Hej vänner!

Jag sitter här och väntar på ovädret. Ni som bor på fastlandet har ju redan haft detta oväder. Men nu i kväll och natt skall det visst komma ut hit till Gotland. Det skall regna något överjävligt och blåsa enligt väderrapporten. Förr hette det ju väderleksrapporten, men nu är det minsann ingen lek längre. Ty klimatförändringen kommer visst innebära att vädret blir mer oförutsägbart och extremt. Värmeböljorna kommer att bli längre och varmare och stormarna värre med mer värme och därmed mer energi i atmosfären.

Som jag skrivit om förut är jag inte så förtjust i värmeböljor. Men jag tycker om stormar och oväder. Så länge ingen skadas av dem. Men det är synd om folk som får sina källare fyllda med vatten och vars äppelträd blåser omkull. Men om det inte sker sådana tråkigheter, så gillar jag oväder. Gör att jag känner mig trygg på något sätt. Vet inte riktigt varför. Kommer att tänka på Tomtebobarnen. I denna fina barnbok står det ju:

När storm och regn regerar i världen utanför,
här inne uti skogen alls ingenting det gör,
för blåsten stängs av granar, som räcker upp till skyn,
och runt omkring i skogen finns gott om paraplyn.

Jag tror att det är så det står, om jag minns rätt. Det var ju nu rätt längre sedan jag läste dessa böcker. Senast var det väl för mina småtjejer. Som numera är rejält vuxna. Mina barnbarns-killar gillar när man läser för dem. Vilket är kul i en tid där allt snurrar på allt fortare i tecknade filmer och grejer på datorn. Då är bilderböcker av Elsa Beskow konstverk att försjunka i och njuta av. Vilket man inte kan göra i tecknade filmer, där bilderna bara far förbi i 200 km i timmen.

Jag funderar på att göra en utflykt till Stockholm, nu när värmen tydligen skall ersättas av mer rimliga temperaturer. För det skall bli ett omslag i vädret kommande vecka. Mera höst än sommar, vilket inte är så dumt. Men här på Gotland kan det ofta vara rätt varmt även i september. Jag har flera gånger badat i havet i september. Min granne har ett valnötsträd och snart börjar valnötterna falla ner på hans trädgårdsbod. Plånk, plånk låter det på ett trevligt sätt. Då känner man att det börjar bli höst. Sedan blir löven vackra i rött och gult. Sedan faller de av och träden står som klippta siluetter mot den nedgående solen. Sedan blir det vinter och kallt. Själv börjar jag känna mig lite avlövad, i denna på många sätt mörka tid. Det händer så mycket otäckt, att jag blir både ledsen och rädd. Numera blir jag sällan förbannad. Vilket är tråkigt och en brist.

Som ni vet tycker jag illa om extremister och fanatiker. Men för övrigt brukar jag stå ut med folk som inte delar mina uppfattningar. Även om jag ibland tycker de är lite korkade. Fast det tycker nog en del att jag är. Det får man acceptera. Man kan ändå vara artig, respektfull och snäll mot mig, även om man tycker, att jag ibland är lite tom i kartongen. Demokratin bygger ju på något sätt att vi står ut med att andra inte som tycker som vi. Nu har det ju framkommit att den där tokiga jäveln som mördade Ing-Marie Wieselgren i början på juli under Almedalsveckan här i Visby, hade tänkt mörda Centerpartiets partiordförande Annie Lööf. För tydligen har hon blivit ett hatobjekt för folk på yttersta högerkanten som hetsat mot henne. Vilket naturligtvis kan inspirera folk med felkopplingar i hjärnkontoret, att ta till våld. Men det var ju förresten någon knasboll på vänsterkanten som minsann också talade om att hon ”hatade” Annie Lööf. Man bör vara rädd om orden och inte slösa med ordet ”hat” i onödan, tycker jag. Tycker att det låter så jävla korkat att säga att man hatar någon för att hon är centerpartist. Som filosofen Bertrand Russel sa i en intervju, när han blev tillfrågad om vad han ville säga till de som kommer efter honom, när han är död:

”The moral thing I should wish to say to them is very simple: I should say, love is wise, hatred is foolish. In this world, which is getting more and more closely interconnected, we have to learn to tolerate each other, we have to learn to put up with the fact that some people say things that we don’t like. We can only live together in that way—and if we are to live together and not die together—we must learn a kind of charity and a kind of tolerance, which is absolutely vital to the continuation of human life on this planet. ”

Vilket jag håller med om till 100 procent. Problemet är att så många inte delar denna uppfattning, utan är korkade i hela huvudet och går runt och hatar, utan minsta tecken på medkänsla och tolerans. Tyvärr har detta mänskliga b-lag nu fått ett helt internet att rulla sig i, som hundar rullar sig i koskit.

Liten fånig dikt om kärlek på detta.

Den stunden är
oändligt ljuv,
när vi sitter ihop
som mutter och skruv.

Utanför regnar
och blåser minsann,
men här ligger vi
och har varann.

Peter