Hej vänner!

Jag har aldrig varit chef över andra. Vilket är tur för jag skulle vara en ovanligt dålig chef. För det ställer krav på egenskaper som jag inte har. Förmåga att hålla flera bollar i luften och att gilla att utveckla och förbättra verksamhet. Dessutom en förmåga att leda och prioritera det som är organisationens uppgift. Ni om känner mig hör redan här, att det inte är någonting för mig. Själv har jag för det mesta haft bra chefer, som inte stört mig nämnvärt i mitt arbete, utan lämnat mig ifred. En gång om året har jag suttit på lönesamtal och påstått att jag är bra på att samverka med andra och lite annat, som är tveksamt om det är riktigt sant. Men faktiskt har jag fått rätt mycket uppskattning för mina arbetsinsatser, vilket känts bra att få av sin chef. Jag har oftast tyckt synd om de stackare som haft denna position med medarbetaransvar och ansvar för lönesättning. Skulle aldrig söka ett sådant jobb. Vilket jag inte heller har gjort. Mina chefer har oftast inte heller varit sådana, som haft ett behov av att sätta sig på höga hästar och visa sin makt. Dessutom har de nästan genomgående varit kvinnor. Vilket passat mig fint. För jag är ofta lite rädd för män med makt.

Det finns folk som uppenbarligen söker sig till makten och njuter av den. I värsta fall idioter som Rysslands nuvarande galning till president eller USA:s förra knasboll till president. Historien är ju full av sådana skräckgubbar. Som Nero, Hitler, Stalin, Mao Tse Tung och allt vad de har hetat. Jävligt jobbiga typer som säkert gillade sin makt och sitt chefskap. Sådan jävla slemproppar, har vi som tur är sluppit som statsministrar i Sverige. Men även om det är på en helt annan nivå har jag alltid retat mig på maktens arrogans även här.

Jag är gammal nog att minnas hur den dåvarande finansministern Gunnar Sträng i riksdagen med myndig ton och både livrem och hängslen säga att fru Astrid Lindgren, nog skulle hålla sig till att skriva barnböcker. För skattepolitik förstod hon sig inte på och hennes sätt att räkna var alldeles fel. Då gick topplocket på Astrid, som visade att hon räknat alldeles rätt. Den typen av härskarteknik, bet minsann inte på Astrid Lindgren.

En sak som retar mig är att jag åter måste försvara Ebba Busch. Jag är ju inte så förtjust vare sig i henne eller hennes parti. Sist var det för att hennes politiska motståndare började älta, att hon slarvat med att betala några räkningar och riskerade hamna hos fogden. Det rörde sig inte om något större belopp, utan något som någon med hennes lön lätt kan betala. Uppenbart slarv och en skitsak. Nu läste jag att socialdemokraternas partiledare har ovanan att hånskratta, när Ebba Busch snackar. Den typen av förlöjligande är ett oskick och har fått mig att tro att Magdalena Andersson, inte är riktigt snäll.

Förresten skjuts det och sprängs som om det var krig. Så man kan tycka att politikerna borde prioritera att åtgärda detta och samarbeta kring hur man får stopp på eländet. För folk som sköter sig skall inte behöva vakna av en jävla smäll och få glassplitter, över hela lägenheten. Dessutom skickar de samvetsfria terroristerna, småungar att skjuta och spränga. Det är för hemskt. Hur fan skall det sluta. Skall man behöva låsa in 15 – 16 -åringar, så det inte tar livet av folk? Verkar inte bättre.

Och det idiotiska jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. Jag försöker verkligen vara glad och positiv. Men det går liksom inte, hur jag än anstränger mig. För hela tiden ligger det förbannade kriget som en grå hinna, över allt som skulle kunna göra en glad. Om jag var ni, skulle jag sluta läsa denna blogg och dess förbannade litanior. För den gör ta mig fan ingen glad nuförtiden. Läs den inte och blockera mig på alla sätt som går. För jag för tråkig att lägga ner tid på att läsa.

För att inte bli helt under isen har jag börjat tänka på vad som varit roligt i livet. Det finns ju stora saker som när man varit förälskad eller när man fått barn och barnbarn. Men också små saker som när man legat i skogen eller på fjället och kokat kaffe på Trangia-köket. Det var länge sedan jag senast drack kokkaffe. När jag blir helt återställd efter de senaste månadernas prövningar, skall jag ge mig ut på en vandring och köpa kokkaffe att ta med. För att koka kaffe när man är på vandring är något som gör mig glad. Dikt på det:

Till våren kanske
jag återvänder.

Som lärkan över
fälten eller som
vipan med näbben
mot vinden.

Då kommer jag
förklara hur det
är att darra inför
tidens slut.

Då när solen
värmer mot en
södervägg och
det doftar fuktig jord.

När jag återvänder
skall jag berätta
om var jag varit.

Men det får
bli till våren,
när kvällens himlar
är blå sammet och
solen går ner i eld.

När jag återvänder.

 

 

Peter