Hej vänner!

Jag har aldrig träffat min mormor och morfar. Inte heller min farfar. Min farmor levde till jag var sådär fem år. Jag har lite svaga minnen av henne. Hon kom från fattiga förhållanden i Småland någonstans, för att bli piga hos min farfar, som var advokat. Vilket var lite fint att vara. Men det slutade med att han gjorde henne med barn eller om det var hon som gjorde honom med barn. Hur det var med det, vet jag inte. Men de gifte sig på grund av detta. Vilket var lite av en skandal, gissar jag. De fick därefter ytterligare fem flickor och en son. Den sistnämnda var min pappa. Han föddes 1909 och dog 1992. Min mamma var född 1918 och dog 1966. Min äldsta syster Margareta var född 1938 och dog 2017. Henne tänker jag ofta på. Förra året dog min katt. Själv lever jag än så länge och det får man vara tacksam för. Men man börjar inse att det inte är för evigt. Man är en del av den eviga entropi, i vilken all ordning till slut bryter samman. 

Ibland tänker jag på dagen, efter jag dött. Det mesta kommer säkert vara sig rätt likt. De flesta kommer inte ha en aning om, att jag inte längre finns kvar. Några kommer väl kolla på dödsannonsen några dagar senare och tänka: ”Åh fan har han kilat vidare” och kanske tycka det är lite tråkigt. Några äldre damer kommer kanske minnas att de en gång var lite förtjusta i mig och av dessa, kommer några ytterst få minnas att de legat med mig. Man får hoppas att de minns detta med glädje och ler. Att de åtminstone säger: ”han gjorde sitt bästa och det var inte så jävla illa”. Så går solen ner den dagen och de tänker på annat, gissar jag.

Men några kommer säkert bli riktigt ledsna. Få kommer som tur är, vara glada över att jag inte längre finns. Men jag har ju trots allt följt tio guds bud någorlunda och varken stulit, dräpt någon eller slagits. Jag har gjort min värnplikt, jobbat hårt och inte legat någon till last. Får väl erkänna att jag trots allt är en rätt okej människa och faktisk ganska snäll. Så det finns motiv att vara lite ledsen, när jag kolat vippen. Ingen som helst anledning att jubla och öppna champagne på grund av detta. Det finns det i och för sig många andra anledningar att göra. Men min död är inte en av dessa. En öl kan man dock unna sig till minne av mig. Det är jag värd.

I morgon skall jag åka båt. Vilket vi som bor på en ö gör rätt regelbundet. Ibland är det rätt tråkigt. Ibland är det trevligt. Jag är inte mycket för att prata med folk jag inte känner. Vilket är lite synd på båten, då jag har så mycket att berätta om. Kanske borde jag skriva ner mina minnen. Tyvärr har jag ju dåligt minne. Vilket gör att mycket tid går åt till att försöka komma ihåg vad folk hette och vilket år saker och ting hände. Om jag skulle skriva mina memoarer skulle det bli rörigt. Så här ungefär: ”Jag tror hon hette Lena eller Emma och det var 1975 eller 1978, kanske var det på hösten eller möjligtvis på sommaren eller våren. Hon pratade finlandssvenska eller kanske dalmål. Men hennes syster hette Lisbeth. Det minns jag. Eller var det Berit? I varje fall var vi ihop i två månader eller så var det bara en snabbis på stadshotellet i Skövde eller var det i Borås? Jag minns inte riktigt”. Så skulle jag hålla på och det skulle vara pinsamt och närmast oläsligt och förvirrat. Så några memoarer blir det inte. Vilket ni kan vara glada för. Jag har förresten aldrig varit i Skövde eller Borås. Bara så ni vet att jag aldrig fläckat ner lakanen på stadshotellen därstädes, med någon dam. Vars namn jag glömt.

I morgon skall jag alltså åka till Stockholm. Skövde eller Borås avser jag inte besöka denna gång heller. Ej heller dessa städers antagligen utmärkta stadshotell. Där det säkert ibland fortfarande är dans för mogen ungdom. Förr brukade ju handelsresande i rutiga kavajer, träffa dansanta damer, när det var den typen av dans. Men numera tror jag inte det är så vanligt att folk är handelsresande. Det är också ytterst ovanligt med smårutiga kavajer i svart och vitt. Själv kan jag ju inte dansa och kavaj har jag ytterst sällan. Bara på bröllop och begravningar. På ställen där det pågår dans för mogen ungdom har jag aldrig varit. Det är säkert kul om man kan dansa och har smårutig kavaj. Speciellt om man är förtjust i dansbandsmusik. Vilket jag inte är. Kanske för att jag inte kan dansa.

May the force be with you

Peter