det som blivit bäst är det jag gjort, utan en press på att det skall bli så jävla bra. Då har det ibland blivit helt okej. Som när jag skriver. Bäst blir det när jag bara låter tankarna vandra utan oro och utan att tänka på att det måste bli något särskilt. Visserligen kan det bli lite rörigt, för de stackare som skall läsa det. Men jag brukar då ibland känna mig mest nöjd med det jag skrivit.

En tråkig sak är att jag tappat en hel del av glädje kreativitet och fantasi de sista åren. Jag tror att det har att göra med, att världen har blivit så överjävligt otäck och att jag oroar mig och grubblar över det. Det är liksom svårt att vara rolig och glad nu för tiden. I varje fall för mig. Det är väl en del som skulle säga att jag är deprimerad. Men det är på ett sätt konstigare att inte alla blir jävligt nedstämda, över hur världen ser ut för närvarande.

Igår fick jag ett sms av min kompis Veronica om att jag borde kolla in en dokumentär på TV. Den handlade om sångaren och låtskrivaren Paul Simon. Han som var hälften av duon Simon and Garfunkel. För mig är deras sånger alltid förknippade med ung förälskelse. För min första flickvän och jag brukade lyssna på deras låtar. Så de är för mig är det på något sätt lite nostalgiskt och vemodigt att höra ”Bridge over Troubled Water”, ”Sounds of Silence,” och allt vad dessa fina låtar heter. På något sätt kan jag tänka tillbaka på denna unga kärlek med ömhet och vemod. Kanske också med lite smärta. För jag blev ju så ledsen och ensam, när det tog slut. Ett första bett i äpplet som slutade jävligt olyckligt för mig. Då för nu rätt länge sedan, nämligen 1972, om jag räknat rätt. Innan datorer, bärbara telefoner, internet och annat dumt. Men det fanns kärlek, det minns jag bestämt. Både lycklig och olycklig.

I Stockholm har det varit Pride och det är ju lite kul, trots allt. För det är för mig alltid en påminnelse om den utmärkta förändring som skett i synen på homosexualitet under min livstid. Att de flesta numera tycker det är helt okej om folk av samma kön, kärar ner sig i varann. Det är väl mest politiska och religiösa fanatiker som fortsätter jävlas. När jag var ung var fortfarande homosexualitet betraktat som en psykisk sjukdom och en läggning som var farlig att erkänna, om man inte ville råka illa ut. En läggning man fick dölja i garderoben. Men nu får homosexuella gifta sig och den stor majoriteten i Sverige, är bara glada över deras kärlek. Men i resten av världen har homosexuella människor på många ställen fortfarande ett helvete.

Nu är det morgon och jag skall gå ut en sväng med taxen Stefan. Vi måste markera ett antal stolpar och gathörn, så ingen glömmer bort att vi finns. Samt kolla vilka mer som gått förbi.

Peter