Hej vänner!

Igår spelade, som ni vet, det svenska damlandslaget fotboll mot England. Det gick åt skogen, läste jag i tidningen. För jag såg inte matchen. Vilket tydligen var lika bra. Orsaken till att jag inte såg den, var att jag fått annat att tänka på. En doktor, av den typ som man får omedelbart stort förtroende för, ringde mig igår angående den fortsatta handläggningen av en åkomma jag fått. Det kändes först bra och jag tyckte det var skönt att få tydliga besked. Men efter någon timme kände jag mig jävligt ensam under stjärnorna och tunn i vinden. Hela livet började snurra i skallen, på ett jobbigt sätt. Det mesta har ju varit kul egentligen. Men nu tänkte jag rätt mycket på sådant som varit besvärligt och dumt, fast jag försökte låta bli. Jag skall försöka lägga upp en plan för de närmaste veckorna, så jag får några rutiner att hålla mig till. Så jag inte får så mycket tid att grubbla.

Som ni vet är jag rätt mallig över mina duktiga och fina döttrar. De är ju numera rejält vuxna och klarar sig alldeles utmärkt, utan min hjälp. Men samtidigt är de ju mina små tjejer och jag kan ibland på ett fånigt sätt oroa mig för dem, utan någon som helst orsak. Det är faktisk urlöjligt.

Jag har förresten blivit en trist ältande tjatgubbe. Som ältar samma elände. Hur tråkig som helst. Nu skall jag försöka skärpa mig och riva av alltihop i en mening. Krig, giftormen Putin, klimat, stolpskottet Donald Trump. En kort sammanfattning av tidens jävelskap. Så behöver jag inte säga mer om detta, den här gången.

I grekisk mytologi fanns en titan som hette Epimetheus. Hans namn betyder visst, den som tänkte efteråt. Alltså den som var efterklok. Det var ju honom som Zeus lurade gifta sig med Pandora. Vilket inte var så smart, visade det sig. För hon hade ju med sig en ask, som Epimetheus öppnade. Vilket han borde gett fan i. Ty i den låg all världens krig, olyckor och sjukdomar, som då släpptes ut innan han hann stänga locket. Det enda som blev kvar var en liten gud som hette Elpis. Vilket betyder Hoppet. Så det är ju något som finns kvar trots allt och Elpis är den sista som överger oss.

Snart är det augusti. Då fyller jag 68 år. Vilket är rätt många dagar. Närmare bestämt 24837 stycken. Som Stig Johansson skriver: ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. Själv börjar jag ana att det är så det förhåller sig. Nu skall jag gå och göra kaffe. Klockan är 06:15 den 27 juli år 2022. Nedan en bild på mig och min dotter Julias tax Stefan.

 

Peter