Hej vänner!

Det har blåst som fan på Gotland de senaste dagarna. Men i kväll var det lugnt när jag och taxen Stefan gick ut på kvälls-kissningen. Det var skönt för även om det inte har varit speciellt kallt så har kombinationen av blåst och fukt från havet varit rätt otäck och jobbig. Men talgoxarna har börjat fila lite på sin sång när solen skiner. Så det finns en anings hopp, om att det skall bli vår. Om några veckor börjar solen värma när den är framme. För jorden har då börjat luta så mycket mot solen att den förmår värma upp oss som bor nära polcirkeln. Fast de stackare som bebor Eldslandet går då mot vinter. Jag undrar om silvertärnorna börjat planera sin resa hit från Antarktis. För de flyttar ju hela vägen därifrån till hit vilket är en lång resa. Men så får de också mest soltimmar av alla djur på jorden. För de flyttar när det börjar mörkna och bli vinter på det södra halvklotet till oss. När det börjar bli mörker och höst här, flyttar de till den antarktiska våren. De sista åren har jag förresten själv tyckt kylan och mörkret varit påfrestande. Har funderat på att kolla möjligheterna att tillbringa dessa månader på en varmare breddgrad. Där våren kommer några månader tidigare.

Det finns, som ni vet, en visa av Evert Taube där han sjunger att ”det är krig och politik som fördärvat vår jord”. Vilket jag håller allt mer med om. Men jag skall försöka låta bli att skriva så mycket eländet i denna blogg på ett tag. Fast jag får väl erkänna att allt elände i världen och Sverige ofta gör mig nedstämd och olycklig.

När jag var barn så så brukade vi få torsk i näten fast vi fiskade utanför Sundsvall. I augusti kunde man se om en ål gått genom en maska för då var den alldeles slemmig runt om. Vid några tillfällen satte vi långrev och fick upp några ålar. Det var spännande på något sätt. För under mörka augustinätter simmade ålarna förbi. De var liksom lite mystiska på något sätt och hörde ihop med sensommaren och det återvändande mörkret. Men nu är ålen och torsken sedan länge borta från den delen av Bottenhavet. Ålen är ju dessutom nästan utrotad och fridlyst. Nu läste jag om att en dum jävla politiker inte hade vett, att inte bryta mot lagen och fiskade ål trots fridlysningen. Inte den sorts människor man vill dricka en öl med minsann. Jävla typ. Det finns en bra bok om ålen som heter ”Ålevangeliet”. Den tycker jag ni skall läsa.

Jag är alltså hundvakt åt min dotters hund Stefan. Det har fått mig att tänka på hur konstigt det är att de finns så många hundraser, som ser så olika ut. Som den lilla kortbening, som jag nu får vara barnvakt åt. Vi brukar på morgonen gå ner till ett ställe här i Visby som heter Paviljong-plan. Där träffas en massa hundar i olika storlek. Det går väldigt bra för det är rätt lugna jyckar. Men häromdagen var det stor flatcoated retriever, som lilla Stefan tydligen tyckte var jobbig och skällde ut och jagade iväg. Det var lite kul och se. Svansen rakt upp och jävligt mallig när stora killen gick iväg och såg lite småskraj ut. Annars är han kompis med hela gänget och går runt och nosar på dem, även om de är stora. Det som slår en när man ser Stefan och andra hundar, är att så mycket av vargbeteendet finns kvar, hur fan de än ser ut. För vargarna är ju flockdjur som lever ihop i familjer, där det råder tydliga regler kring sådant som rangordning och vilka beteenden som accepteras. Det är ju det vi utnyttjat när de första vargarna domesticerades och fast en del blev irländska varghundar på 70 kg och andra, som Stefan, små taxar på 5 kg, så finns många beteenden från vargflocken kvar. Men jag har läst att en vargs hjärna är dubbelt så stor, som hjärnan på en hund av motsvarande storlek. Så de är nog betydligt smartare är våra jyckar.

Jag har förresten börjat fundera en hel del på existentiella frågor. Man har väl en tendens att börja fundera på sådant när man, som jag, fått konfronteras med livets skörhet och den korta tid det varar. Jag funderar också rätt mycket på allt jag varit med om. För mycket i förhållande till hur jag skall använda den tid jag har kvar. Fast det ju egentligen vore bättre att tänka på framtiden, än det som redan har hänt. För det kan man ju inte göra mycket åt om det är tråkigheter. Roliga minnen är ju bra att ha. Men de andra är ju rätt meningslöst att älta mer än någon minut. Men taxen Stefan verkar leva här och nu för det mesta och se varje dag som ny. Han är lite som Nalle Puh. Som i i samtal med sin kompis Nasse säger följande:

”Du Puh, vad är det första du tänker när du vaknar på morgonen?” frågade Nasse
“Jag undrar vad jag får till frukost”, sa Puh.
“Vad tänker du Nasse?”
“Jag undrar vad det skall hända för något roligt idag”, svarade Nasse
“Mmm”, sa Puh tankfullt, “Det är samma sak”.

Nu går jag och lägger mig, God natt!

Peter