Hej vänner!

Det har blåst som fan på Gotland de senaste dagarna. Men i kväll var det lugnt när jag och taxen Stefan gick ut på kvälls-kissningen. Det var skönt för även om det inte har varit speciellt kallt så har kombinationen av blåst och fukt från havet varit rätt otäck och jobbig. Men talgoxarna har börjat fila lite på sin sång när solen skiner. Så det finns en anings hopp, om att det skall bli vår. Om några veckor börjar solen värma när den är framme. För jorden har då börjat luta så mycket mot solen att den förmår värma upp oss som bor nära polcirkeln. Fast de stackare som bebor Eldslandet går då mot vinter. Jag undrar om silvertärnorna börjat planera sin resa hit från Antarktis. För de flyttar ju hela vägen därifrån till hit vilket är en lång resa. Men så får de också mest soltimmar av alla djur på jorden. För de flyttar när det börjar mörkna och bli vinter på det södra halvklotet till oss. När det börjar bli mörker och höst här, flyttar de till den antarktiska våren. De sista åren har jag förresten själv tyckt kylan och mörkret varit påfrestande. Har funderat på att kolla möjligheterna att tillbringa dessa månader på en varmare breddgrad. Där våren kommer några månader tidigare.

Det finns, som ni vet, en visa av Evert Taube där han sjunger att ”det är krig och politik som fördärvat vår jord”. Vilket jag håller allt mer med om. Men jag skall försöka låta bli att skriva så mycket eländet i denna blogg på ett tag. Fast jag får väl erkänna att allt elände i världen och Sverige ofta gör mig nedstämd och olycklig.

När jag var barn så så brukade vi få torsk i näten fast vi fiskade utanför Sundsvall. I augusti kunde man se om en ål gått genom en maska för då var den alldeles slemmig runt om. Vid några tillfällen satte vi långrev och fick upp några ålar. Det var spännande på något sätt. För under mörka augustinätter simmade ålarna förbi. De var liksom lite mystiska på något sätt och hörde ihop med sensommaren och det återvändande mörkret. Men nu är ålen och torsken sedan länge borta från den delen av Bottenhavet. Ålen är ju dessutom nästan utrotad och fridlyst. Nu läste jag om att en dum jävla politiker inte hade vett, att inte bryta mot lagen och fiskade ål trots fridlysningen. Inte den sorts människor man vill dricka en öl med minsann. Jävla typ. Det finns en bra bok om ålen som heter ”Ålevangeliet”. Den tycker jag ni skall läsa.

Jag är alltså hundvakt åt min dotters hund Stefan. Det har fått mig att tänka på hur konstigt det är att de finns så många hundraser, som ser så olika ut. Som den lilla kortbening, som jag nu får vara barnvakt åt. Vi brukar på morgonen gå ner till ett ställe här i Visby som heter Paviljong-plan. Där träffas en massa hundar i olika storlek. Det går väldigt bra för det är rätt lugna jyckar. Men häromdagen var det stor flatcoated retriever, som lilla Stefan tydligen tyckte var jobbig och skällde ut och jagade iväg. Det var lite kul och se. Svansen rakt upp och jävligt mallig när stora killen gick iväg och såg lite småskraj ut. Annars är han kompis med hela gänget och går runt och nosar på dem, även om de är stora. Det som slår en när man ser Stefan och andra hundar, är att så mycket av vargbeteendet finns kvar, hur fan de än ser ut. För vargarna är ju flockdjur som lever ihop i familjer, där det råder tydliga regler kring sådant som rangordning och vilka beteenden som accepteras. Det är ju det vi utnyttjat när de första vargarna domesticerades och fast en del blev irländska varghundar på 70 kg och andra, som Stefan, små taxar på 5 kg, så finns många beteenden från vargflocken kvar. Men jag har läst att en vargs hjärna är dubbelt så stor, som hjärnan på en hund av motsvarande storlek. Så de är nog betydligt smartare är våra jyckar.

Jag har förresten börjat fundera en hel del på existentiella frågor. Man har väl en tendens att börja fundera på sådant när man, som jag, fått konfronteras med livets skörhet och den korta tid det varar. Jag funderar också rätt mycket på allt jag varit med om. För mycket i förhållande till hur jag skall använda den tid jag har kvar. Fast det ju egentligen vore bättre att tänka på framtiden, än det som redan har hänt. För det kan man ju inte göra mycket åt om det är tråkigheter. Roliga minnen är ju bra att ha. Men de andra är ju rätt meningslöst att älta mer än någon minut. Men taxen Stefan verkar leva här och nu för det mesta och se varje dag som ny. Han är lite som Nalle Puh. Som i i samtal med sin kompis Nasse säger följande:

”Du Puh, vad är det första du tänker när du vaknar på morgonen?” frågade Nasse
“Jag undrar vad jag får till frukost”, sa Puh.
“Vad tänker du Nasse?”
“Jag undrar vad det skall hända för något roligt idag”, svarade Nasse
“Mmm”, sa Puh tankfullt, “Det är samma sak”.

Nu går jag och lägger mig, God natt!

Peter

 

 

Hej vänner!

Livet innehåller en del prövningar och omprövningar. Som jag skrivit om tidigare har jag för någon månad sedan opererats i huvudknoppen. Det var skönt att få detta åtgärdat och har väl i stort sätt gått bra. Men det har fått en del mindre kul efterverkningar, som gör att jag fått ändra på en del vanor. För jag fick ett epileptiskt anfall efter några veckor, vilket var otäckt. Men tydligen inte helt ovanligt efter en sådan operation. Nu medicinerar jag och hoppas att det inte händer igen. Jag var hos en trevligt doktor för uppföljning i förrgår och hoppades att hon skulle peta mig i magen och säga att jag nu kunde få köra bil igen snart. Det sa hon inte. Tvärtom har förbudet att köra bil nu förlängt till ett år efter anfallet. Vilket gör att jag måste ompröva en del planer jag haft för vår och sommar. Kanske också be om hjälp med en del praktiska saker. Vilket jag har mycket svårt för. För jag är löjligt rädd att besvära andra. Själv tycker jag det är rätt kul att hjälpa andra som behöver hjälp. Men att själv be om hjälp är svårt. Men, som sagt, någon bilkörning, blir det tidigast runt jul i år. Till vilket det är rätt långt.

Jag har ju också slutat dricka drycker som innehåller det av mig tidigare uppskattade ämnet alkohol. Vilket känns lite trist ibland. Som när man lagar mat på fredagskvällen och gör det med ett glas rött i handen. Eller när man äter krabba och har en kall riesling till. Eller sitter på puben och diskuterar livets mening och skojigheter med någon kamrat. Med de goda och lite ohämmade argument som följer efter några Staropramen eller Guinness. Sådant får jag numera avstå ifrån. Det hade jag själv beslutat, men ovanstående doktor tyckte det var ett klokt beslut och uppmuntrade det kraftigt. Då det minskar risken för att jag skall drabbas på nytt av, att det snurrar till roten. För då tar det ett år till innan jag får köra bil.

Men det är inte hela världen. Det går ju bussar och man kan umgås med folk i nyktert tillstånd. Så det bekymrar mig egentligen inte så mycket. Men en del saker som jag är van vid att göra blir nu annorlunda. Vilket faktiskt också känns lite spännande. Som att åka buss på Gotland. Vilket jag nästan inte gjort tidigare. Jag får cykla om jag har hjälm på huvudet. Vilket jag tidigare slarvat med. Men nu kommer jag även på den punkten, bli en bättre människa. Så jag kommer bli en nykter, vältränad och mer miljövänlig människa. Inte så dumt.

Så nu vet ni hur jag har det. Rätt bra faktiskt. Men det jävla kriget fortsätter att göra mig ledsen och likaså det förbannade skjutandet och sprängandet, som förstör landet. Nu har ju den danska jättebebisen varit här och eldat koraner igen. Tydligen inbjuden av en kille, som jobbar på någon sorts radiokanal på den yttersta högerkanten. Denne hade tydligen betalt både resan hit och ordnat med demonstrationstillstånd. Så jättebebisen kom hit och brände en koran, utanför den turkiska ambassaden. Vilket som förväntat retade upp den turkiska regimen och en massa andra muslimer i världen. Så turkarna blev ännu mindre sugna på att släppa in oss i NATO, än de redan var och muslimerna tycker illa om hela vår nation och bränner vår flagga, så fort de ser den. Jag tycker inte man är för konspiratorisk, om man anar att bakom denna cirkus ligger ett stort land som inte vill att vi skall bli en del av NATO och nu kommit på ett sätt att förhindra det. Om jättebebisen är medveten om detta eller bara är en ”nyttig idiot”, vet jag inte. Men att det någonstans finns någon som gnuggar händerna, över allt beröm och alla pengar han kommer få av sina ryska uppdragsgivare, är jag säker på. Som Karl Gerhard sjöng en gång: ”Det är den ökända hästen från Troja, maskerad till femte kolonn”.

Igår var det Förintelsens minnesdag. Vilket är en av årets viktigaste dagar. Som påminner om den ondska som kan släppas lös av totalitära idéer. Vars ideologier i sig är ett brott. Tyvärr verkar de nu återkomma med ny kraft efter ha slumrat några årtionden. Likaså antisemitismen är tillbaks med förnyad kraft, både långt till höger och långt till vänster på den politiska skalan. Där sådana idéer är som en orm och möts, där den biter sig baken. Jag är faktiskt rädd.

Så går jag då runt i världen nykter, med ett oanvändbart körkort och längtar efter fred och vår. Vad som är meningen med livet har jag ingen aning om. Men om det bara blir fred och alla kriminella idioter var inlåsta, så skulle livet vara rätt kul. Nu är det sådär. Om jag trodde på gud, skulle jag be honom bevara fäderneslandet. Vilket han hittills gett fan i att göra. Vilket i sig är ett tecken på hans frånvaro och brist på existens. Men om han fixar ovanstående är jag beredd att ompröva min ateism.

Peter

 

Hej vänner!

Jag har aldrig varit chef över andra. Vilket är tur för jag skulle vara en ovanligt dålig chef. För det ställer krav på egenskaper som jag inte har. Förmåga att hålla flera bollar i luften och att gilla att utveckla och förbättra verksamhet. Dessutom en förmåga att leda och prioritera det som är organisationens uppgift. Ni om känner mig hör redan här, att det inte är någonting för mig. Själv har jag för det mesta haft bra chefer, som inte stört mig nämnvärt i mitt arbete, utan lämnat mig ifred. En gång om året har jag suttit på lönesamtal och påstått att jag är bra på att samverka med andra och lite annat, som är tveksamt om det är riktigt sant. Men faktiskt har jag fått rätt mycket uppskattning för mina arbetsinsatser, vilket känts bra att få av sin chef. Jag har oftast tyckt synd om de stackare som haft denna position med medarbetaransvar och ansvar för lönesättning. Skulle aldrig söka ett sådant jobb. Vilket jag inte heller har gjort. Mina chefer har oftast inte heller varit sådana, som haft ett behov av att sätta sig på höga hästar och visa sin makt. Dessutom har de nästan genomgående varit kvinnor. Vilket passat mig fint. För jag är ofta lite rädd för män med makt.

Det finns folk som uppenbarligen söker sig till makten och njuter av den. I värsta fall idioter som Rysslands nuvarande galning till president eller USA:s förra knasboll till president. Historien är ju full av sådana skräckgubbar. Som Nero, Hitler, Stalin, Mao Tse Tung och allt vad de har hetat. Jävligt jobbiga typer som säkert gillade sin makt och sitt chefskap. Sådan jävla slemproppar, har vi som tur är sluppit som statsministrar i Sverige. Men även om det är på en helt annan nivå har jag alltid retat mig på maktens arrogans även här.

Jag är gammal nog att minnas hur den dåvarande finansministern Gunnar Sträng i riksdagen med myndig ton och både livrem och hängslen säga att fru Astrid Lindgren, nog skulle hålla sig till att skriva barnböcker. För skattepolitik förstod hon sig inte på och hennes sätt att räkna var alldeles fel. Då gick topplocket på Astrid, som visade att hon räknat alldeles rätt. Den typen av härskarteknik, bet minsann inte på Astrid Lindgren.

En sak som retar mig är att jag åter måste försvara Ebba Busch. Jag är ju inte så förtjust vare sig i henne eller hennes parti. Sist var det för att hennes politiska motståndare började älta, att hon slarvat med att betala några räkningar och riskerade hamna hos fogden. Det rörde sig inte om något större belopp, utan något som någon med hennes lön lätt kan betala. Uppenbart slarv och en skitsak. Nu läste jag att socialdemokraternas partiledare har ovanan att hånskratta, när Ebba Busch snackar. Den typen av förlöjligande är ett oskick och har fått mig att tro att Magdalena Andersson, inte är riktigt snäll.

Förresten skjuts det och sprängs som om det var krig. Så man kan tycka att politikerna borde prioritera att åtgärda detta och samarbeta kring hur man får stopp på eländet. För folk som sköter sig skall inte behöva vakna av en jävla smäll och få glassplitter, över hela lägenheten. Dessutom skickar de samvetsfria terroristerna, småungar att skjuta och spränga. Det är för hemskt. Hur fan skall det sluta. Skall man behöva låsa in 15 – 16 -åringar, så det inte tar livet av folk? Verkar inte bättre.

Och det idiotiska jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. Jag försöker verkligen vara glad och positiv. Men det går liksom inte, hur jag än anstränger mig. För hela tiden ligger det förbannade kriget som en grå hinna, över allt som skulle kunna göra en glad. Om jag var ni, skulle jag sluta läsa denna blogg och dess förbannade litanior. För den gör ta mig fan ingen glad nuförtiden. Läs den inte och blockera mig på alla sätt som går. För jag för tråkig att lägga ner tid på att läsa.

För att inte bli helt under isen har jag börjat tänka på vad som varit roligt i livet. Det finns ju stora saker som när man varit förälskad eller när man fått barn och barnbarn. Men också små saker som när man legat i skogen eller på fjället och kokat kaffe på Trangia-köket. Det var länge sedan jag senast drack kokkaffe. När jag blir helt återställd efter de senaste månadernas prövningar, skall jag ge mig ut på en vandring och köpa kokkaffe att ta med. För att koka kaffe när man är på vandring är något som gör mig glad. Dikt på det:

Till våren kanske
jag återvänder.

Som lärkan över
fälten eller som
vipan med näbben
mot vinden.

Då kommer jag
förklara hur det
är att darra inför
tidens slut.

Då när solen
värmer mot en
södervägg och
det doftar fuktig jord.

När jag återvänder
skall jag berätta
om var jag varit.

Men det får
bli till våren,
när kvällens himlar
är blå sammet och
solen går ner i eld.

När jag återvänder.

 

 

Peter

Hej vänner!

Det är lite synd om mig. För jag har varit inlagd på sjukhus några dagar igen och haft ont i magen. Nu verkar det ha fixat sig och jag är hemma. Men det har varit åt helvete för mycket sjukvård sista månaderna, så jag börjar känna mig rätt trött. Det har funnits stunder då jag oroat mig för att resten av livet skall fortsätta, på det sättet. Men nu hoppas jag att det ordnar sig även om det nog tar lite tid att komma i toppform igen. Till våren vill jag gärna vara i cyklingsbart tillstånd igen.

Som vanligt har jag blivit väldigt väl omhändertagen, de dagar jag var på lasarettet. Vilket jag blivit alla de gånger jag nu haft med sjukvården att göra. Alla dessa snälla och duktiga människor som tagit hand om mig, borde ha rejält bra betalt för sitt arbete. Vilket de skamligt nog ofta inte har. Jag är också väldigt tacksam att leva i ett land, där sådana som jag får vård, för att vi gemensamt betalar våra skatter och sköter oss. Det är fint och på något sätt vackert med ett sådant system. Där vi bryr oss om varandra och hjälper varandra när vi drabbas av sjukdom. Jag tycker det är en utmärkt ordning. I USA försökte ju president Obama införa någon typ av allmän sjukförsäkring. Vilket gjorde de tråkiga och elaka republikanerna tokiga och sa att det var socialism. Vilket en del tycks tycka att allt som solidariskt och tecken på medkänsla är. Jag skall inte på nytt citera Jesus och vad han säger om saken. För det har jag gjort förut, flera gånger. En kort sammanfattning kan vara att grabben på krysset, tycker att vi skall hjälpas åt och vara snälla mot varandra. Inte vara elaka, egoistiska och bara tänka på oss själva.

Jag är för närvarande taxvakt åt min dotter Julias tax Stefan. Det går rätt bra och är kul. Men det är som att ha en ovanligt busig treåring runt sig. En stund varje kväll hittar han på allt möjligt för att få uppmärksamhet. Det gnags på saker som inte får gnagas på och kommer bärandes på saker som man inte får sno. Som dojor eller vantar. Just sådant som man inte kan ignorera. Men nu är han iallafall lättare att få att inse, att grejor inte är hans och han lämnar tillbaks dem utan snack. Förut drog han iväg som en avlöning och trodde att det var en kul lek. Nu räcker det att man ser sur ut och säger ”loss” för att han skall lämna det han snott. Han behöver träna på att ha tråkigt och roa sig själv. Men det går faktiskt allt bättre. Han har en del andra dumheter för sig,som vi behöver snacka om. Men det blir allt bättre med allt. Taxar är ju rätt envisa och inte helt enkla att uppfostra. Så det är en utmaning. Jag är faktiskt rätt mallig när något lyckas, som innan funkade så där. Nu är han ju dessutom tonåring och verkar ibland glömt bort, sådant som tidigare fungerade hur bra som helst.

Själv minns jag mina tonår som en jobbig tid. Fan vet om de inte gav mig men för livet och om jag inte fortfarande håller på att hämta mig från de jobbiga åren. Som Hjalmar Söderberg så klokt sa: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”. Det hade Hjalmar Söderberg helt rätt i, tycker jag. Även om jag för närvarande tycker att det har sina sidor att bli gammal också. Ibland är jag rädd att bli gammal och hamna på något ställe, där klockan bara tickar mot död och käket är dåligt. Vilken jävla mardröm. Förresten får jag bara äta flytande föda några dagar till. Bara soppa och andra vätskor. Det är oerhört tråkigt. Jag brukade gilla soppor. Men det har jag slutat med. Fan vet om jag någonsin mer skall äta soppa. Tror inte det.

Man borde inte läsa nyheterna. För man blir bara nedstämd. Det är ju mest dumhet, galenskap och våld överallt. Inte minst i Sverige. Något har hänt, som gör att jag ibland känner mig som en främling, utan hemland. Eller så har jag nått en ålder, där man inte riktigt hänger med och förstår längre. Det tror jag inte är fallet. Men helt klart passar jag inte in i samhället och tiden. Är liksom en pusselbit som hamnat i fel pussellåda. En liten bit av tant Gredelins klänning, som hamnat i ett pussel som föreställer operahuset i Melbourne. Onödig och lite fånig. Jag tänker på en dikt av Gunnar Ekelöf där han skriver:

”Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig

Och det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. Vilket förstör varje möjlighet att vara riktigt glad. Man får försöka le lite på morgonen, så man kan se ut som vanligt resten av dagen. Men Sauron och hans orcher fortsätter jävlas i Ukraina, av någon outgrundlig anledning. Jag blir så ledsen och trött.

När jag skriver detta är det fredagen den 13:e. Vilket skall vara en riktig olycksdag tydligen. Men jag måste säga att den hittills varit en rätt bra dag. Då finns det dagar de senaste månaderna som varit betydligt värre. Jag är faktiskt lite skrockfull och gillar inte när någon lägger nycklar på bordet eller när en svart katt springer framför bilen. Då spottar jag tre gånger över axeln och säger ”tvi, tvi tvi”. Jag skulle inte heller döda en varg. För enligt gammal folktro, så får man aldrig ro i sin själ efter det och kommer jagas av mardrömmar natt efter natt. Dessutom drabbas man av någon sorts tinnitus där man ständigt hör en vargs ylande i öronen. Vilket låter jävligt jobbigt. Jag slår inte heller ut hetvatten utan att först varna småfolket under jorden. När jag sätter nät så spottar jag tre gånger på vålen och säger ”mycket fisk”. En del gör tvärtom och säger ”skitfiske”. Vilket som är rätt vet jag inte.

Skådespelare brukar ju ogärna säga namnet på Shakespeares pjäs Macbeth för det skall vara farligt på något sätt. Så när de pratar om detta teaterstycke så säger den ”den skotska pjäsen” och alla vet vilken pjäs det handlar om. Det förresten en krånglig historia med massor av mord och några häxor. Inget för oss med lite svaga nerver.

Peter

 

 

Hej vänner!

Ibland blir man förvånad över hur dumma och otaktiska människor kan vara. Nu har kungen skitit rejält i det blå skåpet, genom att vara oförnuftig nog att öppna käften. Han hade tydligen synpunkter på att man infört kvinnlig tronföljd och att prinsessan Viktoria, kommer upphöjas till drottning en dag. Nu är vad jag förstår denna tjej en av monarkins främsta tillgångar och omtyckt även av många, som snarast vill införa republik. Få tycker nog illa om henne, även om många nog tycker synd om henne som hamnat i denna olyckliga situation, som den ärftliga monarkin sedan Gustav Vasa medfört. Det var ju Gustav Vasa som införde denna konstiga idé att titeln skulle ärvas. Antagligen för hans mer eller mindre galna söner, inte skulle legat så bra till vid kungaval. Innan dess valdes ju kung på Mora äng, med hjälp av vapengny och hejarop. Sedan lyfte man upp den nyvalde kungen på Mora sten och sedan fick han fara på Eriksgata och se glad ut. Men även där gällde det att sköta sig som kung. På 1100-talet var det en nyvald kung som hette Ragnvald Knaphövde som struntade i att lämna några förtrogna som gisslan, när han skulle resa in i Västergötland. Vilket gjorde Västgötarna så förbannade att de slog ihjäl honom. Knaphövde betyder visst ungefär tjockskalle. Vilket ovanstående misstag indikerar var ett passande namn. Men verkligen inget att ta efter av senare kungar.

Jag har alltid tyckt synd om vår nuvarande kung. För han verkar haft det jävligt jobbigt som ung. Han miste ju sin pappa i tidig ålder och hade kämpigt värre under sin skolgång på grund av sin dyslexi. Så jag har faktiskt alltid försvarat honom, även om jag tycker själva institution med ärftlig monarki är jävligt konstig. För, som sagt, har jag tyckt synd om killen. Dessutom har jag en gång i en kyrka i Västmanland lovat bevara konungen och fäderneslandet. Det var någon sorts tillställning som hette ”Krigsmans erinran” och ingick i värnpliktens ritualer. Då jag är en ordhållig kille kommer jag hålla mitt ord och inte jävlas med monarken. Även om han säger korkade saker, kommer jag inte reta honom och kalla honom ”Knaphövde”, även om man ibland har lust.

Kanske vore det bra med republik och Viktoria slipper ifrån alltihop. Så slipper jag tycka synd om den statschefen också. Men i denna oroliga tid känns det inte så prioriterat med förändringar. Det tycker ju inte heller de partier som i sitt partiprogram, säger att det är något de önskar. Vilket de nu gjort i 100 år, utan att göra något åt saken. Men först tycker jag att man skulle försöka få ett slut på det jävla sprängandet och skjutandet och de gäng som har makten i hela bostadsområden. Sedan rusta försvaret så Putin-jäveln drar sig för att komma hit med sina orcher. När allt sådant är fixat kan man väl överväga att frige Viktoria, så hon kan flytta till Ockelbo och starta en korvmoj med sin prins. Det blir säkert ett trevligt ställe. Vickans grill, med kunglig tunnbrödsrulle med prinskorv. Men som sagt, det får bli en senare fråga. Just nu finns det, enligt min uppfattning, viktigare saker att prioritera. Saker som bör lösas i samförstånd innan det är för sent. I Italien och Ryssland är det ju maffian som har makten och det kommer till slut bli likadant här, om man inte får stopp på eländet. Nu kanske ni tycker jag överdriver. Men det har man tyckt på många andra ställen innan det var för sent.

Jag brukar tycka att varje årstid har sin tjusning. Men för första gången tycker jag tjusningen med vintern är begränsad och längtar till vår. Till de där dagarna man kan sitta mot en södervägg och värma sig i solen. Den var det förresten länge sedan man såg. Ännu längre sedan den gjorde nytta genom att värma en frusen själ, som min. Som behöver värmas upp. Jag känner mig ändå i fin form efter min operation och ser fram mot den vår, som ligger framför mig. Blåsippsblå och tussilagogul som svenska och ukrainska flaggan. Det enda jag längtar mer efter än vår, är att det skall bli fred i Ukraina och att de skyldiga till detta brott ställs inför rätta. När så sker skall jag bjuda alla jag känner på äkta champagne och ta ett glas själv eller två. Just nu avstår jag ju från allt sprattelvatten och sådant. Men blir det fred så kommer jag ta mig fan inte avstå från någonting.

Förresten skulle jag vilja bli präst och stå i en predikstol och predika. Sedan kliva ner och välsigna den menighet som för närvarande är i stort behov av tröst och välsignelse. Tyvärr faller detta på att jag saknar en del saker i mitt CV, som ställer till det. Nämligen tro på gud, tro på evigt liv och på jungfrufödelse. Likt Hjalmar Söderberg tror jag ”på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Det ena är ju betydligt mer kul än det andra. Men knappast något att predika om i kyrkan. Även om man tror på det. Man kan ju knappast börja en predikan i svenska kyrkan med att säga: ”dagens epistel handla om köttets lust, vilket i mera moderns språk betyder sex och ännu mera sex. Som det står i den heliga skrift: Ordspråksboken 7:18: Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.” Men detta är en predikan ni aldrig kommer få höra mig predika i Visby domkyrka. Inte heller om själens obotliga ensamhet, lär jag få berätta om för församlingen.

Nu skall jag gå på en prommis i gråvädret med taxen Stefan, som numera är tonåring och rätt odräglig. Envis och lite opålitlig. Han som nyss var en så snäll hund som var enkel att ha att göra med. Men jag har läst att det brukar bli bättre när hundarna blir lite äldre och mindre styrda av sina hormoner. Så även det kan man se fram emot.

Peter

 

Hej vänner!

Jag fick en intressant bok i julklapp. Den handlar om översättningar och översättare. För mycket av de man läser eller har läst har ju passerat just en översättare och det är ju en person som inte bara har att ordagrant ord för ord översatt orden från ett språk till ett språk till ett annat. Det skulle ju bli som en översättning av Google translate och en text som är oerhört torftig och ibland full av fel. Jag har några gånger med hjälp av detta verktyg översatt mina blogginlägg. Så de som med hjälp av detta läser mina inlägg, måste tro att jag är rätt dum i huvudet och har stora brister i min grammatiska kunskap. Den här boken handlar mycket om hur översättare måste göra en avvägning mellan att översätta så nära originalet som möjligt och fånga bokens stämning och känsla. Det ges en rad exempel på hur olika översättare har översatt samma stycke och hur olika det kan bli. Från bibelöversättningar till översättningen av Sagan om ringen. Vad gäller den senare har jag själv läst denna berättelse både på svenska och engelska och själv märkt, att den svenska översättningen som jag läst är rätt självständig, på flera punkter. Men jag vet inte om den är sämre på grund av det. För ibland kan en bra översättning nästan vara bättre än originalet. Bibeln har ju översatts till svenska vid flera tillfällen. Senast år 2000. Men jag tycker bättre om den tidigare översättningen, för jag tycker den känns mera högtidlig med sina gamla ordformer. Jämför här ett aktuellt stycke.

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.”

Själv tycker jag det låter mycket bättre med att det ”utgick ett påbud” och inte att det ”utfärdades en förordning ”. Det låter som en kommunal ordningsstadga om något. Till exempel om renhållning i parkerna. Det är finare med ”jämte Maria, sin trolovade, som var havande” än ”tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade barn.” Men att jag tycker så beror nog på att jag numera är en konservativ gubbe, som vill att allt skall var som förr. Jag lovade mig ju en gång att jag aldrig skulle bli en sådan gubbe. Men det sket sig.

Nu får ni inte glömma att när jag började skolan 1961, så började varje skoldag med att vi bad Fader vår och sjöng ”Du klara sol går åter upp, jag tackar dig min gud” till tramporgelns klara toner. För på den tiden fanns gud minsann i vartenda klassrum. Men redan när jag var 14 år hade han körts ut, tillsammans med alla tramporglar. Det måste funnits tusentals sådana orglar, som skrotades under de åren. De var väl då Sverige moderniserades och tog död på alla tramporglar som ackompanjerat alla falsksjungande ungar, som varje morgon hyllade gud. I första klass hade jag en snäll fröken som jag fick vara med ibland på rasterna, för att städa det kaos som rådde under mitt bänklock. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Men jag minns att hon var snäll. Tyvärr flyttade vi till Skåne efter första klass. Jag vantrivdes och fick fröknar, som jag inte tyckte något vidare om. Faktiskt har jag fortfarande lite svårt för detta platta blåsiga landskap och tänker ibland att det gott kunde ges tillbaks till Danmark. Fast tramporglar fanns det minsann även där. Fast gud var jävligt frånvarande. Han gillade väl inte skånska, gissar jag. Å andra sidan gillade skåningar inte alltid den, som pratade som man gjorde i Stureby söder om Söder, har jag för mig. Trots att jag bodde på olika ställen i Skåne från det jag var åtta bast till det jag var elva, så behöll jag min Stockholmsdialekt. Fast jag var omgiven av skåningar. Numera är ju förresten Södermalm nedlusat av folk, som kommer från denna södra landsända av Sverige. För de trivs väl inte där, gissar jag. Vilket, som sagt, inte är så konstigt. Men Visby är å andra sidan nedlusat av folk som snackar som jag gör. Det finns ett stort antal som håller på Hammarby i Visby, har jag märkt.

Gud har sålunda övergivit oss på grund av att det inte längre finns några tramporglar. Det märks också på att så många numera inte bryr sig om de bud han gav Moses på Sinai berg. Utmärkta bud nedskrivna på stentavlor. Ni vet de där om att man inte skall dräpa, ljuga eller vara otrogen och allmänt dum. Däremot bör man hedra sin fader och sin moder. För det står på dessa stentavlor.

Jag måste försöka låta bli att läsa nyheterna. För numera blir jag bara ledsen, förbannad och sorgsen när jag läser dessa. Hur fan blev det på det här viset? Men jag är tydligen inte ensam om att förtvivla. För jag lästa att över en miljon svenskar käkar antidepressiva medikamenter, för att stå ut. Skall det var på det sättet, att vi alla skall förvandlas till någon sorts grå varelser, som ser ut som gubben i tavlan ”Skriet” av Edvard Munch i nyllet. Samt sitta på kaféer och på skånska deklamera dikten ”Ångest, ångest är min arvedel” av Pär Lagerkvist, i avvaktan på att någon spränger sönder porten där vi bor. Skulle man för en sekund må lite bättre så kan man ge sig fan på att en rysk president lovar utrota en med hjälp av atombomber. Ty han har inte koll, på vare sig det femte eller sjunde budet. Men så fanns det väl inte heller några tramporglar i klassrummen i Ryssland, när han gick i skolan. Så blev han ond som Sauron i ”Sagan om ringen” också. Så omgivna av inre och yttre fiender som vill förstöra vårt land, ger vi våra barn skärmar istället för bröd, till de blir gamla nog för sin första dos SSRI-preparat. Istället för psalmer nynnar de med i någon sorts rap-musik, där man berättar hur tufft det är att vara gangster och skjuta ihjäl en medmänniska. När man tänker på sådant kan man ju bli rent deprimerad och då är det tur att det finns medicin på vårdcentralen. Så man inte blir för ledsen. Dessutom kanske någon minister twittrar något uppmuntrande för att pigga upp en och för att berätta att det är någon annans fel. Vems är oklart. Men i varje fall inte hans eller hennes. Sannolikt beror det på bristen på tramporglar i klassrummen, nu för tiden. Samt på att inga barn längre tackar gud, för att solen går upp. Så han har övergivit oss och lämnat över till killen med horn och bockfot. Nu vet jag inte om det var bättre förr. Men att det då fanns fler lärarinnor som kunde spela på tramporgel, det vet jag bestämt.

Som det så riktigt står i bibeln: ”Ty den som riskerar försjunka i synd och förtvivlan, bör lyss till den tramporgel, som de som gått på seminariet, likt änglar spelade för oss som barn. Låter kanske inte som sång från himlaskaran, men är ett minne för livet, att bära med sig till tröst, när apoteket och bolaget har stängt, amen. Glöm inte att porten till himmelriket är möjlig att nå. Om ingen spränger den med dynamit. Då äro det bara att knalla in när dammet lagt sig.”

Peter