Hej vänner!

Igår spelade, som ni vet, det svenska damlandslaget fotboll mot England. Det gick åt skogen, läste jag i tidningen. För jag såg inte matchen. Vilket tydligen var lika bra. Orsaken till att jag inte såg den, var att jag fått annat att tänka på. En doktor, av den typ som man får omedelbart stort förtroende för, ringde mig igår angående den fortsatta handläggningen av en åkomma jag fått. Det kändes först bra och jag tyckte det var skönt att få tydliga besked. Men efter någon timme kände jag mig jävligt ensam under stjärnorna och tunn i vinden. Hela livet började snurra i skallen, på ett jobbigt sätt. Det mesta har ju varit kul egentligen. Men nu tänkte jag rätt mycket på sådant som varit besvärligt och dumt, fast jag försökte låta bli. Jag skall försöka lägga upp en plan för de närmaste veckorna, så jag får några rutiner att hålla mig till. Så jag inte får så mycket tid att grubbla.

Som ni vet är jag rätt mallig över mina duktiga och fina döttrar. De är ju numera rejält vuxna och klarar sig alldeles utmärkt, utan min hjälp. Men samtidigt är de ju mina små tjejer och jag kan ibland på ett fånigt sätt oroa mig för dem, utan någon som helst orsak. Det är faktisk urlöjligt.

Jag har förresten blivit en trist ältande tjatgubbe. Som ältar samma elände. Hur tråkig som helst. Nu skall jag försöka skärpa mig och riva av alltihop i en mening. Krig, giftormen Putin, klimat, stolpskottet Donald Trump. En kort sammanfattning av tidens jävelskap. Så behöver jag inte säga mer om detta, den här gången.

I grekisk mytologi fanns en titan som hette Epimetheus. Hans namn betyder visst, den som tänkte efteråt. Alltså den som var efterklok. Det var ju honom som Zeus lurade gifta sig med Pandora. Vilket inte var så smart, visade det sig. För hon hade ju med sig en ask, som Epimetheus öppnade. Vilket han borde gett fan i. Ty i den låg all världens krig, olyckor och sjukdomar, som då släpptes ut innan han hann stänga locket. Det enda som blev kvar var en liten gud som hette Elpis. Vilket betyder Hoppet. Så det är ju något som finns kvar trots allt och Elpis är den sista som överger oss.

Snart är det augusti. Då fyller jag 68 år. Vilket är rätt många dagar. Närmare bestämt 24837 stycken. Som Stig Johansson skriver: ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. Själv börjar jag ana att det är så det förhåller sig. Nu skall jag gå och göra kaffe. Klockan är 06:15 den 27 juli år 2022. Nedan en bild på mig och min dotter Julias tax Stefan.

 

Peter

 

 

Hej vänner!

Igår var det väldigt varmt. Här på Gotland upp till 35 grader. Ni som brukar läsa mina inlägg här på bloggen, vet att jag inte tycker om den typen av väder och att jag tycker värmeböljor är jättejobbiga. Men som tur var det den här gången ett rätt snabbt övergående elände. Redan idag har temperaturen blivit mer normal igen. Men jag tycker synd om alla i resten av Europa, som skall fortsätta har det hett som i helvetet. Kanske i flera veckor till. I länderna kring Medelhavet har det ju också utbrutit flera stora skogsbränder, som är svåra att släcka. Stackars människor som drabbas av detta elände.

Som ni säkert lagt märke till har jag det senast halvåret, blivit en rätt tråkig och pessimistisk gubbe. Förr kunde jag ju blanda upp det deppigt gråa med sådant, som jag själv tyckte var lite skoj. Men det har blivit allt svårare. Sedan kriget i Ukraina började går det nästan inte. Det finns ju en dikt av Erik Blomberg som börjar:

”Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.”

Men jag får väl erkänna att jag sista tiden varit rätt rädd för mörkret. Kanske också haft en tendens att fastna i sådana tankar och haft svåra att väga upp dessa, med tankar på allt, som trots allt är ljust, vackert och roligt. Så min blogg har blivit en jävla Jeremiad av nedstämdhet, som folk borde ge fan i att läsa för att inte av mig dras ned, i min oerhörda tråkighet. Men egentligen är det väl som det står i den gamla psalmen att:

”Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,
medgång och motgång här ständigt följs åt.
Skyar med solsken, och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.”

Men den senaste tiden har sorgen knallat på lite väl snabbt och glädjen har kommit på efterkälken. Nu får den ta mig fan lägga på en rem. Inte gå där och drälla bland blåklint och tusensköna, utan skynda sig hit. För jag behöver den just nu, när livet jävlas lite. Vilket livet borde ge fan i, så härligt som det kan vara. Alternativet är ju i varje fall, ett jävla nerköp. Vilket man ibland blir påmind om och då bör man tänka på att ta vara på varje dag livet varar. Först kommer ju en lång jävla evighet då man inte finns och sedan en lika lång evighet när man inte heller finns. Däremellan en kort stund av liv, att använda på bästa sätt. Man kan till exempel äta något gott som lasagne eller lammkotlett och dricka något gott till. Man kan lära någon liten, som inte kan cykla, att göra det och bli glad åt glädjen, när det plötsligt funkar. Eller så kan man kyssa någon man älskar. Eller älska med någon man kysst. Livet går att använda till mycket. Döden bara till att vara död i evighet, amen. Så den är tråkig. Inget man vill vara med om.

Den här veckan är det den så kallade ”Stockholmsveckan” här i Visby. Det betyder att det kommer en massa unga människor, av den typ som annars brukar hänga runt Stureplan i Stockholm, är här för att roa sig. Hög musik och folk som har svårt att hantera alkohol fyller staden på kvällarna. Vilket är rätt jobbigt för framåt natten når många det apfulla tillstånd då en del känner att de måste tala om att de existerar, genom att utslunga oartikulerade rop av typen ”OOÄÄÄ, gud va jag är full”. Dessutom kommer en del tydligen som par och det verkar ofta fungera så där. Något som ofta orsakar sorg och svartsjuka i fyllan och villan. Vilket skall redas upp i gränden över vilken jag har mitt fönster. Ofta sorgliga historier och jag ligger där och undrar hur det skall gå. Blir det försoning eller kommer det ta slut. Man har ibland lust att öppna fönstret och ropa till dem nedanför. ”Gå hem och lägg er för jag behöver sova. Klockan är för mycket och ni för fulla för att lösa det där just nu.” Kärlek och bilkörning går inte ihop med för mycket alkohol. Jag tror att det var Linné som sa så klokt: ”att brännvin kan öka lusten, men minskar förmågan”. Ett glas vin kan var okej. Men sedan får det räcka. I bibeln står det i Ordspråksboken:

”Jag har bestänkt min bädd med myrra,
med aloe och med kanel.
Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen
och förlusta oss med varandra i älskog.”

”Så håll nu käften och gå nu och lägg er och nyktra till. Inhandla sedan diverse kryddor och ägna morgondagen till något roligare, än att stå här och gapa på varandra,” vill jag säga. Men det gör jag inte. Inte heller säger jag att jag i bibeln läst, att man föreslår detta. Visserligen i en text som varna för lösaktighet. Men det beror väl på slöseriet med kanel, gissar jag. Varför inte pröva med persilja?

Peter

Hej vänner!

Har ni sett bilderna från det nya rymdteleskopet James Webb. Med detta teleskop kan man se djupare in i rymden än någonsin tidigare. Nämligen galaxer som ligger 13 miljarder ljusår bort. Ljuset lämnade alltså dessa galaxer, långt innan det ens fanns ett jordklot att knalla runt på. Redan då fanns det alltså galaxer. Vad jag har lärt mig inträffade den stora smäll som startade alltihop, för 13,8 miljarder år sedan. Så man kan se nästan ända tillbaks till universums skapelse, om teorierna är riktiga. Enligt dessa var ju allt som sedan skulle bli universum, då en singularitet. Som på några millisekunder utvidgade sig till ett universum. Då skapades också rum, tid och materia. Så vad som fanns före Big Bang är ingen idé att fundera över för det fanns inget före. Vad som fanns runt singulariteten, är inte heller meningsfullt att fundera över, enligt teorin. Själv begriper jag inget av detta. Det är outgrundligt och obegripligt.

Fast jag vet att det är dumt, föreställer jag mig att den singularitet som är obegriplig att begripa sig på, en gång var ett svart ägg, som vilade i intet. Så en dag kläcktes det och ut kom universum. Jag läste förresten att den del av alltet, som man med detta teleskop hittills tagit bilder av och som var fullt med galaxer, motsvarar storleken av ett sandkorn om man håller det med sträckt arm. Så det finns mycket kvar att titta på. Varje galax innehåller ju massor med stjärnor, som har planeter som far runt dem. Vår lilla blå planet, är väl antagligen inte den enda av den sorten. Det vore ju ytterst osannolikt. Men andra sidan är den planeten, den enda vi har att leva på och som vi nu håller på att förstöra.

I Sydeuropa och i Storbritannien skall det bli en förnyad värmebölja, med temperaturer på mellan 40 till 50 grader. I England är det bara några dagar med sådan temperatur. Men runt Medelhavet skall det vara så i minst en vecka framåt antagligen längre. I andra delar av världen är det översvämningar efter extrem nederbörd i stora delar av Asien. Miljontals människor har fått lämna sina hem och hundratals har dödats (https://unric.org/sv/katastrofer-har-okat-med-134-procent/). Detta är precis vad klimatforskarna förutspådde skulle hända och alla seriösa forskare, menar att dessa förändringar beror på våra utsläpp av växthusgaser. (https://en.wikipedia.org/wiki/Scientific_consensus_on_climate_change).

Så nu borde väl alla som pratat nedlåtande eller kränkande om Greta Thunberg, när hon bett oss alla lyssna på vetenskapen, be henne om ursäkt. Annars tycker jag de skall ta en tripp till Spanien och sätta sig någonstans, utan air-condition och fundera på om det inte låg något i vad hon varnade för, trots allt. Det var ju sådana erfarenheter som fick den klimatförnekande premiärministern i Australien att erkänna att det låg kanske något i det forskarna sagt. Men det behövdes ju att halva kontinenten höll på att brinna upp, innan han kom på att så kunde vara fallet.

Kriget bara fortsätter och fortsätter göra mig ledsen, något rent förbannat. Jag har svårt att känna någon riktig glädje på grund av detta elände. Jag läste förresten att de finns de i Ryssland som tycker att det är fel att den lilla giftormen, skall ha titeln president. För det är ju ett västerländskt lånord. De föreslog att han istället skulle få titeln ”härskare”. Men varför inte även här inspireras av sin tyske föregångare. Ni vet den lilla gubben med Charlie Chaplin mustasch, som generande hårväxt under näsan. Han kallades ju ledare på tyska. Så varför inte i dennes föregångares efterföljd, ta över detta och låna in detta tyska ord som lånord. Då skulle ju den nya titeln kunna bli Fürer i stället för president. Skulle ju passa bra, för de är ju samma skrot och korn.

Vad tycker ni om dumhet förresten. Själv är jag faktiskt inte förtjust alls i detta fenomen. Tycker det är jobbigt. Jag läste att majoriteten av Sveriges befolkning, enligt en gallup-undersökning, drar sig för att säga vad de tycker och tänker offentligt. Detta av rädsla för att bli hotade eller trakasserade om de gör så. Men de som sprider myter och sammansvärjningsteorier, verkar göra det utan att tveka. Sannolikt för de samtidigt är de som hotar och trakasserar. Så det är ett selekterat urval och otäck minoritet av mänskligheten, som har fått mera utrymme än de förtjänar. Jag får väl erkänna att även jag ägnar mig åt viss självcensur, för att slippa riskera hot och förföljelse. Men som det står i Ordspråksboken: ”Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap?” Det kan man fråga sig.

Peter

 

Hej vänner!

Jag läste att att den otäcka lilla giftmördarens bästa kompis som heter Dmitrij Medvedev och ett tag fick vikariera som president några år för sin chef och maffiaboss. Detta då det fanns visst någon sorts regel, att man bara fick vara president i ett visst antal år på den tiden. Men den typen av formalia är numera avskaffade, så nu behöver skurken inte bry sig om sådant strunt längre. Den där Medvedev är numera vice ordförande för Rysslands säkerhetsråd läste jag i tidningen och i egenskap av denna fina titel hade han tydligen berättat att han ”hatade västerlänningar” och ”skulle ägna hela sitt liv åt att få dem att försvinna”. Vilket är många att hata och visa på att man har en oändlig tillgång till hat.

Denne gubbe hatar alltså nonna Sophia Russo, som nu står och knådar pastadeg till kvällens middag med sina barn och barnbarn. Vidare hatar han tydligen den just nyfödde Hans Christian Nielsen, som just får sin navelsträng avklippt på Rikshospitalet i Köpenhamn. Han hatar också Alana och Brian O'Connor, som är trötta efter att tillbringat kvällen på puben i Galway och då sjungit med i de visor som där spelades. Visor om kärlek och whiskey (som stavas så på Irland). Han hatar säkert lite extra mycket, pensionerade psykologen Peter Uddenberg som sitter här och skriver om hans oändliga och korkade hat av alla ”västerlänningar”. Varför han hatar oss alla på detta lite generella sätt är oklart. Antagligen gillar han att hata eller så vill han imponera på sin chef, med denna oändliga tillgång till hat. Han hatar oss tydligen till den grad, att han vill se oss försvinna från jordens yta i ett stort jävla svampmoln, om jag förstått honom rätt. Vilket jag tycker är att ta i och inte särskilt snällt. Folk som hatar på detta sätt, måste ha någon sorts allvarligt fel i känslolivet.

Själv vet jag inte om jag så mycket hatar någon. Men däremot tycker jag det är jobbigt att det börjar bli så många, som jag föraktar. Jag gillar inte riktigt den känslan. För det finns ett inslag av överlägsenhet i den. Men det kan inte hjälpas. Antalet människor som jag föraktar blir bara fler och fler. Det är tråkigt att det är på det sättet. Just den trista blandningen av lögner, dumhet och elakhet som verkar dra som en pest genom världen, gör mig alltmer bekymrad. Men också fylld av förakt för de som sprider detta. En bidragande orsak är nog tyvärr internet och den enkelhet som detta mänskliga B-lag, kan sprida sina sammansvärjningsteorier och korkade idéer.

Jag är trött. För i natt fick en krog jag bor granne med, för sig att spela discomusik på högsta volym fram till klockan 01:00 på natten. Jag fick dock inte höra musiken. Utan bara bastonerna, som fick hela kåken att vibrera. Jag har skaffat en bullermätare till min telefon och ljudet översteg gränsvärdet inomhus med stängt fönster , som bestämts till 25 decibel, 100 gånger om jag förstått rätt. Dunk, dunk,dunk lät det. Jag brukar acceptera att det är lite högljutt från torget här i Visby ibland och inte klaga. Men det här var något annat. Jag sa till ägaren till krogen idag, att det var oacceptabelt. Gissar att jag inte var den enda som klagade. För i kväll är det tyst, än så länge.

Den medeltida staden Visby som är ett världsarv håller på att bli en sorts Skara sommarland och kuliss. Husen blir sommarbostäder för mycket rika människor och står tomma höst, vinter och vår. Hyreshusen görs om till lägenhetshotell för turister. Vi som faktiskt bor i staden blir allt färre och vi verkar mest vara i vägen. Knappast lönsamma och så få, att våra röster inte är något att bry sig om, för de som nu vill bli valda. Men en förutsättning att en stad skall få vara ett världsarv, är att det finns folk, som bor där året runt. Annars får det inte kalla sig världsarv. Så viss hänsyn till oss som bor här får man nog ta, om man vill ha kvar denna fina titel. Inte driva bort oss från vår bostad och vår stad genom en ljudnivå som gör det omöjligt att sova. Men redan nu är det rätt dött i stan efter augusti. I oktober är det nästan som att gå runt i Gröna Lund på vintern. Tyst och lite sorgligt.

Jag har börjat tänka rätt mycket på mitt liv och tidens gång. På allt som hänt i denna tid som har varit och är min tid. Som att det var när jag levde, som människor for till månen och knallade runt på denna trista himlakropp. På att jag såg när Beatles var med på TV i Sverige första gången. När kungen gifte sig med Silvia. När Olof Palme sköts på Sveavägen. När jag första gången kysste en tjej och fortsättningen på detta. När Sverige tog brons i fotbolls-VM 1994 och jag var 40 år. När mina barn föddes på Danderyds sjukhus och när jag blev morfar. Allt far runt i huvudet i en jävla röra utan ordning och sammanhang. Vilket är lite jobbigt. Kanske är livet just så och har alltid varit på det viset. Som Dante skriver i den Gudomliga komedin:

”Jag stod vid mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.”

Nu har jag ju passerat mitten av min levnads bana. Men jag står också för tillfället och undrar vart är jag på väg nu? Verkar lite osäkert och snårigt i framtiden. Det jag just nu hoppas mest på är att det blir fred i Ukraina. Sedan är jag rätt nöjd trots allt med att det här var och är mitt liv. Nu började ovanstående krog spela högt igen. Det är då själva fan! Men nu la de av igen. Vågar väl inte annat!

Peter

 

Hej vänner!

Ingenting är kul längre. Idag mördades en kvinna i min ålder av en tokig jävel. Denne tillhörde tydligen det obehagliga gäng, som förstörde stämningen senast det var Almedalsvecka före pandemin. De gick runt i grupp och såg galna och otäcka ut. Vilket de antagligen var. I år har man sluppit se dem och deras otäcka flaggor. Vilket var skönt. Vad den nu gripne mördaren hade för motiv, vet jag inte. Det kommer väl komma fram så småningom. Man får väl hoppas att han interneras för gott. Så han inte kan ställa till mer jävelskap. Vilket nazister alltid gör, om de får gå lösa.

Så det är en sorglig kväll i Visby. Här brukar ju folk som tycker mycket olika träffas och var överens om att de inte är överens. Jag har hört från säker källa att ledande personer som tillhör olika ungdomsförbund, minsann gått på samma etablissemang och där hånglat med varandra, på ett sätt som gjort andra generade. Vilket jag tycker är lite rörande och kul, om det är sant. Vilket det kanske inte är. Men en förutsättning för demokratin är ju på något sätt att du respekterar dem, som inte tycker som du gör. Vilket ibland är väldigt svårt. Men det finns ju vissa saker som det inte går att kompromissa om. Som att alla människor har samma värde. Som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inleder sin uppräkning av dessa så bra börjar:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och
rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och
bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Tyvärr måste jag erkänna att jag tvivlar på att alla har utrustats ”med förnuft och samvete”. Det finns mycket som talar emot detta. Man kan dock önska att så vore fallet. Om ni vill läsa hela deklarationen om Mänskliga rättigheter så finns den här:

https://fn.se/wp-content/uploads/2016/07/Allmanforklaringomdemanskligarattigheterna.pdf

Kan man läsa om man vill bli ledsen, då det visar sig att världen är full med brott mot dessa rättigheter.

Jag hör att det spelas musik på Stora Torget i kväll trots vad som hänt, vilket jag tycker är dålig stil och omdömeslöst. Kan inte detta bli en kort stund av stillhet och eftertanke. Även i denna stad av oväsen och allmänt stök.

Det är ta mig fan bara krig, mord, galenskap och dumhet i världen. Vilket jag får allt svårare att stå ut med och gör mig ledsen.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Igår fick jag blommor. Det var från mina arbetskamrater på Habiliteringen här i Visby. Jag har ju jobbat där några timmar i veckan under det senaste året. Innan min pensionering jobbade jag ju på heltid där i några år. Så jag har varit där rätt länge och försökt göra nytta. Vilket jag nog gjorde, eftersom jag fick dessa blommor. Jag blev faktiskt alldeles våt i ögonen av detta tecken på uppskattning. Inte minst för att de som gav mig denna fina bukett, är människor som jag själv uppskattar mycket och gärna vill skall gilla mig. Att jobba på habiliteringen är ju ofta att stödja de allra svagaste i samhället. Mina arbetskamrater på denna arbetsplats gör detta med en oerhörd respekt och på mycket professionellt sätt. Kanske just deras humanism och förståelse för de, som ibland behöver stöd i tillvaron och ibland inte är riktigt som de andra kottarna i granen, gör att jag trivs så bra där. Konstig nog har de har haft svårt att få någon kollega som vill komma efter mig. Så om allt går vägen, så kanske jag återkommer på några timmar, när allt är fixat. Generöst nog betalar man mig, för nöjet att träffa en och annan liten filur som bör psykologutredas. Vilket är snällt.

Den norske filosofen Harald Ofstad har ju skrivit en bok om ondska. Den heter ”Vårt förakt för svaghet”. Om detta ligger bakom det onda så är ju arbetet på Habiliteringen dess raka motsats. Nämligen godhet och respekt, för de som behöver stöd i tillvaron. Själv tycker jag det är skönt att vara på en arbetsplats, där jag skulle våga visa svaghet utan att vara rädd. Som till och med står ut med en sån som mig och till och med ger mig blommor. 

 

 

Peter