Hej vänner!

Klockan är snart 22:00 och det mörknar utanför fönstret. De ljusa kvällarna är över för i år och ett stort mörker kommer komma över oss. Dagarna blir allt kortare och nätterna allt längre. Än är det sommar, men hösten är på väg. Just denna sensommartid, är ju vemodig på något sätt. Iallafall blir jag vemodig. Kanske för att jag som barn ofta oroade mig för att börja skolan igen. En institution som jag inte trivdes något vidare i. Så kanske är det därför. Så sensommaren, var en tid av vemod och oro för hur det skulle bli.

Sålunda går vi in i det tilltagande mörkret. Så det är bara att bita ihop och söka finna ljuspunkter i det mörker, som ligger framför oss. Små bloss av glädje som gör att vi står ut. Varför säger man så förresten? Att ”man står ut” när man klarar sig igenom en besvärlighet. Det är kanske ett tecken på att livet innehåller glädjeämnen, även när tillvaron är besvärligt. Något som syns tydligast på män. Så länge man står ut, har man åtminstone det att glädjas åt, i en i övrigt rätt hopplös värld av våld och ondska. En glädje, som man dessutom kan dela med den man älskar. Man kan till och med finna glädje i mörket, om man bara står ut. Kanske tänka på det som går att läsa bibelns Höga Visa. 

”Ty kärleken är stark såsom döden,

dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket;

dess glöd är såsom eldens glöd,

en Herrens låga är den.”

Huruvida det är en Herrens låga finner jag tveksamt. Men att det är en låga att värma sig vid i en ond tid och ond värld, håller jag med om. Helt klart också dess trängtan obetvinglig och dess glöd som eldens glöd. Kanske inte varje dag. Men tillräckligt ofta för att stå ut i livet, även i denna på så många sätt deprimerande tid.

Ovanstående skrev jag innan jag gick och lade mig igår. Nu är klockan 04:50 och jag skriver vidare. Det har blivit morgon. I natt när jag var ute i mörkret och pissade så sken fullmånen som en strålkastare och det var inte speciellt mörkt. Så stod jag där i månens sken och tänkte på att just nu står säkert en massa landsmän födda 1954 och pissar, med mer eller mindre bra stråle. Vi som hade Beatles som ”soundtrack” i vår ungdom och såg folk gå runt på den måne, som i natt skiner på oss. Vi som sett imperier falla och  postkontor läggas ner. Vi som ätit kassler med ananas på och konserverade päron med ”After Eight” på. Som nu ser världen datoriseras och missta sin mänsklighet i artificiell intelligens och konkret galenskap. Som växte upp i ett annat land och i en annan tid. Nu står vi här om natten, pissar lite vemodigt och undrar vad fan som hände? ”Vad blev ni av ljuva drömmar?” Som Monica Z sjöng. Det kan man ta mig fan undra, när man står i natten och pissar.

Sensommaren bär alltså ett stänk av vemod med sig. Den ljusa tiden är över och vi går mot mörkare tider. En tid när rallarrosen står manshög och ålar simmar förbi i mörkret, på väg till Sargassohavet. För att där para sig och sedan dö. För som ni vet simmar alla ålar i Europa och Nordamerika dit på stora djup, för att göra just det. Där börjar deras liv och där slutar det. Om de inte dör någonstans på vägen. Vilket numera de flesta ålar gör och därför håller ålen på att utrotas, som så mycket annat levande på den jord, vi verkar gett oss fan på att förstöra. 

Jag läste att en mördare och en gangster skall träffas i Alaska, för att förhandla om fred i Ukraina. De närmast berörda anses tydligen så maktlösa och besvärliga, att de inte är inbjudna. Vilket är lite konstigt, med tanke på att de är de som nu stått emot ockupationsmakten och angriparen i tre och ett halvt år och gjort att det finns något att förhandla om. Det som angriparen trodde skulle bli en snabb affär, visade sig inte alls vara det. Så nu måste han komma ur detta, på ett sätt han, kan beskriva som seger. För annars ligger han nog rätt löst till. När det visar sig att han offrat en miljon förtryckta ryssar i ett meningslöst krig, som gjort dem ännu fattigare än de var innan. Så jag tror han är rädd för freden. Men att han och hans kriminella kompisar en dag, som sina föregångare, skickas till Nürnberg och ställs till svars, är väl att hoppas för mycket. 

I Gaza svälter barn ihjäl medan världen ser på. De som överlever och de föräldrar som sett sina barn dö på detta sätt, kommer bära med sig hat livet igenom och en önskan att döda och hämnas på fienden. Den som dödade deras barn, i ett brott som aldrig kommer glömmas. Lika lite som den massaker som startade galenskapen kommer glömmas. Så når terroristerna sitt mål, att hindra varje tanke på den fred och försoning, som skulle göra dem maktlösa och föraktade. Galenskapen och hatet i denna konflikt verkar sakna gränser och slut. Man hjälps liksom åt, att skaffa nya generationer av fiender i all oändlighet. 

Taxen Stefan sover ännu. När han vaknar så skall vi gå en prommis. Idag fläktar det lite och man kan nog slippa de förbannade myggen, om man går där det blåser lite. Jag har sett att det finns bra med blåbär. Men det är jobbigt att stanna och plocka dem. För man blir uppäten av myggdjävlarna. Så här mycket mygg som i år, har jag inget minne av att det brukar vara. De är dessutom väldig aggressiva och sticker så fort de satt sig. Verkar vara en ny och elakare sort än de vanliga otäckingarna.

Peter