Hej vänner!

Det är lite synd om mig. För jag har varit inlagd på sjukhus några dagar igen och haft ont i magen. Nu verkar det ha fixat sig och jag är hemma. Men det har varit åt helvete för mycket sjukvård sista månaderna, så jag börjar känna mig rätt trött. Det har funnits stunder då jag oroat mig för att resten av livet skall fortsätta, på det sättet. Men nu hoppas jag att det ordnar sig även om det nog tar lite tid att komma i toppform igen. Till våren vill jag gärna vara i cyklingsbart tillstånd igen.

Som vanligt har jag blivit väldigt väl omhändertagen, de dagar jag var på lasarettet. Vilket jag blivit alla de gånger jag nu haft med sjukvården att göra. Alla dessa snälla och duktiga människor som tagit hand om mig, borde ha rejält bra betalt för sitt arbete. Vilket de skamligt nog ofta inte har. Jag är också väldigt tacksam att leva i ett land, där sådana som jag får vård, för att vi gemensamt betalar våra skatter och sköter oss. Det är fint och på något sätt vackert med ett sådant system. Där vi bryr oss om varandra och hjälper varandra när vi drabbas av sjukdom. Jag tycker det är en utmärkt ordning. I USA försökte ju president Obama införa någon typ av allmän sjukförsäkring. Vilket gjorde de tråkiga och elaka republikanerna tokiga och sa att det var socialism. Vilket en del tycks tycka att allt som solidariskt och tecken på medkänsla är. Jag skall inte på nytt citera Jesus och vad han säger om saken. För det har jag gjort förut, flera gånger. En kort sammanfattning kan vara att grabben på krysset, tycker att vi skall hjälpas åt och vara snälla mot varandra. Inte vara elaka, egoistiska och bara tänka på oss själva.

Jag är för närvarande taxvakt åt min dotter Julias tax Stefan. Det går rätt bra och är kul. Men det är som att ha en ovanligt busig treåring runt sig. En stund varje kväll hittar han på allt möjligt för att få uppmärksamhet. Det gnags på saker som inte får gnagas på och kommer bärandes på saker som man inte får sno. Som dojor eller vantar. Just sådant som man inte kan ignorera. Men nu är han iallafall lättare att få att inse, att grejor inte är hans och han lämnar tillbaks dem utan snack. Förut drog han iväg som en avlöning och trodde att det var en kul lek. Nu räcker det att man ser sur ut och säger ”loss” för att han skall lämna det han snott. Han behöver träna på att ha tråkigt och roa sig själv. Men det går faktiskt allt bättre. Han har en del andra dumheter för sig,som vi behöver snacka om. Men det blir allt bättre med allt. Taxar är ju rätt envisa och inte helt enkla att uppfostra. Så det är en utmaning. Jag är faktiskt rätt mallig när något lyckas, som innan funkade så där. Nu är han ju dessutom tonåring och verkar ibland glömt bort, sådant som tidigare fungerade hur bra som helst.

Själv minns jag mina tonår som en jobbig tid. Fan vet om de inte gav mig men för livet och om jag inte fortfarande håller på att hämta mig från de jobbiga åren. Som Hjalmar Söderberg så klokt sa: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”. Det hade Hjalmar Söderberg helt rätt i, tycker jag. Även om jag för närvarande tycker att det har sina sidor att bli gammal också. Ibland är jag rädd att bli gammal och hamna på något ställe, där klockan bara tickar mot död och käket är dåligt. Vilken jävla mardröm. Förresten får jag bara äta flytande föda några dagar till. Bara soppa och andra vätskor. Det är oerhört tråkigt. Jag brukade gilla soppor. Men det har jag slutat med. Fan vet om jag någonsin mer skall äta soppa. Tror inte det.

Man borde inte läsa nyheterna. För man blir bara nedstämd. Det är ju mest dumhet, galenskap och våld överallt. Inte minst i Sverige. Något har hänt, som gör att jag ibland känner mig som en främling, utan hemland. Eller så har jag nått en ålder, där man inte riktigt hänger med och förstår längre. Det tror jag inte är fallet. Men helt klart passar jag inte in i samhället och tiden. Är liksom en pusselbit som hamnat i fel pussellåda. En liten bit av tant Gredelins klänning, som hamnat i ett pussel som föreställer operahuset i Melbourne. Onödig och lite fånig. Jag tänker på en dikt av Gunnar Ekelöf där han skriver:

”Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig

Och det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. Vilket förstör varje möjlighet att vara riktigt glad. Man får försöka le lite på morgonen, så man kan se ut som vanligt resten av dagen. Men Sauron och hans orcher fortsätter jävlas i Ukraina, av någon outgrundlig anledning. Jag blir så ledsen och trött.

När jag skriver detta är det fredagen den 13:e. Vilket skall vara en riktig olycksdag tydligen. Men jag måste säga att den hittills varit en rätt bra dag. Då finns det dagar de senaste månaderna som varit betydligt värre. Jag är faktiskt lite skrockfull och gillar inte när någon lägger nycklar på bordet eller när en svart katt springer framför bilen. Då spottar jag tre gånger över axeln och säger ”tvi, tvi tvi”. Jag skulle inte heller döda en varg. För enligt gammal folktro, så får man aldrig ro i sin själ efter det och kommer jagas av mardrömmar natt efter natt. Dessutom drabbas man av någon sorts tinnitus där man ständigt hör en vargs ylande i öronen. Vilket låter jävligt jobbigt. Jag slår inte heller ut hetvatten utan att först varna småfolket under jorden. När jag sätter nät så spottar jag tre gånger på vålen och säger ”mycket fisk”. En del gör tvärtom och säger ”skitfiske”. Vilket som är rätt vet jag inte.

Skådespelare brukar ju ogärna säga namnet på Shakespeares pjäs Macbeth för det skall vara farligt på något sätt. Så när de pratar om detta teaterstycke så säger den ”den skotska pjäsen” och alla vet vilken pjäs det handlar om. Det förresten en krånglig historia med massor av mord och några häxor. Inget för oss med lite svaga nerver.

Peter