Hej vänner!

Rolling Stones har varit på Friends Arena i Stockholm och sjungit under ledning av Mick Jagger 79 år. Keith Richard är väl jämngammal ungefär. Ron Wood är ju bara 75. Charlie Watts lirar trummor i himlen numera och har ersatts av en annan trummis som jag inte vet vad han heter. Jag ångrar att jag inte åkte över och gick på konserten ifråga. Men jag får väl gå nästa gång de kommer hit, gissar jag. Grabbarna ovan orkar tydligen fortfarande hålla igång, trots en rätt aktningsvärd ålder. Inte minst imponerande med tanke att de inte alltid följt folkhälsomyndighetens rekommendationer, vad gäller hur man bör leva sitt liv.

När jag var 11 år 1965 bodde jag i Malmö nära en lokal som heter Baltiska Hallen. Då var Rolling Stones där och lirade. Jag har något minne av att jag hörde musiken på kvällen, lite svagt. Men jag minns säkert att det var stort att Rolling Stones var i stan. För på den tiden skulle man tycka att antingen Beatles eller Stones var bäst. Man var tvungen att ta ställning. Neutralitet var löjligt och visade på svaghet och bristande moral. Jag tyckte Beatles var bättre, vilket var lite mesigt. För Stones var farligare och tuffare. Inte minst Mick Jagger. Sedan dess har det ju nästan gått ett helt liv. Vilket känns vemodigt.

Klockan är 04:09 och det har ljusnat utanför mitt fönster. Jag har inga planer för dagen. Det enda jag vet är att jag skall lägga in saltgurka. För jag har börjat få en del gurkor på min kolonilott. Jag har redan lagt in två burkar och tänker lägga in några till. Kanske gör jag några burkar ättiksgurka också. Om hälften av alla gurkblommor blir gurkor, kommer jag få betydligt mer gurkor än jag behöver.

Dikt om dagens tillstånd

Som doften av vatten.
Ljudet av fallande snö
en stilla vinterkväll.

Minnen som moln,
som glider över
skogen i september.

Mossa och ormbunkar
täcker en spricka i muren,
som ett sår som aldrig läker.

Vi berättade om allt,
men talade om kärlek,
nu när det är sent,
så förbannat sent.

Peter