Hej vänner!

Jag fick en intressant bok i julklapp. Den handlar om översättningar och översättare. För mycket av de man läser eller har läst har ju passerat just en översättare och det är ju en person som inte bara har att ordagrant ord för ord översatt orden från ett språk till ett språk till ett annat. Det skulle ju bli som en översättning av Google translate och en text som är oerhört torftig och ibland full av fel. Jag har några gånger med hjälp av detta verktyg översatt mina blogginlägg. Så de som med hjälp av detta läser mina inlägg, måste tro att jag är rätt dum i huvudet och har stora brister i min grammatiska kunskap. Den här boken handlar mycket om hur översättare måste göra en avvägning mellan att översätta så nära originalet som möjligt och fånga bokens stämning och känsla. Det ges en rad exempel på hur olika översättare har översatt samma stycke och hur olika det kan bli. Från bibelöversättningar till översättningen av Sagan om ringen. Vad gäller den senare har jag själv läst denna berättelse både på svenska och engelska och själv märkt, att den svenska översättningen som jag läst är rätt självständig, på flera punkter. Men jag vet inte om den är sämre på grund av det. För ibland kan en bra översättning nästan vara bättre än originalet. Bibeln har ju översatts till svenska vid flera tillfällen. Senast år 2000. Men jag tycker bättre om den tidigare översättningen, för jag tycker den känns mera högtidlig med sina gamla ordformer. Jämför här ett aktuellt stycke.

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.”

Själv tycker jag det låter mycket bättre med att det ”utgick ett påbud” och inte att det ”utfärdades en förordning ”. Det låter som en kommunal ordningsstadga om något. Till exempel om renhållning i parkerna. Det är finare med ”jämte Maria, sin trolovade, som var havande” än ”tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade barn.” Men att jag tycker så beror nog på att jag numera är en konservativ gubbe, som vill att allt skall var som förr. Jag lovade mig ju en gång att jag aldrig skulle bli en sådan gubbe. Men det sket sig.

Nu får ni inte glömma att när jag började skolan 1961, så började varje skoldag med att vi bad Fader vår och sjöng ”Du klara sol går åter upp, jag tackar dig min gud” till tramporgelns klara toner. För på den tiden fanns gud minsann i vartenda klassrum. Men redan när jag var 14 år hade han körts ut, tillsammans med alla tramporglar. Det måste funnits tusentals sådana orglar, som skrotades under de åren. De var väl då Sverige moderniserades och tog död på alla tramporglar som ackompanjerat alla falsksjungande ungar, som varje morgon hyllade gud. I första klass hade jag en snäll fröken som jag fick vara med ibland på rasterna, för att städa det kaos som rådde under mitt bänklock. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Men jag minns att hon var snäll. Tyvärr flyttade vi till Skåne efter första klass. Jag vantrivdes och fick fröknar, som jag inte tyckte något vidare om. Faktiskt har jag fortfarande lite svårt för detta platta blåsiga landskap och tänker ibland att det gott kunde ges tillbaks till Danmark. Fast tramporglar fanns det minsann även där. Fast gud var jävligt frånvarande. Han gillade väl inte skånska, gissar jag. Å andra sidan gillade skåningar inte alltid den, som pratade som man gjorde i Stureby söder om Söder, har jag för mig. Trots att jag bodde på olika ställen i Skåne från det jag var åtta bast till det jag var elva, så behöll jag min Stockholmsdialekt. Fast jag var omgiven av skåningar. Numera är ju förresten Södermalm nedlusat av folk, som kommer från denna södra landsända av Sverige. För de trivs väl inte där, gissar jag. Vilket, som sagt, inte är så konstigt. Men Visby är å andra sidan nedlusat av folk som snackar som jag gör. Det finns ett stort antal som håller på Hammarby i Visby, har jag märkt.

Gud har sålunda övergivit oss på grund av att det inte längre finns några tramporglar. Det märks också på att så många numera inte bryr sig om de bud han gav Moses på Sinai berg. Utmärkta bud nedskrivna på stentavlor. Ni vet de där om att man inte skall dräpa, ljuga eller vara otrogen och allmänt dum. Däremot bör man hedra sin fader och sin moder. För det står på dessa stentavlor.

Jag måste försöka låta bli att läsa nyheterna. För numera blir jag bara ledsen, förbannad och sorgsen när jag läser dessa. Hur fan blev det på det här viset? Men jag är tydligen inte ensam om att förtvivla. För jag lästa att över en miljon svenskar käkar antidepressiva medikamenter, för att stå ut. Skall det var på det sättet, att vi alla skall förvandlas till någon sorts grå varelser, som ser ut som gubben i tavlan ”Skriet” av Edvard Munch i nyllet. Samt sitta på kaféer och på skånska deklamera dikten ”Ångest, ångest är min arvedel” av Pär Lagerkvist, i avvaktan på att någon spränger sönder porten där vi bor. Skulle man för en sekund må lite bättre så kan man ge sig fan på att en rysk president lovar utrota en med hjälp av atombomber. Ty han har inte koll, på vare sig det femte eller sjunde budet. Men så fanns det väl inte heller några tramporglar i klassrummen i Ryssland, när han gick i skolan. Så blev han ond som Sauron i ”Sagan om ringen” också. Så omgivna av inre och yttre fiender som vill förstöra vårt land, ger vi våra barn skärmar istället för bröd, till de blir gamla nog för sin första dos SSRI-preparat. Istället för psalmer nynnar de med i någon sorts rap-musik, där man berättar hur tufft det är att vara gangster och skjuta ihjäl en medmänniska. När man tänker på sådant kan man ju bli rent deprimerad och då är det tur att det finns medicin på vårdcentralen. Så man inte blir för ledsen. Dessutom kanske någon minister twittrar något uppmuntrande för att pigga upp en och för att berätta att det är någon annans fel. Vems är oklart. Men i varje fall inte hans eller hennes. Sannolikt beror det på bristen på tramporglar i klassrummen, nu för tiden. Samt på att inga barn längre tackar gud, för att solen går upp. Så han har övergivit oss och lämnat över till killen med horn och bockfot. Nu vet jag inte om det var bättre förr. Men att det då fanns fler lärarinnor som kunde spela på tramporgel, det vet jag bestämt.

Som det så riktigt står i bibeln: ”Ty den som riskerar försjunka i synd och förtvivlan, bör lyss till den tramporgel, som de som gått på seminariet, likt änglar spelade för oss som barn. Låter kanske inte som sång från himlaskaran, men är ett minne för livet, att bära med sig till tröst, när apoteket och bolaget har stängt, amen. Glöm inte att porten till himmelriket är möjlig att nå. Om ingen spränger den med dynamit. Då äro det bara att knalla in när dammet lagt sig.”

Peter