Hej vänner!

Idag var jag och köpte jordnötter till fåglarna. För de har redan käkat upp en trekiloshink med sådana nötter på bara någon vecka. Mest är det hungriga och tjocka gråsparvar som glufsar i sig mina nötter. Det är en del talgoxar och blåmesar där och käkar också. Jag gillar gråsparvar även om de inte är så färggranna och ovanliga precis. Men när man öppnar fönstret och hör hur det sitter ett helt gäng gråsparvar och kvittrar, blir man lite glad. Undra vad detta kvittrande i grupp har för funktion. Annars brukar ju fåglar antingen sjunga för att hålla rivaler borta från det egna reviret eller skrika ut varningar för att tala om att ett rovdjur är i närheten. Men gråsparvar verkar sitta tillsammans och kvittra med sina kompisar, av ren glädje verkar det som. De sista veckorna har också många gäss plogat förbi. De är väl på väg söderut.

Jordnötter är egentligen inga nötter förresten utan kommer från en ärtväxt och är alltså en sorts ärtor. På denna blogg kan man minsann lära sig saker man inte vet. Som att jordnötter är ärtor. Sådant är ju bra att kunna.

Jag har vid flera tillfällen hört om att fåglar betett sig konstigt när någon dött. Att en liten fågel då kommit och suttit stilla, verkat orädd och tittat intensivt på en sörjande släkting. Jag brukar ju inte tro på sådant och kanske är det bara så att fåglar ibland beter sig så, utan att vi tänker på det. Men nu tolkar vi detta som någon sorts sista hälsning. Men om det är så att någon sort odödlig själ far in i en fågel när vi dör, så är det helt okej för mig. Gärna i en liten rund och ödmjuk gråsparv som kvittrar med sina kompisar. Gråsparvar gillar ju att bo med oss människor och har tydligen hängt med oss, sedan vi blev jordbrukare.

Häromdagen kom förresten i talgoxe in i mitt sovrum. Fönstret stod på glänt så han hade väl hoppat in för att kolla läget. Men sedan kom han inte ut stackarn, utan flög mot rutan gång på gång. Men jag öppnade fönstren på vid gavel och då flög han iväg. Som Elmer Diktonius så riktigt skriver: ”Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.” Vad han nu menar med dessa kloka ord. Men att vara för vild och flyga runt hur som helst är inte heller riktigt bra. Så lite längtan får man nog bära på som människa.

Snart är det ”Alla helgons dag” då man sätter ljus på sina gravar. Kanske åker jag till Täby kyrka och tänder ett ljus för mamma, pappa och storasyster Margareta. För det är en fin tradition tycker jag. Men vem som tog hit den dumma idén med ”Halloween” begriper jag inte. Antagligen någon av de månglare, som man efter vår herres förebild borde köra ut ur templet. Samt slå en stor pumpa i skallen på. För inför döden bör man visa en viss värdighet, tycker jag. Pumpor, godis och benrangel är ju motsatsen till värdighet. Bara fånigt och dumt. Dikt på detta:

Så brinner det
då ljus i mörk
novembertid.

Stilla lågor
lyser gravars
sorg och frid.

En far, en mor
en syster, som
inte längre är.

Någon man älskat
och en gång
hållit kär

Minnen är som
lågor, brinner
tyst i natten.

Tårar smakar salt
som havens
vatten.

Peter

 

 

 

 

 

Hej vänner!

Som vanligt är det skit med det mesta i landet. Jag läste att en kille, som tydligen är känd kriminell rappare som heter Einar, blivit ihjälskjuten. Det var en bild på grabben som såg liten och oskyldig ut. Såg ut som en liten kille utan tillstymmelse till skäggväxt. Han var visst 19 bast. Men såg på bilden ut att vara betydligt yngre. Vad jag förstått, misstänker att man att någon annan kriminell rappare ligger bakom detta mord. Vad är det för fel på ett samhälle som skapar sådana individer.

Jag brukade, när jag bodde i Stockholm, då och då åka upp i Kaknästornet. Det kan man tydligen inte göra längre. Ty detta höga torn är numera av säkerhetsskäl stängt för allmänheten. Därifrån kunde man se ut över Stockholm och resten av landet. Såg man då norrut så kunde man slås av hur mycket skog man såg. Det var skog från Roslagen och vidare norrut. Jag visste att det mesta var skog hela vägen vidare förbi Gästrikland och norrut till Treriksröset. I dessa skogar låg en och annan tätort och rätt många sjöar och berg. Det fanns säkert också tråkiga kalhyggen där några lämnade frötallar stod kvar och såg ensamma och ledsna ut. Men det mesta var trots allt skog.

Jag brukade ju fantisera om hur jag ville bo, i detta mitt av skogar täckta land. På ett berg med utsikt över en sjö, bakom vilken solen gick ner i väster. Så här på hösten, skulle jag om kvällen sitta med en kopp kaffe och se solen sjunka ner och färga molnen i eld och guld. Jag skulle sitta där och minnas saker detta liv innehållit. Kanske skulle jag slå en virre i kaffet och lite ovispad grädde och säga att det är en Irish coffee. Det skulle jag nog göra.

Det har blivit kallt. Idag var jag på kolonilotten och plockade ett litet blomkålshuvud. Det är nog det sista jag gör där för i år. Men jag funderar på vad jag skall plantera nästa år. Det som gick bäst i år var ju mina bönor, chili och squash. Nästa år skall jag bara sätta en squash och se om jag kan hitta någon chili som inte är fullt så het, som årets varianter. För jag fick åt helvete för mycket squash i år och min chili är väldigt stark. Lite svår att reglera. Sambal och Tabasco är ju som hallonsaft jämfört med min chili. Jag har antingen i så lite att det inte smakar något alls eller så så mycket att det blir så ögonen tåras och man blir alldeles svettig i pannan. Svårreglerat som sagt.

Förresten är jag lite sur. För jag skulle egentligen åka till Stockholm några dagar. På torsdag skulle jag till Huddinge sjukhus och bli undersökt i någon sorts maskin. Men igår fick jag ett kuvert som det stod ”Express” på. Där stod att denna undersökning nu är framflyttad en månad. Så min planering gick åt skogen. Dessutom skall jag lite oroligt få fundera på vad denna undersökning kommer att visa, i ytterligare en månad. Jag gillar min prostata, även om den envisas med att vara stor och dum. Så jag vill gärna ha den kvar så länge som möjligt.

Jag har faktiskt börjat arbeta lite igen. Det var kul och gick enklare än jag trodde. Det var som det långa uppehåll jag gjort, bara var som några veckors semester. Jag skall pröva hur det känns ett tag och fortsätter de kännas okej, jobbar jag väl på ett tag. Men blir det tråkigt lägger jag av. Det bestämmer jag själv. Jag är ju inte tvungen att arbeta längre. Det är ju mera som en trevlig hobby. Men jag tror att jag gör lite nytta samtidigt och är hjälpsam. Så de barn jag träffar får det så bra som möjligt. Jag gör ta mig fan mitt bästa iallafall.

Läste ni om riksdagsmannen som sprider myter om covid-vaccin. Han hade tydligen skrivit på nätet att detta vaccin är en ”giftspruta”. I så fall måste väl giftet vara rätt måttligt i sin farlighet. Nu har ju miljoner människor blivit vaccinerade och säkert har vissa drabbats av biverkningar. Men vad gäller risk kontra nytta, är det väl uppenbart för alla, utom en del foliehattar och sverigedemokratiska riksdagsmän, hur det förhåller sig vad gäller detta. Jag brukar ju här påpeka att det finns folk i Ryssland som jobbar på heltid med att sprida sammansvärjningsteorier och myter, i syfte att undergräva vårt förtroende för samhällets institutioner. I fall den där riksdagsmannen medvetet går denna främmande makts ärenden eller bara gör tjänst som en så kallad ”nyttig idiot”,vet jag inte. Skrämmande är det iallafall att han sitter i riksdagen.

Nu går solen ner. Om jag bodde i en liten stuga med utsikt över en sjö skulle nu två älgar komma fram ur skogen. Två som överlevt årets älgjakt och nu i lugn och ro står och funderar på vad det är för en gubbe som sitter utanför denna stuga och dricker kaffe. De konstaterar nog att han ser rätt ofarlig ut och betar lite på granskotten, i brist på bättre käk. Har jag tur kommer sedan den tjusiga undersköterskan Elsa Nordlund 43 och badar näck vid min brygga. Men då är det nog torsdag. För Elsa brukar ta ett kvällsdopp på torsdagar. Då kommer säkert M ut och säger ”att du inte skäms gubbe, ta hit kikaren”.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Klockan är 6:15 och jag var dum nog att ta del av morgonens nyheter, så var den dagen förstörd. Det var det vanliga skjutandet, mördandet och rånandet. Men extra hemskt och sorgligt var att en galning mördat människor i den lilla norska staden Kongsberg. I Jakobsberg utanför Stockholm hade tio maskerade killar överfallit en 19-åring och stuckit ner honom med en kniv eller något annat vasst. Annars var det, som sagt, bara det vanliga eländet. Skjutningar som förr hade hamnat högst upp på tidningarnas löpsedel blir ju numera bara en notis på sidan fem. Hur fan har det blivit på det här viset?

Annars har det här varit en bra vecka. Jag har äntligen blivit frisk efter att varit förkyld och risig i nästan tre veckor. Jag har också börjat jobba lite, efter att inte gjort så på ett år. När det otäcka viruset jävlades som mest, så la jag ner verksamheten. Men nu är jag alltså lite på gång igen. Jag har haft ett uppdrag på en liten skola på södra Gotland. Så jag har klivit upp redan vid sex på morgonen och ätit frukost. Vid kvart i sju har jag satt mig i bilen för att komma fram en stund före åtta. När jag åkt hem har jag jag åkt genom ett landskap av gula och röda träd. För det är ju den tiden på året när träden får sådana vackra färger, innan de går in det avlövade mörkret. En sista sprattling av skönhet före vintervilan. Men till våren kommer ju träden igen och björkarna får musöron till löv. Vi människor blir ju också lite vackra, innan vi tappar löven. Men tyvärr kommer vi ju inte igen med musöron, när vi gått in i mörkret och kylan. Fast hinduerna tror ju på själavandring. Så de kanske tror att de kommer återfödas med musöron.

Det är fredag. Jag trodde fredagen fått sitt namn efter guden Frej. Men när jag kollade i Wikipedia så stod det att det nog var gudinnan Freja som gett namn åt denna dag. Hur man nu kan veta det, undrar jag. Men på franska heter ju fredag Vendredi och på spanska Viernes. Det är tydligen gudinnan Venus som fått ge namn åt den veckodagen där. Freja och Venus är ju bägge gudinnor som har med kärlek och sex att göra. Men Freja är bäst för hon har en vagn som dras av katter. En gudinna som är förknippad med kärlek, sex och katter, kan ju aldrig vara fel. Lätt att tillbe minsann. Det var ju länge sedan jag i denna blogg skrev någon rimmad dikt. Men nu är det dags:

Så var det då
oktober och mörkt
och ganska kallt och hårt.

Då blev jag lite ledsen
och mindes allt som
varit svårt.

Men det ju dumt
att tänka på det som
redan hänt.

För det är ju nu
länge sen och bladet
har ju vänt.

Nu ligger det
oskrivet här och
väntar på en dikt.

Om kärlek och
om lust och annat
utav vikt.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Ni som brukar läsa på min blogg kommer nog ihåg att jag brukar skriva om saker som hänt släktingar till mig. Men nu var det länge sedan jag berättade om något sådant. Men så kom jag tänka på Rune Uddenberg. Som nog en del av er vet, var han en känd urmakare i Stockholm som hade sin butik Stora Nygatan under många år. Han var med om en intressant sak 1938, som är värd att berätta om. Men först lite bakgrund till denna händelse.

Det var så här. I slutet av 1700-talet beställde man i den Bayerska staden Bayreuth, ett ur till den nybyggda katedralen. Det skulle bli ett avancerat ur, som inte bara visa tiden och spela ett klockspel, utan dessutom visa en scen ur bibeln. Man undersökte var det kunde finnas en urmakare som skulle kunna bygga ett sådant ur. Man sökte efter kunniga personer både i de tyska länderna och runt om i Europa. Men så hörde man talas om att det i Stockholm fanns en hovurmakare som hette Jean Fredman som var erkänt skicklig och som tidigare byggt just den typen av ur man nu ville bygga. Man tog kontakt med kung Gustav III och frågade om han kunde fråga hovurmakaren om han kunde åta sig detta uppdrag. Så kungen mer eller mindre beordrade Fredman att åka till Bayern och bygga klockan. Fredman tog också med sin far Andreas på resan. Denne var liksom sonen en välrenommerad urmakare.

Fredman bestämde att man skulle ta syndafallet ur skapelseberättelsen som utgångspunkt för vad som skulle hända när klockan slog hela timmar. Bygget av uret fortlöpte i stort sätt efter planerna. Men vissa dagar fungerade det sämre, för Jean Fredman hade redan här börjat få en del problem med det som senare gjorde hans namn berömt. Det är ju honom som Bellman skriver om och som namngett hans epistlar. Men när det här hände var han någorlunda nykter vissa dagar i veckan och endast vid några tillfällen hamnade han i rännstenen. Det var dock inte värre än att han lyckades färdigställa klockan.

När klockan slog helslag hände också följande. En lucka öppnade och Adam kom ut i form av en träfigur i halv mänsklig storlek. Därefter öppnades en lucka på motsatt sida och Eva kom fram och åkte fram till en orm som viskade något i hennes öra. Eva fortsatte sedan fram till Adam och räckte fram ett äpple. Under tiden spelade klockorna den tyska psalmen ”Gott mitt Uns”. Sedan for Adam och Eva in genom luckorna igen. Det hela var mycket imponerande och man tackade och betalade för arbetet. Sedan bad man Fredman snarast lämna staden för hans uppförande när arbetet var klar var allt annat än rumsrent. Inte minst hans besök i stadens nunnekloster och att han där dök upp helt naken på morgonbönen och skrek på svenska: ”Jag älskar er små sötnosar” gjorde att man fick nog.

Uret fungerade annars bra i många år. Men i början på 1930-talet märkte man att det inte längre höll tid som tidigare. Det hände också att Adam och Eva kom ut och fastnade utan att åka tillbaks. Uret krävde alltså underhåll och eventuellt reparation. Det visade sig att den som hade de ritningar som fanns av bygget, nu var Rune Uddenberg i Stockholm. Så stadsfullmäktige i Bayreuth frågade om Rune kunde åta sig detta arbete. Vilket var en ära att få göra. För sedan flera år så firade man i Bayreuth ”Wagnerdagarna” till vilka hela den tyska eliten brukade komma. Vid den här tiden bestod ju denna av inte minst av höjdare i Nazistpartiet. Även Führen själv brukade alltid komma på denna tillställning. Det här året skulle man dessutom bjuda in alla dessa höjdare, till återinvigning av det reparerade uret var det tänkt.

Rune tyckte det hela var spännande och ett för honom ganska lätt jobb. När han var nästan klar, kom krigsförbrytaren och propagandaministern Joseph Goebbels med adjutant på besök för att se hur arbetet fortgick. Rune förevisade och besökarna ville gärna se mekaniken igång. Så Rune drog ner en spak varpå en pendel på 10 kilo kom farande och slog omkull propagandaministern. När hans adjutant försökte hjälpa honom upp kom pendeln tillbaka och träffade så illa att denne blev liggande. Goebbels började skrika ”attentat” och drog fram sin Luger-pistol och tänkte skjuta Rune. Men då slog pendeln till igen och Goebbels dråsade på nytt i golvet. Så Rune rusade ut ur rummet och låste dörren efter sig. Sedan gick han ner och tog en droska till tågstationen. Det första tåg som kom var på väg till Italien och det hoppade han på. I Rom gick han till ambassaden och fick ett nytt pass och via Frankrike tog han sig hem.

Men den knockade krigsförbrytaren och propagandaministern började vakna i klocktornet. Han såg på klockan och såg att det snart var dags för att nyinvigningen av uret snart skulle börja. Det var ju han som hade ansvar för denna föreställning. Men när han försökte öppna dörren så var den låst. Att ropa på hjälp var ingen idé, för det var högt upp och nedanför sjöng en avdelning ut Hitlerjugent tyska folkvisor. Men så såg han en lucka och han gick fram och tittade ut. Nedanför satt alla inbjudna med Adolf Hitler själv längst fram. Just då slog klockan ett och Adam kom farande och knuffade ut Goebbels genom luckan. Denne lyckades grabba tag i Adams ben och höll sig kvar. När Führen tittade upp fick han alltså se sin propagandaminister klänga fast vid Adam med näsan tryck mot dennes fikonlöv, samtidigt som han höjde högerarmen och ropade ”Heil Hitler”. Just då kom Eva farande och drämde ett äpple rätt över mun och näsa på propagandaministern så blodvite uppstod. Meningen var nu att ungdomskören från Hitlerjugent då skulle sjunga den tyska nationalsången ”Deutschland, Deutschland über alles". Men istället tittade ungdomarna storögt upp på det som hände över deras huvuden. När sedan Goebbels for in genom en av luckorna med näsblod över hela ansiktet, så utbröt ett skratt bland gossarna. Så något sjungande blev det inte.

Rune låg lite lågt de kommande åren. Han flyttade till Orsa och bytte namn, för en tid. För han visste att han stod högt upp på en lista som tyskarna hade. Det var bara Torgny Segerstedt och Karl Gerald, som stod före honom på den listan. Men propagandaminister Goebbels ville ha Rune högst upp på denna lista. Så Rune stannade i Orsa fram till Stalingrad. För då hade Nazisterna fått annat att tänka på än skandalen i Bayreuth, tänkte han. Vilket säkert stämde. Men propagandaministern fick ett nytt utseende efter denna händelse. Det är därför han under kriget såg ut som han gjorde, fulingen.

Peter

 

 

Hej vänner!

Det är den lite vemodiga tid då grannens valnötsträd tappar sina nötter. De faller ner på en bod med plåttak som han har i sin trädgård. Plånk, plånk låter det dag som natt. Det stör mig inte, men påminner mig om att det gått ett år sedan det plånkade senast. Jag har alltså överlevt ett år till. Men Kamrat Katten är inte längre här. Kattlådan är bortstädad och likaså matskålarna. Det känns tomt och lite ensamt.

Så dog då konstnären Lars Vilks. Han var onekligen en speciell kille. Som inte alltid var helt lätt att förstå sig på. Han verkade se hela sitt liv som ett konstverk och allt som hände honom som en del av detta konstverk. Antingen det handlade om att bygga en stor träskulptur i ett naturvårdsområde eller få rita en rondellhund och påstå att den föreställde profeten Mohammed. Hur han och andra nu kunde veta det. För det finns väl ingen bild av denna profet, vad jag vet. Så om det finns minsta likhet mellan denna bild och originalet, är det väl ingen som har en aning om. Ändå blev tydligen ett helt gäng islamister, skogstokiga av denna teckning. Så istället för att lita på sin guds storhet och kraft, att straffa folk han inte gillar, så tyckte dessa tydligen att denna gud behövde deras hjälp. Vilket tvingade Lars Vilks att leva under hot under många år. Han utsattes ju också för flera mordförsök, av sådana som tror att deras gud uppskattar att få hjälp att mörda dem han tycker är misshagliga.

Nu är tydligen sociala media fulla med sådana som uttrycker glädje över att Lars Vilks och två poliser dog i en hemsk olycka. Som antyder att det var den högre makt, som de tror bestämmer över liv och död, som låg bakom olyckan. Men om så var fallet, så tycker jag denne gud tar livet av onödigt många människor som inget ont har gjort. Inte minst av sina egna troende och små helt oskyldiga barn.

Ni som läser denna blogg, vilket inte är så många, vet att jag tycker illa om den religiösa vidskepelsen. Jag tycker illa om hela företeelsen och har lite extra svårt för islam och katolska kyrkan. Vad gäller den senare har det ju nu, i land efter land avslöjats att dess prästerskap till stor del består av pedofiler. Nu har ju detta kommit fram i Australien, USA, Italien, Polen och på Irland. Det sista är ju nu att i Frankrike har 3000 präster begått minst 216 000 övergrepp. Av dessa begicks 88 % på barn och ungdomar, enligt en utredning. Så stod det i den artikel i Svenska Dagbladet, där jag läste om detta. Jag förstår inte att någon längre vill vara med i denna otäcka organisation och vill kalla sig katolik. Till slut borde man väl som deltagare i mässan känna att man deltar i en verksamhet som ofta styrs av perversa typer, som förstört många barns barndom och gett folk men för livet.

Egentligen är det ju självklart att om man har en så pervers institution som celibatet, så kommer inte normala män med normal sexualitet, vilja ha det jobbet. Det har väl nu visat sig rätt tydligt att så är fallet. Det är inte konstigt att pedofiler söker sig dit, som flugor till en sockerbit. Har inte denna kyrka snart ställt till med tillräckligt mycket elände, för att läggas ner. Borde gjorts för länge sedan. Som har företrädare som förgriper sig på barn och medverkar till att massa unga kvinnor dör eller får skador för livet, i osäkra aborter. En sak är säker. Om gud, mot förmodan finns, så kommer han inte släppa i en enda katolsk svartrock till sig i himmelriket. Det skulle han aldrig våga, med tanke på alla barn som är där. Det blir väl den heta nedervåningen som Dante beskriver så väl, för killarna i mitra och långklänning. Rätt åt dem.

Jag ser ut som jag är på dekis. Skulle behöva putsas upp. ”Klipp håret och skaffa dig ett jobb”, hade väl farsan sagt. Jag skall faktiskt börja jobba lite igen. Det är ett år sedan sist. För jag ställde in alltihop när det jävla viruset började ställa till det och jag fick besked om att prostatan var dum. Då tappade jag liksom lusten för att arbeta. Nu skall jag göra ett nytt försök. Men det känns konstigt och lite osäkert. Som jag redan glömt bort lite hur man gör. Men det kommer väl tillbaks, hoppas jag. Fast lite har jag tappat, av mitt sedan tidigare rätt taskiga självförtroende. Borde kanske snacka med en psykolog om detta. Eller med en katt. En katt som säger: ”du är trots allt en rätt bra gubbe. När blir det käk förresten. Du kommer väl ihåg att jag gillar finskuren oxfilé. Dåligt självförtroende? Vad fan är det? Går det och äta?”

Peter

 

Hej vänner!

Jag blev förkyld för två veckor sedan och är fortfarande inte bra. Vilket irriterar mig och gör mig rätt sur. Kanske måste jag ta kontakt med vårdcentralen snart, angående detta. Jag tror inte det är corona, men har inte testat mig. Vilket jag kanske borde gjort. Men då jag var ensam och inte träffade en käft, samt ordentligt vaccinerad, så avvaktade jag med detta och tänkte det är väl snart över. Jag var lite orolig i början, att jag smittat ner folk runt omkring mig, innan det bröt ut på mig. Men ingen av de som träffade mig då har drabbats. Det är tydligen en åkomma som angriper just män i min ålder av någon anledning. Någon form av gubb-pest tydligen. Nu är jag inte speciellt sjuk eller speciellt frisk. Befinner mig i någon sorts jävla mellanläge. Ett limbo av uppgiven grinighet.

I Dantes epos ”Den gudomliga komedin” (Devina commedia) så är ju limbo helvetes första krets. Där fick goda människor som hade oturen att födas före Kristi födelse, vara tills vidare. Sådana som Platon, Aristoteles, Sokrates och Vergilius fick bo där. De hade det rätt okej, men längtade ändå bort därifrån till det himmelrike, från vilket de var utestängda. Vilket låter jobbigt. Att leva sitt liv i evig längtan efter någon eller något låter ju jättejobbigt. Själv längtar jag just nu bara efter att bli frisk och efter att slippa den förbannade hostan och kraftlösheten.

Dante själv kärade ner sig i en tjej som hette Beatrice och skrev en dikt som hette: ”I livets vår” om sin kärlek till henne. Hon dog redan i tjugoårsåldern. Fast då hade hon blivit bortgift med en bankir. Så Dante visste nog vad han skrev om när han beskrev hur det är att leva limbo. Han fick leva sitt liv i evig längtan efter Beatrice.

Nu längtar jag alltså efter att bli frisk och pigg. Annars är det faktiskt inte mycket jag längtar efter för min personliga del. Visst kan man längta efter sådant som fred på jorden och att all jävla ondska skall försvinna. Upplösas som dimma. I ”Sagan om ringen” så pågår ju ett krig mellan gott och ont. Men just när ondskan verkar starkare än någonsin utanför Mordors portar, slänger Frodo ner Gollum och den otäcka ringen i ”Domedagsbergets” vulkan. Då tappar ondskan all sin makt och upplöses som en Treo i vatten. Tyvärr är det ju i en saga det går så bra. I verkligheten verkar ondskan tvärtom dra segrande genom världen. Vilket är ledsamt. Där är världen full med Orcher som ställer till det för hederligt folk.

Det finns tydligen ett ställe inte så långt från Toronto i Kanada som heter London. Att jag vet detta är för att jag hittade en liten broschyr, som min pappa skickade till sin syster Kerstin därifrån den 24 juli 1929, då han befann sig där tydligen. Vilket nog inte var så lätt. Men det skulle bli värre. För den 24 oktober det året inträffade ju den ”Svarta torsdagen”. Som inledde den ”Stora depressionen”och gjorde slut på det ”glada tjugotalet”. Men farsan var då i Kanada och hade fått jobb på ett bryggeri. Vilket var ett utmärkt ställe att jobba på, när det rådde depression och alkoholförbud på andra sidan gränsen. I sådana tider behöver man minsann en öl. Det behöver man också om man är förkyld och jävligt trött på att vara det. Men pappa for hem och gifte sig med min mamma, som vid giftermålet var gravid med min syster Margareta, om jag räknat rätt. Men det blev ju hur bra som helst.

Peter