Hej vänner!

Det var ett långt TV-program om kläddesignern och dragartisten Christer Lindarw på TV igår. Jag såg bara lite av detta program, för det var lite för långt för mig och taxen Stefan hade ett ärende på stan, som måste tas om hand. Jag har de senaste åren fått svårt att se längre program och långfilmer på TV. För jag blir trött i huvudet, när jag försöker. Så jag missade överraskningen när drottningen steg in och överraskade. Vilket var lite synd. För det måste verkligen varit en överraskning. Men jag såg när tre tjejer, som han varit kompis med på gymnasiet i Eskilstuna och fortfarande är kompis med, kom in. Det var både lite rörande och smärtsamt. För han berättade att när han efter flyttat till Stockholm, ändrade namnet på killar han haft ihop det med och gav dem tjejnamn. Så att Anders fick heta Anna och Erik heta Eva. För han vågade inte berätta att han var homosexuell, fast han måste varit rund 20 år. Det var tydligen fortfarande så känsligt på den tiden. Han är ju bara ett år äldre än jag är. Så det är inte hundra år sedan, det var farligt att berätta att man var en sådan som gillade och tände på folk av samma kön. Det är skönt att det har förändrats och att de flesta i Sverige tycker det är helt okej, att kära ner sig i vem fan man vill. Jag har faktiskt aldrig förstått varför en del blir så jävla upprörda av att det förhåller sig på det sättet. Vad två vuxna människor har ihop det på för sätt, är väl för fan ingen annans business och något att bry sig om. Så att samhället blivit mer tolerant på den punkten under min livstid och det är en av det få saker som blivit bättre. Det är bra att drottningen är överens med mig på den punkten.

Det där med killar som klär ut sig till tjejer har tydligen alltid varit lite spännande. Christer Lindarw blir ju dessutom snygg som tjej. Själv skulle jag antagligen se för jävlig ut i klänning och högklackat. Som Tony Curtis och Jack Lemmon i filmen ”I hetaste laget”. Det finns ju också en gammal film där Stig Järrel klär ut sig till ”lilla Märta”. Men bägge dessa filmer är lite orealistiska för det syns ganska väl att dessa manhaftiga ”damer” mer är lite slarviga transor, än tjejer. Som Dame Edna Everage om ni sett henne. Hon är minsann inte heller är någon skönhet. Själv har jag aldrig haft minsta lust att klä mig i damkläder. Men om jag skulle drabbas av en sådan lust att bli lite sötare än jag är, så är det ju inte bara att låna M:s persedlar. För vi har liksom olika storlek och att få in mig i ”small” skulle vara svårt och säker bara förstöra kläderna.

Det finns ju alltså några killar som gillar att klä sig i fina klänningar och nylonstrumpor. En liten minoritet, som tydligen gör en del människor jävligt upprörda. Oftast folk långt ut till höger i politiken. Ni vet de där som håller på att skita på sig av oro när något väcker deras rädsla, för de som är annorlunda. Som verkar rädda för att smittas av homoviruset eller transbakterien. Som om de tror att de själva kan trilla dit och bli som ”dom”. Själv är jag ju en orolig själ. Men just detta är jag inte ett dugg orolig för. Däremot mycket annat. Mest för dumhet i kombination med makt och grymhet. Något som just nu håller på att förstöra världen.

Det finns alltså sådant jag inte kan välja. Jag kan inte välja att sluta vara tråkig och heterosexuell, även om jag skulle vilja bli kär i och tända på killar. Då det inte har hänt på 70 år, är det väl ytterst osannolikt att det skulle hända nu. Detta då jag är övertygad att det inte är något man väljer eller kan påverka. Lika lite som ögonfärg eller mängden melanin man har i huden. Inför sådant och inför det mesta annat är vi rätt maktlösa. Men samtidig finns ju sådant som vi kan påverka och har total makt över. Det är ju makten att välja och fatta beslut över vår egen framtid, en makt som enligt existentialisterna ger oss ångest. Nu vet jag att det finnas en massa annat som man kan känna ångest inför. Saker som inte har ett dugg med ångest inför vår egen frihet att göra. Så existentialisterna har väl inte helt rätt. Jag läste ett citat som löd: ”Då vi till 70 % består av vatten, är vi egentligen bara gurkor med ångest”. Vilket kanske är att ta i.

Jag läste om den utredning som kommit fram till att många av de som har adopterats hit från främmande länder inte alls adopterades bort av sina föräldrar eller kom från barnhem. De kidnappades på olika sätt av folk, som tjänade pengar på verksamheten. Nu tyckte utredaren att riskerna med utländska adoptioner är så stora, att dessa bör förbjudas. I den artikel jag läste framkom att de tydligen fanns de som känt oro för att det förhöll sig som nu framkommit och ändå inte agerat. Det är ju i så fall en jävla skandal. Helt klart är, i mina ögon, att de som inte insåg riskerna med att adoptera barn från länder som Columbia, Kina och Korea, var jävligt naiva. I alla fall om det fanns pengar att hämta för någon, i verksamheten. Tydligen var vår nuvarande statsminister en av dess naiva och godtrogna.

Det påminner mig om historien med de ”apatiska flyktingbarnen”. Där till slut några av dessa barn som vuxna trädde fram och berättade att de av sina föräldrar tvingats ligga i en säng och tvångsmatas, för att föräldrarna skulle få uppehållstillstånd. Den som på minsta sätt antydde att så kunde vara fallet, blev ju av de som ansåg sig vara experter på fenomenet, i bästa fall betraktade som mindre vetande och i värsta fall sedda som grymma oförstående sadister. Den samlade expertisen av överläkare, psykologer och journalister, som ansåg sig stå på de godas sida, lyckades också effektivt tysta de som tyckte sig se manipulation. Detta genom att beskriva de som hade sådana misstankar, som onda och okunniga med jävligt skumma syften. Den skandalen försvann rätt fort från löpsedlarna. Jag tror att det beror på att många som hade makt över ordet och tidigare skrivit om detta, nu skämdes över vad som framkom. Även de läkares om tidigare med hela överläkarauktoriteten ställt diagnoser, blev ju plötsligt jävligt tysta. Nu verkar det väl belagt att den effektiva behandlingen för att komma till rätta med detta tillstånd, är att skilja barn och föräldrar för en tid. Barnen blir visst då ofta friska efter några dagar. Men ingen av de som tidigare var experter, har bett om ursäkt till barnen som utsattes eller till de som vågade framföra minsta misstanke om föräldrarna misshandlade sina barn.

Hur skall vi skapa ett samhälle där folk med modet, att ifrågasätta sådant som de med makt över orden och som tror sig stå på de godas sida säger. Själv får jag väl erkänna att jag vad gäller de apatiska flyktingbarnen var jävligt misstänksam och tänkte att något inte stod rätt till. Det var helt enkelt en för konstig symtombild, för att jag riktigt kunde tro på den. En sjukdom som bara drabbar vissa barn från vissa länder i Östeuropa och botas av att föräldrarna får uppehållstillstånd. Jävligt konstigt! Jag var aldrig involverad i behandlingen av något av dessa barn. Men jag sa inte något om mina misstankar offentligt på min arbetsplats, av oro för de konsekvenser det skulle få om jag gjorde det. Det skäms jag för och är en skam jag får bära med mig genom livet.

Just rädslan att säga något som riskerar utesluta en ur gemenskapen och ha mod att göra så är på något sätt imponerande. Den som vågar säga sanningen om att kejsaren är naken, utan rädsla för följderna för social utfrysning och för den eventuella karriären. Jag var en gång lite modig iallafall, när jag ifrågasatte den rådande synen på orsaken till ADHD och autism och hur dessa tillstånd lämpligen borde behandlas. Detta i en miljö där man trodde att familjeterapi och psykodynamiskt terapi kunde bota autism och att orsaken var att mödrarna till dessa barn var kalla och okänsliga som kylskåp. De fanns de som tyckte rejält illa om mig för att jag vågade säga att jag tyckte det var ett jävla snömos, utan stöd i forskning och vetenskap. Men annars har jag ofta varit en riktig fegis som velat bli älskad och omtyckt av alla människor och rädd att inte få vara med. För jag är rädd för konflikter och försöker undvika sådana så gott det går.

Jag försöker tänka på annat än de förbannade krigen och allt annat jävla elände. Men det går dåligt och som jag skrivit om förut, mår jag i perioder, jävligt dåligt. Nästan jämnt när jag läst tidningen blir jag rejält deppad. Fan ta alltihop och de jävlar som ställer till det. Men nu skiner solen och jag skall snart gå ut med taxen Stefan på promenad och han skall få träffa sina hundkompisar. Då blir han glad och när han är glad blir jag också lite glad.

”Nalle Puh: Vilken dag är det?
Nasse: Det är idag.
Nalle Puh: Det är min favoritdag.”

Peter