Hej vänner!

Idag var jag och köpte jordnötter till fåglarna. För de har redan käkat upp en trekiloshink med sådana nötter på bara någon vecka. Mest är det hungriga och tjocka gråsparvar som glufsar i sig mina nötter. Det är en del talgoxar och blåmesar där och käkar också. Jag gillar gråsparvar även om de inte är så färggranna och ovanliga precis. Men när man öppnar fönstret och hör hur det sitter ett helt gäng gråsparvar och kvittrar, blir man lite glad. Undra vad detta kvittrande i grupp har för funktion. Annars brukar ju fåglar antingen sjunga för att hålla rivaler borta från det egna reviret eller skrika ut varningar för att tala om att ett rovdjur är i närheten. Men gråsparvar verkar sitta tillsammans och kvittra med sina kompisar, av ren glädje verkar det som. De sista veckorna har också många gäss plogat förbi. De är väl på väg söderut.

Jordnötter är egentligen inga nötter förresten utan kommer från en ärtväxt och är alltså en sorts ärtor. På denna blogg kan man minsann lära sig saker man inte vet. Som att jordnötter är ärtor. Sådant är ju bra att kunna.

Jag har vid flera tillfällen hört om att fåglar betett sig konstigt när någon dött. Att en liten fågel då kommit och suttit stilla, verkat orädd och tittat intensivt på en sörjande släkting. Jag brukar ju inte tro på sådant och kanske är det bara så att fåglar ibland beter sig så, utan att vi tänker på det. Men nu tolkar vi detta som någon sorts sista hälsning. Men om det är så att någon sort odödlig själ far in i en fågel när vi dör, så är det helt okej för mig. Gärna i en liten rund och ödmjuk gråsparv som kvittrar med sina kompisar. Gråsparvar gillar ju att bo med oss människor och har tydligen hängt med oss, sedan vi blev jordbrukare.

Häromdagen kom förresten i talgoxe in i mitt sovrum. Fönstret stod på glänt så han hade väl hoppat in för att kolla läget. Men sedan kom han inte ut stackarn, utan flög mot rutan gång på gång. Men jag öppnade fönstren på vid gavel och då flög han iväg. Som Elmer Diktonius så riktigt skriver: ”Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.” Vad han nu menar med dessa kloka ord. Men att vara för vild och flyga runt hur som helst är inte heller riktigt bra. Så lite längtan får man nog bära på som människa.

Snart är det ”Alla helgons dag” då man sätter ljus på sina gravar. Kanske åker jag till Täby kyrka och tänder ett ljus för mamma, pappa och storasyster Margareta. För det är en fin tradition tycker jag. Men vem som tog hit den dumma idén med ”Halloween” begriper jag inte. Antagligen någon av de månglare, som man efter vår herres förebild borde köra ut ur templet. Samt slå en stor pumpa i skallen på. För inför döden bör man visa en viss värdighet, tycker jag. Pumpor, godis och benrangel är ju motsatsen till värdighet. Bara fånigt och dumt. Dikt på detta:

Så brinner det
då ljus i mörk
novembertid.

Stilla lågor
lyser gravars
sorg och frid.

En far, en mor
en syster, som
inte längre är.

Någon man älskat
och en gång
hållit kär

Minnen är som
lågor, brinner
tyst i natten.

Tårar smakar salt
som havens
vatten.

Peter