Hej vänner!

Jag har aldrig träffat min mormor och morfar. Inte heller min farfar. Min farmor levde till jag var sådär fem år. Jag har lite svaga minnen av henne. Hon kom från fattiga förhållanden i Småland någonstans, för att bli piga hos min farfar, som var advokat. Vilket var lite fint att vara. Men det slutade med att han gjorde henne med barn eller om det var hon som gjorde honom med barn. Hur det var med det, vet jag inte. Men de gifte sig på grund av detta. Vilket var lite av en skandal, gissar jag. De fick därefter ytterligare fem flickor och en son. Den sistnämnda var min pappa. Han föddes 1909 och dog 1992. Min mamma var född 1918 och dog 1966. Min äldsta syster Margareta var född 1938 och dog 2017. Henne tänker jag ofta på. Förra året dog min katt. Själv lever jag än så länge och det får man vara tacksam för. Men man börjar inse att det inte är för evigt. Man är en del av den eviga entropi, i vilken all ordning till slut bryter samman. 

Ibland tänker jag på dagen, efter jag dött. Det mesta kommer säkert vara sig rätt likt. De flesta kommer inte ha en aning om, att jag inte längre finns kvar. Några kommer väl kolla på dödsannonsen några dagar senare och tänka: ”Åh fan har han kilat vidare” och kanske tycka det är lite tråkigt. Några äldre damer kommer kanske minnas att de en gång var lite förtjusta i mig och av dessa, kommer några ytterst få minnas att de legat med mig. Man får hoppas att de minns detta med glädje och ler. Att de åtminstone säger: ”han gjorde sitt bästa och det var inte så jävla illa”. Så går solen ner den dagen och de tänker på annat, gissar jag.

Men några kommer säkert bli riktigt ledsna. Få kommer som tur är, vara glada över att jag inte längre finns. Men jag har ju trots allt följt tio guds bud någorlunda och varken stulit, dräpt någon eller slagits. Jag har gjort min värnplikt, jobbat hårt och inte legat någon till last. Får väl erkänna att jag trots allt är en rätt okej människa och faktisk ganska snäll. Så det finns motiv att vara lite ledsen, när jag kolat vippen. Ingen som helst anledning att jubla och öppna champagne på grund av detta. Det finns det i och för sig många andra anledningar att göra. Men min död är inte en av dessa. En öl kan man dock unna sig till minne av mig. Det är jag värd.

I morgon skall jag åka båt. Vilket vi som bor på en ö gör rätt regelbundet. Ibland är det rätt tråkigt. Ibland är det trevligt. Jag är inte mycket för att prata med folk jag inte känner. Vilket är lite synd på båten, då jag har så mycket att berätta om. Kanske borde jag skriva ner mina minnen. Tyvärr har jag ju dåligt minne. Vilket gör att mycket tid går åt till att försöka komma ihåg vad folk hette och vilket år saker och ting hände. Om jag skulle skriva mina memoarer skulle det bli rörigt. Så här ungefär: ”Jag tror hon hette Lena eller Emma och det var 1975 eller 1978, kanske var det på hösten eller möjligtvis på sommaren eller våren. Hon pratade finlandssvenska eller kanske dalmål. Men hennes syster hette Lisbeth. Det minns jag. Eller var det Berit? I varje fall var vi ihop i två månader eller så var det bara en snabbis på stadshotellet i Skövde eller var det i Borås? Jag minns inte riktigt”. Så skulle jag hålla på och det skulle vara pinsamt och närmast oläsligt och förvirrat. Så några memoarer blir det inte. Vilket ni kan vara glada för. Jag har förresten aldrig varit i Skövde eller Borås. Bara så ni vet att jag aldrig fläckat ner lakanen på stadshotellen därstädes, med någon dam. Vars namn jag glömt.

I morgon skall jag alltså åka till Stockholm. Skövde eller Borås avser jag inte besöka denna gång heller. Ej heller dessa städers antagligen utmärkta stadshotell. Där det säkert ibland fortfarande är dans för mogen ungdom. Förr brukade ju handelsresande i rutiga kavajer, träffa dansanta damer, när det var den typen av dans. Men numera tror jag inte det är så vanligt att folk är handelsresande. Det är också ytterst ovanligt med smårutiga kavajer i svart och vitt. Själv kan jag ju inte dansa och kavaj har jag ytterst sällan. Bara på bröllop och begravningar. På ställen där det pågår dans för mogen ungdom har jag aldrig varit. Det är säkert kul om man kan dansa och har smårutig kavaj. Speciellt om man är förtjust i dansbandsmusik. Vilket jag inte är. Kanske för att jag inte kan dansa.

May the force be with you

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag sitter här och väntar på ovädret. Ni som bor på fastlandet har ju redan haft detta oväder. Men nu i kväll och natt skall det visst komma ut hit till Gotland. Det skall regna något överjävligt och blåsa enligt väderrapporten. Förr hette det ju väderleksrapporten, men nu är det minsann ingen lek längre. Ty klimatförändringen kommer visst innebära att vädret blir mer oförutsägbart och extremt. Värmeböljorna kommer att bli längre och varmare och stormarna värre med mer värme och därmed mer energi i atmosfären.

Som jag skrivit om förut är jag inte så förtjust i värmeböljor. Men jag tycker om stormar och oväder. Så länge ingen skadas av dem. Men det är synd om folk som får sina källare fyllda med vatten och vars äppelträd blåser omkull. Men om det inte sker sådana tråkigheter, så gillar jag oväder. Gör att jag känner mig trygg på något sätt. Vet inte riktigt varför. Kommer att tänka på Tomtebobarnen. I denna fina barnbok står det ju:

När storm och regn regerar i världen utanför,
här inne uti skogen alls ingenting det gör,
för blåsten stängs av granar, som räcker upp till skyn,
och runt omkring i skogen finns gott om paraplyn.

Jag tror att det är så det står, om jag minns rätt. Det var ju nu rätt längre sedan jag läste dessa böcker. Senast var det väl för mina småtjejer. Som numera är rejält vuxna. Mina barnbarns-killar gillar när man läser för dem. Vilket är kul i en tid där allt snurrar på allt fortare i tecknade filmer och grejer på datorn. Då är bilderböcker av Elsa Beskow konstverk att försjunka i och njuta av. Vilket man inte kan göra i tecknade filmer, där bilderna bara far förbi i 200 km i timmen.

Jag funderar på att göra en utflykt till Stockholm, nu när värmen tydligen skall ersättas av mer rimliga temperaturer. För det skall bli ett omslag i vädret kommande vecka. Mera höst än sommar, vilket inte är så dumt. Men här på Gotland kan det ofta vara rätt varmt även i september. Jag har flera gånger badat i havet i september. Min granne har ett valnötsträd och snart börjar valnötterna falla ner på hans trädgårdsbod. Plånk, plånk låter det på ett trevligt sätt. Då känner man att det börjar bli höst. Sedan blir löven vackra i rött och gult. Sedan faller de av och träden står som klippta siluetter mot den nedgående solen. Sedan blir det vinter och kallt. Själv börjar jag känna mig lite avlövad, i denna på många sätt mörka tid. Det händer så mycket otäckt, att jag blir både ledsen och rädd. Numera blir jag sällan förbannad. Vilket är tråkigt och en brist.

Som ni vet tycker jag illa om extremister och fanatiker. Men för övrigt brukar jag stå ut med folk som inte delar mina uppfattningar. Även om jag ibland tycker de är lite korkade. Fast det tycker nog en del att jag är. Det får man acceptera. Man kan ändå vara artig, respektfull och snäll mot mig, även om man tycker, att jag ibland är lite tom i kartongen. Demokratin bygger ju på något sätt att vi står ut med att andra inte som tycker som vi. Nu har det ju framkommit att den där tokiga jäveln som mördade Ing-Marie Wieselgren i början på juli under Almedalsveckan här i Visby, hade tänkt mörda Centerpartiets partiordförande Annie Lööf. För tydligen har hon blivit ett hatobjekt för folk på yttersta högerkanten som hetsat mot henne. Vilket naturligtvis kan inspirera folk med felkopplingar i hjärnkontoret, att ta till våld. Men det var ju förresten någon knasboll på vänsterkanten som minsann också talade om att hon ”hatade” Annie Lööf. Man bör vara rädd om orden och inte slösa med ordet ”hat” i onödan, tycker jag. Tycker att det låter så jävla korkat att säga att man hatar någon för att hon är centerpartist. Som filosofen Bertrand Russel sa i en intervju, när han blev tillfrågad om vad han ville säga till de som kommer efter honom, när han är död:

”The moral thing I should wish to say to them is very simple: I should say, love is wise, hatred is foolish. In this world, which is getting more and more closely interconnected, we have to learn to tolerate each other, we have to learn to put up with the fact that some people say things that we don’t like. We can only live together in that way—and if we are to live together and not die together—we must learn a kind of charity and a kind of tolerance, which is absolutely vital to the continuation of human life on this planet. ”

Vilket jag håller med om till 100 procent. Problemet är att så många inte delar denna uppfattning, utan är korkade i hela huvudet och går runt och hatar, utan minsta tecken på medkänsla och tolerans. Tyvärr har detta mänskliga b-lag nu fått ett helt internet att rulla sig i, som hundar rullar sig i koskit.

Liten fånig dikt om kärlek på detta.

Den stunden är
oändligt ljuv,
när vi sitter ihop
som mutter och skruv.

Utanför regnar
och blåser minsann,
men här ligger vi
och har varann.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag är ledsen och förbannad. Orsaken är att några små otäcka rötägg har ägnat sig åt skadegörelse i kyrkor här på Gotland. Vilket lett till att man varit tvungen att låsa kyrkorna. Jag brukade för några år sedan ägna mig åt att cykla mellan så många kyrkor som möjligt under en dag. Här på Gotland är det ju inte så långt mellan kyrkorna. Oftast bara några kilometer. Så jag hann som mest med sju kyrkor plus en ödekyrka. Jag brukade också gå in och kolla hur det såg ut inne i de olika kyrkor jag passerade. De är ju ofta byggda före 1350 och väldigt fina och värdefulla. Så fast jag inte tror på gud, så kände jag närmast religiös och ödmjuk i dessa medeltida kyrkor, som alltid stod öppna och välkomnade en, för en stunds eftertanke och meditation. Jag kunde till och med känna lite sorg över att jag tappat min gudstro. För om jag har fel på den punkten, så bor gud nog i en helig medeltida gotländsk kyrka. Som det så riktigt står i bibeln:

”Säll är den som du utväljer och låter komma till dig,
så att han får bo i dina gårdar.
Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.”

Själv tillhör jag ju inte de utvalda. Men jag är trots det medlem, i den kyrka vars gud jag inte tror på. Detta för att att jag gärna betalar kyrkoskatt för att dessa kyrkor skall underhållas. Jag skulle till och med vara beredda att betala några tusenlappar extra för att de skall kunna installeras kameraövervakning och larm i kyrkorna. Samt skampåle vid vilken man skulle kunna låsa fast de små otäcka bärfisar, som nu gjort att man måste låsa kyrkorna.

Det har nu gått sex månader sedan kriget i Ukraina startade. Något hopp om att det skall ta slut verkar inte heller finnas. Jag läste att den fascistiska massmördare, som startade detta meningslösa dödande, har stort stöd i sin egna befolkning. Hitler var ju också rätt poppis rätt länge och hade ett betydande stöd, tills alltihop en dag föll ihop och folk förstod vem de hyllat. I USA stöder ju nästan halva befolkningen en annan av satans utsända. Ibland känns det som ondskan och dumheten håller på att ta över världen. Vilket kan göra mig väldigt ledsen och få mig att tappa tron på mänskligheten.

Själv har jag hamnat i en jobbig operationskö och det känns lite som livet står på paus och väntan. Jag har förstått att det kan dröja månader till saken är åtgärdad. Jag har bestämt mig för att skaffa en hund. Men först måste detta åtgärdas, för jag vet inte riktigt hur jag kommer må när det är gjort och hur lång rehabilitering det kommer bli. Vilket är motigt.

Sålunda skjuts, sprängs det och mördas i detta vårt land, där de heliga kyrkorna vandaliseras. I Italien råder torka och vinet och oliverna är drabbade av missväxt. I Ukraina bedriver Ryssland folkmord och terror. Det börjar bli jävligt svårt att känna någon som helst glädje och framtidstro. Det är trots allt skönt att inte tro på gud. För annars skulle man ju vara rätt förbannad, på att han övergivit oss och lämnat över planeten till Satan själv.

Det påminner mig om en berättelse jag läst någonstans. I ett koncentrationsläger, vilket har jag glömt, samlades ett antal av fångarna för att diskutera om gud kunde finnas med tanke på de lidande han lät dem utsättas för. Detta under ledning av en rabbin. Det ledde fram till att man kom fram till att gud knappast kunde finnas, med tanke på vad han lät sitt utvalda folk drabbas av. Efter detta konstaterande avslutades mötet med att rabbinen sa: ”låt oss bedja”. Kanske något att ta efter även om det inte verkar så meningsfullt.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag har haft svårt att finna någon inspiration sista tiden. Jag har också som ni märkt fastat i tankar om världens ondska och jävlighet. Vilket gjort att jag inte velat fortsätta att älta detta i skrift. Det räcker med att jag gör det i mitt eget huvud. I vilket ph-värdet för närvarande är rätt lågt.

Ni läste väl om att en del i Mumindalen är upprörda över att statsministern där, varit på tjejfest och dansat och haft kul. Hon hade också druckit en del sprattelvatten. Själv blir jag inte ett dugg upprörd över detta. Dessutom tycker jag det är orättvist. Hade det varit några överförfriskade och överviktiga gubbar, som suttit fulla som elefanter utanför bastun, med en manlig statsminister i samma tillstånd, hade folk säkert bara lett lite överseende. Även om de sluddrat fram Runeberg och pissat på sig. Men bara för statsministern är en ung vacker kvinna, så skall man på sina håll moralisera och se sur ut. Winston Churchill var ju inte nykter en enda dag när han var premiärminister. Vilket inte är något att ta efter. Men att några gånger per år få regrediera i jagets tjänst, om man är finsk statsminister är ett tecken på att man är lite kul och mänsklig. Alla kan ju inte gå runt och se ut som ett miljöpartistiskt språkrör med förstoppning, dagarna i ända. Så dansa på Lilla My, tycker jag. Gör mig lite glad.

Finland statsminister är alltså påtagligt snygg. Vilket man som 68-årig gubbe bör vara lite försiktig att påpeka. För något år sedan var folk upprörda för att hon hade klätt sig i en klänning med ett mycket klädsamt dekolletage. Något som jag och Arne Anka, ofta tycker är rätt fint. Även om vi får titta åt alla möjliga håll, för att inte blicken skall fastna fel. Men upprörda blir vi inte. En del andra blev. Men sedan fick man se en bild, där general Mannerheim satt spritt språngande naken på häst. Vilket gjorde det löjligt att bli upprörd över en kvinna visade lite av sina bröst. Något som faktiskt är löjligt. Vilket alltså 68-åriga gubbar också kan vara, av andra skäl.

Det har blivit lite svalare efter den senaste värmeböljan. Det har regnat i natt och är nu på morgonen molnigt. Vilket jag tycker är skönt. Jag har varit ensam sedan förra onsdagen. När jag är ensam saknar jag katten. Han var ett sällskap även om han mest låg och sov på sängen. Jag saknar honom och tycker ibland att jag ser honom i ögonvrån fortfarande. Det enda husdjur jag har nu är en stor spindel som bor på på muggen. Så om man hälsar på mig bör man inte lida av arachnofobi, vilket betyder spindelfobi. Om man gör det är det bäst att ringa innan, så skall jag fånga in Karl-Ellen i en låda. Själv gillar jag ju spindlar. I Australien finns det elaka jättegiftiga spindlar. Men våra är ju bara snälla och trevliga att ha som husdjur.

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter

 

 

 

 

Hej vänner!

Idag fyller jag 68 år och har blivit gratulerad av många på Facebook, vilket kändes bra. För jag tolkar det som att de som skrivit GRATTIS, gillar mig. Så jag får tacka så mycket och är faktiskt jätteglad för era gratulationer. Vilket känns extra bra att bli efter en lite jobbig sommar. För jag har väntat på när jag skall genomgå en lite trist behandling. Inte så att jag gått runt och tänkt på det hela tiden. Men någonstans har det ändå legat i bakhuvudet och irriterat på ett besvärligt sätt. Det har ibland gjort mig orolig och nedstämd. Men era gratulationer gjorde mig väldigt glad i en annars lite jobbig tid.

Jag känner ju flera som är klart äldre än 68 år som verkar pigga och aktiva. Själv har jag i sommar känt mig lite gammal, slö och oföretagsam. Vilket inte varit så kul. Jag brukar ju cykla rätt långt annars på somrarna. Men i år har jag inte riktigt haft lust att göra det. Dessutom har det varit ett antal värmeböljor, vilket alltid påverkar mitt humör negativt. Just nu är vi inne i den tredje för i sommar och jag hoppas den snart går över. Men i Italien och runt Medelhavet är det en katastrof, där skördar förstörs av torkan och skogsbränder hotar städer och byar. Det är visst den värsta torkan på 150 år. Denna utveckling har ju forskarna varnat för i många år. De som nu förnekar klimatförändringen, är ju helt enkelt lite dumma i hela huvudet.

Snart är det höst och det blir klara svala dagar, då det är högt till himmelen. Då skogen doftar mossa och svamp. Själv är jag ju inne i livets höst och får lite konstatera att det är så här det blev. Får väl säga, att det hittills blivit rätt bra, trots allt. Men vad framtiden har i sitt sköte, får vi väl se. Förhoppningsvis mig. För jag tycker att det är helt okej, att vara i någons sköte. Om de så bara är i framtidens. Framtiden är alltså tydligen en tjej.

Som vanligt skall det alltid hända något jävligt, när jag försöker låta bli att tappa hoppet. Nu har författaren Salman Rushdie blivit knivhuggen och illa skadad av en galning. Han har ju länge haft en dödsdom över sig, för att han skrev en bok, där han skojade lite om profetens göranden och låtanden. Vilket tydligen en otäck iransk ayatolla, blev så upprörd över, att han dömde honom till döden och dessutom lovade att den som dödade honom skulle få flera miljoner för besväret. Nu läste jag att man i flera iranska tidningar jublade över detta illdåd. De tror väl att Allah nu är nöjd att en av hans tjänare visat sig så duktig, att han kan se fram emot att i himmelriket få 72 jungfrur att roa sig med. Fan vilken otäck religion. Frågan är om den för närvarande inte är värst. Men det betyder inte att inte andra religioner är mer eller mindre otäcka. Vad jag tycker om denna vidskepelse, vet ni som läser denna blogg redan och jag skall inte tjata.

Det är Medeltidsvecka här i Visby. Så det är fullt med folk går runt utklädda i kläder av den typ som tydligen var poppis under medeltiden. Mycket ull och pinglor. Verkar varmt och obekvämt. Men säkert kul för folk som gillar sådant. Nere på Paviljongplan är det som vanligt en massa stånd där man säljer diverse grejer som är bra att ha, om man gillar medeltiden. Som pilbågar, svärd, smycken, lerduvor och kläder. Men konstigt nog måste man betala inträde för att få komma in. Så var det inte förr. Då var det gratis att få handla på marknaden Nu får man betala för att få gå in. Vilket är jättekonstigt. Som om man skulle betala inträde, för att få handla morötter och äpplen på Hötorget. Tråkigt är det iallafall att ett gratisnöje dragits in och nu är dyrt för en familj.

Själv har jag inte klätt ut mig i ull, vadmal och bjällror. Vilket är lite tråkigt. För de som gör så verkar tycka det är kul. Men på morgonen är det väldigt skräpigt ner på strandpromenaden. Ty medeltiden firas där med pizza och mycket alkohol tydligen. Det skräp som blir kvar efter detta firande får andra plocka upp. Ty på medeltiden var man inte så mycket för att hålla Sverige rent. Då slängde man ju bara ut avfallet på gatan, har jag läst. Men det är klart att man åt inte så mycket pizza på den tiden, så antalet sådana kartongen var väl begränsat.

År 1350 kom pesten till Gotland och dödade två tredjedelar av befolkningen. Sedan kom Valdemar Atterdag i juli 1361 med sina tyska knektar och tog livet av högvis med gotlänningar innan han brandskattade Visby. Så medeltiden var minsann ingen idyll på ön. Iallafall inte 1300-talet. Men nu är det bättre, just här. Men i övriga världen fortsätter barbariet som förr. Vilket gör det svårt att vara i grunden glad. Man kan känna sig uppgiven och maktlös. Då kan man tänka på Salman och hans ord och mod. Även om man själv är en fegis.

“Make no mistake, you can change things. Question everything, take nothing for granted; argue with all received ideas, don't respect what does not deserve respect; speak your mind, don't censor yourself; use your imagination and express what it tells you to express. These are the weapons of the mind.”
Salman Rushdie

Peter

Hej vänner!

Jag brukar aldrig läsa tidigare inlägg på denna blogg. Men igår ville jag hitta en sak jag skrev för länge sedan. Då brukade jag hitta på lite berättelser om släktingar till mig som varit med om spännande saker. Nu var det en av dessa berättelser jag letade efter. För att hitta det jag sökte, var jag tvungen att läsa en del andra inlägg jag skrev för sex och sju år sedan. Vilket var lite jobbigt. För då upptäckte jag en ledsam sak. Nämligen hur mycket roligare mina inlägg var då, än de är nu för tiden. Faktiskt tycker jag att svenskan var bättre också. Bägge sakerna var tråkigt att upptäcka. Så samhällsutvecklingen, världsutvecklingen, pandemin och till sist kriget har tagit på mig. Kanske också några mer personliga besvärligheter med hälsa och annat har gjort mig till en surgubbe av värsta sort.

Jag kom att tänka på Esaias Tegners dikt ”Mjältsjukan” och tänkte att det kanske är den jävla åkomman som slagit till. Esaias inleder med att berätta hur han gick runt och mådde rätt bra i solens sken i en värld där ”Gud var god och människa ärlig”. Men då när det mesta är helt okej, så går det åt skogen, ty:

”Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne. ”

Nog visste jag att det finns saker som jävlas i kroppen. Men att det är mjälten som ställer till det, hade jag ingen aning om. Kanske svår att ställa diagnos på och undersöka, gissar jag. Går nog inte på samma sätt som när man undersöker prostatan. Skulle väl i så fall kräva en doktor med jävligt långa fingrar.

Men, som sagt, de senaste sju åren har det ju hänt rätt mycket som varit jobbigt och tråkigt. Som när man vaknade och förstod att en narcissistisk psykopat blivit USA:s president. Sedan den jävla pandemin som gjorde att alla kul saker ställdes in. Så blev jag vaccinerad och tyckte allt började ljusna lite. Då ställer en annan tokig galning till presidentjävel, till med krig och folkmord. Sedan har det hänt mig personligen en del saker som varit motiga. Så den otäcka lilla svartalf som bråkade med Esaias, har börjat tugga på mitt hjärta. Vilket han borde ge fan i. För det gör min blogg oerhört tråkig och den borde kanske läggas ner. Eller förflyttas från offentligheten till byrålådan. Så andra inte utsätt för mina av svartalfen glädjelösa litanior.

Nu skiner solen och jag skall ta cykeln och cykla en sväng. För det tycker jag nästan alltid är kul, trots allt. Blir också lite nöjd med att jag då märker att jag trots allt är i rätt god form, med tanke på ålder och omständigheter. För att kolla att så är fallet brukar jag sitta och kämpa mig upp för någon jobbig backe. När det går bra, känner jag mig lite duktig och nöjd. Ibland känner jag dessutom att jag minsann är värd en öl, så duktig som jag är. Jag måste också ta en sväng förbi min kolonilott och vattna. Detta är planerna för dagen. Samt pannbiff med lök och pressgurka.

Som Nalle Puh så riktigt påpekar: ”För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.”

Tiddeli-pom

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Rolling Stones har varit på Friends Arena i Stockholm och sjungit under ledning av Mick Jagger 79 år. Keith Richard är väl jämngammal ungefär. Ron Wood är ju bara 75. Charlie Watts lirar trummor i himlen numera och har ersatts av en annan trummis som jag inte vet vad han heter. Jag ångrar att jag inte åkte över och gick på konserten ifråga. Men jag får väl gå nästa gång de kommer hit, gissar jag. Grabbarna ovan orkar tydligen fortfarande hålla igång, trots en rätt aktningsvärd ålder. Inte minst imponerande med tanke att de inte alltid följt folkhälsomyndighetens rekommendationer, vad gäller hur man bör leva sitt liv.

När jag var 11 år 1965 bodde jag i Malmö nära en lokal som heter Baltiska Hallen. Då var Rolling Stones där och lirade. Jag har något minne av att jag hörde musiken på kvällen, lite svagt. Men jag minns säkert att det var stort att Rolling Stones var i stan. För på den tiden skulle man tycka att antingen Beatles eller Stones var bäst. Man var tvungen att ta ställning. Neutralitet var löjligt och visade på svaghet och bristande moral. Jag tyckte Beatles var bättre, vilket var lite mesigt. För Stones var farligare och tuffare. Inte minst Mick Jagger. Sedan dess har det ju nästan gått ett helt liv. Vilket känns vemodigt.

Klockan är 04:09 och det har ljusnat utanför mitt fönster. Jag har inga planer för dagen. Det enda jag vet är att jag skall lägga in saltgurka. För jag har börjat få en del gurkor på min kolonilott. Jag har redan lagt in två burkar och tänker lägga in några till. Kanske gör jag några burkar ättiksgurka också. Om hälften av alla gurkblommor blir gurkor, kommer jag få betydligt mer gurkor än jag behöver.

Dikt om dagens tillstånd

Som doften av vatten.
Ljudet av fallande snö
en stilla vinterkväll.

Minnen som moln,
som glider över
skogen i september.

Mossa och ormbunkar
täcker en spricka i muren,
som ett sår som aldrig läker.

Vi berättade om allt,
men talade om kärlek,
nu när det är sent,
så förbannat sent.

Peter