Hej vänner!

Jag blev förkyld för två veckor sedan och är fortfarande inte bra. Vilket irriterar mig och gör mig rätt sur. Kanske måste jag ta kontakt med vårdcentralen snart, angående detta. Jag tror inte det är corona, men har inte testat mig. Vilket jag kanske borde gjort. Men då jag var ensam och inte träffade en käft, samt ordentligt vaccinerad, så avvaktade jag med detta och tänkte det är väl snart över. Jag var lite orolig i början, att jag smittat ner folk runt omkring mig, innan det bröt ut på mig. Men ingen av de som träffade mig då har drabbats. Det är tydligen en åkomma som angriper just män i min ålder av någon anledning. Någon form av gubb-pest tydligen. Nu är jag inte speciellt sjuk eller speciellt frisk. Befinner mig i någon sorts jävla mellanläge. Ett limbo av uppgiven grinighet.

I Dantes epos ”Den gudomliga komedin” (Devina commedia) så är ju limbo helvetes första krets. Där fick goda människor som hade oturen att födas före Kristi födelse, vara tills vidare. Sådana som Platon, Aristoteles, Sokrates och Vergilius fick bo där. De hade det rätt okej, men längtade ändå bort därifrån till det himmelrike, från vilket de var utestängda. Vilket låter jobbigt. Att leva sitt liv i evig längtan efter någon eller något låter ju jättejobbigt. Själv längtar jag just nu bara efter att bli frisk och efter att slippa den förbannade hostan och kraftlösheten.

Dante själv kärade ner sig i en tjej som hette Beatrice och skrev en dikt som hette: ”I livets vår” om sin kärlek till henne. Hon dog redan i tjugoårsåldern. Fast då hade hon blivit bortgift med en bankir. Så Dante visste nog vad han skrev om när han beskrev hur det är att leva limbo. Han fick leva sitt liv i evig längtan efter Beatrice.

Nu längtar jag alltså efter att bli frisk och pigg. Annars är det faktiskt inte mycket jag längtar efter för min personliga del. Visst kan man längta efter sådant som fred på jorden och att all jävla ondska skall försvinna. Upplösas som dimma. I ”Sagan om ringen” så pågår ju ett krig mellan gott och ont. Men just när ondskan verkar starkare än någonsin utanför Mordors portar, slänger Frodo ner Gollum och den otäcka ringen i ”Domedagsbergets” vulkan. Då tappar ondskan all sin makt och upplöses som en Treo i vatten. Tyvärr är det ju i en saga det går så bra. I verkligheten verkar ondskan tvärtom dra segrande genom världen. Vilket är ledsamt. Där är världen full med Orcher som ställer till det för hederligt folk.

Det finns tydligen ett ställe inte så långt från Toronto i Kanada som heter London. Att jag vet detta är för att jag hittade en liten broschyr, som min pappa skickade till sin syster Kerstin därifrån den 24 juli 1929, då han befann sig där tydligen. Vilket nog inte var så lätt. Men det skulle bli värre. För den 24 oktober det året inträffade ju den ”Svarta torsdagen”. Som inledde den ”Stora depressionen”och gjorde slut på det ”glada tjugotalet”. Men farsan var då i Kanada och hade fått jobb på ett bryggeri. Vilket var ett utmärkt ställe att jobba på, när det rådde depression och alkoholförbud på andra sidan gränsen. I sådana tider behöver man minsann en öl. Det behöver man också om man är förkyld och jävligt trött på att vara det. Men pappa for hem och gifte sig med min mamma, som vid giftermålet var gravid med min syster Margareta, om jag räknat rätt. Men det blev ju hur bra som helst.

Peter