Hej vänner!

Jag läste att att den otäcka lilla giftmördarens bästa kompis som heter Dmitrij Medvedev och ett tag fick vikariera som president några år för sin chef och maffiaboss. Detta då det fanns visst någon sorts regel, att man bara fick vara president i ett visst antal år på den tiden. Men den typen av formalia är numera avskaffade, så nu behöver skurken inte bry sig om sådant strunt längre. Den där Medvedev är numera vice ordförande för Rysslands säkerhetsråd läste jag i tidningen och i egenskap av denna fina titel hade han tydligen berättat att han ”hatade västerlänningar” och ”skulle ägna hela sitt liv åt att få dem att försvinna”. Vilket är många att hata och visa på att man har en oändlig tillgång till hat.

Denne gubbe hatar alltså nonna Sophia Russo, som nu står och knådar pastadeg till kvällens middag med sina barn och barnbarn. Vidare hatar han tydligen den just nyfödde Hans Christian Nielsen, som just får sin navelsträng avklippt på Rikshospitalet i Köpenhamn. Han hatar också Alana och Brian O'Connor, som är trötta efter att tillbringat kvällen på puben i Galway och då sjungit med i de visor som där spelades. Visor om kärlek och whiskey (som stavas så på Irland). Han hatar säkert lite extra mycket, pensionerade psykologen Peter Uddenberg som sitter här och skriver om hans oändliga och korkade hat av alla ”västerlänningar”. Varför han hatar oss alla på detta lite generella sätt är oklart. Antagligen gillar han att hata eller så vill han imponera på sin chef, med denna oändliga tillgång till hat. Han hatar oss tydligen till den grad, att han vill se oss försvinna från jordens yta i ett stort jävla svampmoln, om jag förstått honom rätt. Vilket jag tycker är att ta i och inte särskilt snällt. Folk som hatar på detta sätt, måste ha någon sorts allvarligt fel i känslolivet.

Själv vet jag inte om jag så mycket hatar någon. Men däremot tycker jag det är jobbigt att det börjar bli så många, som jag föraktar. Jag gillar inte riktigt den känslan. För det finns ett inslag av överlägsenhet i den. Men det kan inte hjälpas. Antalet människor som jag föraktar blir bara fler och fler. Det är tråkigt att det är på det sättet. Just den trista blandningen av lögner, dumhet och elakhet som verkar dra som en pest genom världen, gör mig alltmer bekymrad. Men också fylld av förakt för de som sprider detta. En bidragande orsak är nog tyvärr internet och den enkelhet som detta mänskliga B-lag, kan sprida sina sammansvärjningsteorier och korkade idéer.

Jag är trött. För i natt fick en krog jag bor granne med, för sig att spela discomusik på högsta volym fram till klockan 01:00 på natten. Jag fick dock inte höra musiken. Utan bara bastonerna, som fick hela kåken att vibrera. Jag har skaffat en bullermätare till min telefon och ljudet översteg gränsvärdet inomhus med stängt fönster , som bestämts till 25 decibel, 100 gånger om jag förstått rätt. Dunk, dunk,dunk lät det. Jag brukar acceptera att det är lite högljutt från torget här i Visby ibland och inte klaga. Men det här var något annat. Jag sa till ägaren till krogen idag, att det var oacceptabelt. Gissar att jag inte var den enda som klagade. För i kväll är det tyst, än så länge.

Den medeltida staden Visby som är ett världsarv håller på att bli en sorts Skara sommarland och kuliss. Husen blir sommarbostäder för mycket rika människor och står tomma höst, vinter och vår. Hyreshusen görs om till lägenhetshotell för turister. Vi som faktiskt bor i staden blir allt färre och vi verkar mest vara i vägen. Knappast lönsamma och så få, att våra röster inte är något att bry sig om, för de som nu vill bli valda. Men en förutsättning att en stad skall få vara ett världsarv, är att det finns folk, som bor där året runt. Annars får det inte kalla sig världsarv. Så viss hänsyn till oss som bor här får man nog ta, om man vill ha kvar denna fina titel. Inte driva bort oss från vår bostad och vår stad genom en ljudnivå som gör det omöjligt att sova. Men redan nu är det rätt dött i stan efter augusti. I oktober är det nästan som att gå runt i Gröna Lund på vintern. Tyst och lite sorgligt.

Jag har börjat tänka rätt mycket på mitt liv och tidens gång. På allt som hänt i denna tid som har varit och är min tid. Som att det var när jag levde, som människor for till månen och knallade runt på denna trista himlakropp. På att jag såg när Beatles var med på TV i Sverige första gången. När kungen gifte sig med Silvia. När Olof Palme sköts på Sveavägen. När jag första gången kysste en tjej och fortsättningen på detta. När Sverige tog brons i fotbolls-VM 1994 och jag var 40 år. När mina barn föddes på Danderyds sjukhus och när jag blev morfar. Allt far runt i huvudet i en jävla röra utan ordning och sammanhang. Vilket är lite jobbigt. Kanske är livet just så och har alltid varit på det viset. Som Dante skriver i den Gudomliga komedin:

”Jag stod vid mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.”

Nu har jag ju passerat mitten av min levnads bana. Men jag står också för tillfället och undrar vart är jag på väg nu? Verkar lite osäkert och snårigt i framtiden. Det jag just nu hoppas mest på är att det blir fred i Ukraina. Sedan är jag rätt nöjd trots allt med att det här var och är mitt liv. Nu började ovanstående krog spela högt igen. Det är då själva fan! Men nu la de av igen. Vågar väl inte annat!

Peter