Hej vänner!

Det är den lite vemodiga tid då grannens valnötsträd tappar sina nötter. De faller ner på en bod med plåttak som han har i sin trädgård. Plånk, plånk låter det dag som natt. Det stör mig inte, men påminner mig om att det gått ett år sedan det plånkade senast. Jag har alltså överlevt ett år till. Men Kamrat Katten är inte längre här. Kattlådan är bortstädad och likaså matskålarna. Det känns tomt och lite ensamt.

Så dog då konstnären Lars Vilks. Han var onekligen en speciell kille. Som inte alltid var helt lätt att förstå sig på. Han verkade se hela sitt liv som ett konstverk och allt som hände honom som en del av detta konstverk. Antingen det handlade om att bygga en stor träskulptur i ett naturvårdsområde eller få rita en rondellhund och påstå att den föreställde profeten Mohammed. Hur han och andra nu kunde veta det. För det finns väl ingen bild av denna profet, vad jag vet. Så om det finns minsta likhet mellan denna bild och originalet, är det väl ingen som har en aning om. Ändå blev tydligen ett helt gäng islamister, skogstokiga av denna teckning. Så istället för att lita på sin guds storhet och kraft, att straffa folk han inte gillar, så tyckte dessa tydligen att denna gud behövde deras hjälp. Vilket tvingade Lars Vilks att leva under hot under många år. Han utsattes ju också för flera mordförsök, av sådana som tror att deras gud uppskattar att få hjälp att mörda dem han tycker är misshagliga.

Nu är tydligen sociala media fulla med sådana som uttrycker glädje över att Lars Vilks och två poliser dog i en hemsk olycka. Som antyder att det var den högre makt, som de tror bestämmer över liv och död, som låg bakom olyckan. Men om så var fallet, så tycker jag denne gud tar livet av onödigt många människor som inget ont har gjort. Inte minst av sina egna troende och små helt oskyldiga barn.

Ni som läser denna blogg, vilket inte är så många, vet att jag tycker illa om den religiösa vidskepelsen. Jag tycker illa om hela företeelsen och har lite extra svårt för islam och katolska kyrkan. Vad gäller den senare har det ju nu, i land efter land avslöjats att dess prästerskap till stor del består av pedofiler. Nu har ju detta kommit fram i Australien, USA, Italien, Polen och på Irland. Det sista är ju nu att i Frankrike har 3000 präster begått minst 216 000 övergrepp. Av dessa begicks 88 % på barn och ungdomar, enligt en utredning. Så stod det i den artikel i Svenska Dagbladet, där jag läste om detta. Jag förstår inte att någon längre vill vara med i denna otäcka organisation och vill kalla sig katolik. Till slut borde man väl som deltagare i mässan känna att man deltar i en verksamhet som ofta styrs av perversa typer, som förstört många barns barndom och gett folk men för livet.

Egentligen är det ju självklart att om man har en så pervers institution som celibatet, så kommer inte normala män med normal sexualitet, vilja ha det jobbet. Det har väl nu visat sig rätt tydligt att så är fallet. Det är inte konstigt att pedofiler söker sig dit, som flugor till en sockerbit. Har inte denna kyrka snart ställt till med tillräckligt mycket elände, för att läggas ner. Borde gjorts för länge sedan. Som har företrädare som förgriper sig på barn och medverkar till att massa unga kvinnor dör eller får skador för livet, i osäkra aborter. En sak är säker. Om gud, mot förmodan finns, så kommer han inte släppa i en enda katolsk svartrock till sig i himmelriket. Det skulle han aldrig våga, med tanke på alla barn som är där. Det blir väl den heta nedervåningen som Dante beskriver så väl, för killarna i mitra och långklänning. Rätt åt dem.

Jag ser ut som jag är på dekis. Skulle behöva putsas upp. ”Klipp håret och skaffa dig ett jobb”, hade väl farsan sagt. Jag skall faktiskt börja jobba lite igen. Det är ett år sedan sist. För jag ställde in alltihop när det jävla viruset började ställa till det och jag fick besked om att prostatan var dum. Då tappade jag liksom lusten för att arbeta. Nu skall jag göra ett nytt försök. Men det känns konstigt och lite osäkert. Som jag redan glömt bort lite hur man gör. Men det kommer väl tillbaks, hoppas jag. Fast lite har jag tappat, av mitt sedan tidigare rätt taskiga självförtroende. Borde kanske snacka med en psykolog om detta. Eller med en katt. En katt som säger: ”du är trots allt en rätt bra gubbe. När blir det käk förresten. Du kommer väl ihåg att jag gillar finskuren oxfilé. Dåligt självförtroende? Vad fan är det? Går det och äta?”

Peter