Hej vänner!

Livet innehåller en del prövningar och omprövningar. Som jag skrivit om tidigare har jag för någon månad sedan opererats i huvudknoppen. Det var skönt att få detta åtgärdat och har väl i stort sätt gått bra. Men det har fått en del mindre kul efterverkningar, som gör att jag fått ändra på en del vanor. För jag fick ett epileptiskt anfall efter några veckor, vilket var otäckt. Men tydligen inte helt ovanligt efter en sådan operation. Nu medicinerar jag och hoppas att det inte händer igen. Jag var hos en trevligt doktor för uppföljning i förrgår och hoppades att hon skulle peta mig i magen och säga att jag nu kunde få köra bil igen snart. Det sa hon inte. Tvärtom har förbudet att köra bil nu förlängt till ett år efter anfallet. Vilket gör att jag måste ompröva en del planer jag haft för vår och sommar. Kanske också be om hjälp med en del praktiska saker. Vilket jag har mycket svårt för. För jag är löjligt rädd att besvära andra. Själv tycker jag det är rätt kul att hjälpa andra som behöver hjälp. Men att själv be om hjälp är svårt. Men, som sagt, någon bilkörning, blir det tidigast runt jul i år. Till vilket det är rätt långt.

Jag har ju också slutat dricka drycker som innehåller det av mig tidigare uppskattade ämnet alkohol. Vilket känns lite trist ibland. Som när man lagar mat på fredagskvällen och gör det med ett glas rött i handen. Eller när man äter krabba och har en kall riesling till. Eller sitter på puben och diskuterar livets mening och skojigheter med någon kamrat. Med de goda och lite ohämmade argument som följer efter några Staropramen eller Guinness. Sådant får jag numera avstå ifrån. Det hade jag själv beslutat, men ovanstående doktor tyckte det var ett klokt beslut och uppmuntrade det kraftigt. Då det minskar risken för att jag skall drabbas på nytt av, att det snurrar till roten. För då tar det ett år till innan jag får köra bil.

Men det är inte hela världen. Det går ju bussar och man kan umgås med folk i nyktert tillstånd. Så det bekymrar mig egentligen inte så mycket. Men en del saker som jag är van vid att göra blir nu annorlunda. Vilket faktiskt också känns lite spännande. Som att åka buss på Gotland. Vilket jag nästan inte gjort tidigare. Jag får cykla om jag har hjälm på huvudet. Vilket jag tidigare slarvat med. Men nu kommer jag även på den punkten, bli en bättre människa. Så jag kommer bli en nykter, vältränad och mer miljövänlig människa. Inte så dumt.

Så nu vet ni hur jag har det. Rätt bra faktiskt. Men det jävla kriget fortsätter att göra mig ledsen och likaså det förbannade skjutandet och sprängandet, som förstör landet. Nu har ju den danska jättebebisen varit här och eldat koraner igen. Tydligen inbjuden av en kille, som jobbar på någon sorts radiokanal på den yttersta högerkanten. Denne hade tydligen betalt både resan hit och ordnat med demonstrationstillstånd. Så jättebebisen kom hit och brände en koran, utanför den turkiska ambassaden. Vilket som förväntat retade upp den turkiska regimen och en massa andra muslimer i världen. Så turkarna blev ännu mindre sugna på att släppa in oss i NATO, än de redan var och muslimerna tycker illa om hela vår nation och bränner vår flagga, så fort de ser den. Jag tycker inte man är för konspiratorisk, om man anar att bakom denna cirkus ligger ett stort land som inte vill att vi skall bli en del av NATO och nu kommit på ett sätt att förhindra det. Om jättebebisen är medveten om detta eller bara är en ”nyttig idiot”, vet jag inte. Men att det någonstans finns någon som gnuggar händerna, över allt beröm och alla pengar han kommer få av sina ryska uppdragsgivare, är jag säker på. Som Karl Gerhard sjöng en gång: ”Det är den ökända hästen från Troja, maskerad till femte kolonn”.

Igår var det Förintelsens minnesdag. Vilket är en av årets viktigaste dagar. Som påminner om den ondska som kan släppas lös av totalitära idéer. Vars ideologier i sig är ett brott. Tyvärr verkar de nu återkomma med ny kraft efter ha slumrat några årtionden. Likaså antisemitismen är tillbaks med förnyad kraft, både långt till höger och långt till vänster på den politiska skalan. Där sådana idéer är som en orm och möts, där den biter sig baken. Jag är faktiskt rädd.

Så går jag då runt i världen nykter, med ett oanvändbart körkort och längtar efter fred och vår. Vad som är meningen med livet har jag ingen aning om. Men om det bara blir fred och alla kriminella idioter var inlåsta, så skulle livet vara rätt kul. Nu är det sådär. Om jag trodde på gud, skulle jag be honom bevara fäderneslandet. Vilket han hittills gett fan i att göra. Vilket i sig är ett tecken på hans frånvaro och brist på existens. Men om han fixar ovanstående är jag beredd att ompröva min ateism.

Peter