Hej vänner!

Jag måste sluta ta del av nyheterna. Inte läsa tidningar eller lyssna på radio eller tv-nyheterna. För jag blir bara ledsen och förbannad när jag tar del av denna information. Så jag borde flytta till en plats där man slipper ta del av det som händer i detta land. Jag har funderar på Arran-öarna på Irlands västkust. Det ligger rätt långt bort. Eller kanske till yttre Hebriderna som inte heller verkar besväras av brottslighet i någon högre grad. Men jag tänker bara ta med mig några böcker och ingen radio, tv, dator eller mobiltelefon. En penna och fint brevpapper tänker jag ta med och så skall jag skriva mina blogginlägg på det sättet. En gång i veckan skall gå till ett hotell och göra kopior på det jag plitat ner. Så får ni som vill läsa vad jag skriver och vill ha brev från mig beställa sådana. Kommer med posten i ett kuvert med frimärke på. Jag kommer inte skriva ett ord om det aktuella tillståndet i konungariket Sverige. Men en del om vad Sokrates säger i Gästabudet och om hur jävligt det blåser på yttre Hebriderna. Samt vikten att blanda vatten i rökig Whisky. Lite om sex och kärlek tänker jag också skriva i mina brev. Samt en ursäkt för handstilen som inte kommer vara den bästa.

Som ni kanske vet är jag född 1954 som var ett år när det inte hände så mycket, utom att jag föddes. Fast Bill Haley spelade detta år in ”Rock Around the Clock” vilket var den första rocklåten som blev en hit. Sålunda är jag alltså jämngammal med Rock’n’roll. Det året fick förresten Ernest Hemingway nobelpriset i litteratur. Vilket han förtjänade. För han var en jäkel på att skriva böcker. Han skrev till exempel en bok som heter ”Farväl till vapnen” som nazisterna brände på bål när de brände böcker som bäst 1933. För de gillade väl inte fredsbudskapet i denna bok. Nazister gillar ju inte fred och bra böcker, som kan innehålla bra tankar. Så de har som ovana att bränna upp böcker och folk de inte gillar.

När man är född 1954 är man rätt gammal. Ty man är född före televisionens införande och tramporgels avskaffande ur klassrummet. Man har levt på skolplanschernas och spritstencilernas tid. Man minns Hylands hörna och hur skådespelaren Per Oscarsson hotade ta av sig näck i denna hörna. Det var en otäck historia. Men han behöll det sista paret av kalsongerna på. Men då var redan nästan hela svenska folket chockat och nervöst. Men det slutade trots allt bättre än det kunde gjort. Jag minns hur president Kennedy sköts. Likaså hur hans bror Bobby och Martin Luther King sköts. Jag var 14 år när Tjeckoslovakien ockuperades och under hela min ungdom pågick ett vansinnigt krig i Vietnam. Dessutom pågick ett kallt krig och ett antal vanliga krig. Men i Sverige var det rätt lugnt på den tiden. Men så sköts Sveriges statsminister Olof Palme och sedan mördades Sveriges utrikesminister Anna Lindh och något gick liksom sönder i landet. Det blev liksom sprickor i muren och revor tyget. Fan vet hur det skall lagas.

Förr var politiken lite enklare och förståndigare.  När jag var 15 år så hette statsministern Tage Erlander och det hade statsministern hetat sedan 1946. För när jag var barn hette statsministrar Tage Erlander och finansministrar Gunnar Sträng. För så hade det varit sedan det stora kriget tog slut och så var det fortfarande. Då och då gick lite mer än halva folket och röstade på det Socialdemokratiska partiet, utom en del bönder som röstade på Centerpartiet som styrdes av en gubbe som hette Gunnar Hedlund och kom från Rådom i Västernorrland. Det fanns en del andra partier. Men de hade inte så mycket att säga till om. Egentligen var det ingen större idé att rösta på dem.

Men sedan blev det 1970 och rörigt i världen. Bland annat blev det visst någon sorts sexuell frigörelse och revolution. Den deltog jag rätt aktivt i. För då hade jag en flickvän och vi var både frigjorda och revolutionära, så fort det var föräldrafritt. Vad gällde revolutionära aktiviteter i övrigt var jag rätt ointresserad. Fast det fanns många andra runt omkring som var revolutionära som bara den. Det fanns trotskister, leninister, maoister och nudister överallt på 70-talet. De var kanske inte så många. Men väldigt aktiva och oftast rätt tråkiga. De hade kläder från en firma som hette Ma-jong och pratade mycket. Men som sagt jag hade annat för mig och annat att tänka på. För jag var kär, förälskad och fylld av lust. Så jag brydde mig jävligt lite om USA-imperialismen och tyckte proggmusik var urtråkig. Vilket den faktiskt oftast var.

Maria har rest till Stockholm och jag och katten är ensamma i helgen. Det är bra att ha en katt. För då är man aldrig riktigt ensam. Han är förresten 16 år och i kattår betyder det tydligen att han är 80 år. För att vara så jävla gammal måste jag säga att han är rätt pigg. Fast han är inte ute så länge nu för tiden och sover kanske mer än tidigare. Idag har han bara varit ute en kvart till exempel. Men det var ju rätt kallt och otäckt. Så han tyckte väl att det räckte. Själv är jag ju bara 65 år. Vilket är rätt lite om man jämför med 80. Men om 15 år är jag alltså 80 jag med. Jag har börjat oroa mig för att katten en dag skall dö. Det finns ju en viss risk för det när man är 80 bast. Så fort han äter dåligt eller jag tycker han ser hängig ut, blir jag orolig. Men när han inte käkar sin mat beror det oftast på att han är jävligt bortskämd. Plötsligt kan han få för sig att en kattmat som han gillade tidigare inte är något vidare. Då kan han vägra käka den och se sur ut. Nu till exempel gillar han inte längre om käket i påsen ligger i gelé och inte i sås. Fast för några månader sedan var det tvärtom. Får han köttfärs så har han minsann inget fel på aptiten. Inte heller om han får små bitar av utskuren biff att tugga på. Han gillar räkor också. Men det får han inte. För han spyr jämt efteråt, när han käkat räkor. Överhuvudtaget verkar han gilla människomat mer än kattmat. Idag funderar jag på att köpa en grillad kyckling som vi kan dela på.

Jag är lite rädd för att vara ensam. För det var några år när jag var 18 till 22 sådär, då jag var mycket ensam. Det var jobbigt och kändes nästa lite skamligt. Men så var det. Det visste man redan på vikingatiden var jobbigt. För i Hávámal står det: Ung var jag förr/ och färdades ensam,/ då vart jag vilse om vägen./ Rik blev jag först/ när jag fann en vän. /Mänskan är mänskans glädje. Hávámal betyder ju ”Den höges tal”. Det är alltså Oden själv som säger detta. Så då måste det stämma. För han hade ju offrat sitt ena öga för att bli vis, om jag minns rätt. Han skulle säkert rekommenderat en katt om man känner sig ensam. Det måste funnits katter på vikingatiden. För det rep som asarna band Fenrisulven med, var gjort av ljudet av katters steg, björnars senor, kvinnors skägg, fiskars andedräkt och lite andra ovanliga ingredienser.  Så man hade träffat på katter och lagt märke till att deras steg inte direkt är av någon som klampar fram.

I bibeln står det inget om katter. Inte minsta lilla katt får vara med i denna tjocka bok. Det står massor om getter, får hundar, lejon, kor och kameler. Men ingenting om katter. Det är ju lite konstigt. För i Egypten var ju katten helig. Där fanns ju till och med en gudinna med katthuvud som hette Bastet. Hon var dansens, musikens, parfymens, sminkets, nöjenas, sångens, festlighetens och sexualitetens gudinna. Så hon verkar på många sätt varit en utmärkt gudinna. Men i bibeln får inte minsta katt vara med. Antagligen för att bibelns gud inte gillar katter. Han verkar ju inte vara överdrivet förtjust i dans, sång, festligheter och sexualitet heller. Förresten verkar han inte gilla tjejer något vidare över huvud taget. En gud som varken gillar katter eller tjejer är ju inte så rolig. Men en gudinna som gillar sång, dans och sex är ju lättare att tillbe. Dessutom verksamheter som är kul att delta i.

 Idag är det söndag och det skall väl predikas i kyrkan. Det brukar vara rätt jobbiga tillställningar. Jag gillar psalmsången och den gammaltestamentliga läsningen. Men predikan brukar vara en pinsam historia full av floskler och utan någon som helst spänning och tanke. Jag brukar tycka det är så pinsamt, att jag liksom skulle behöva ta fram skämskudden. Men gudinnan Bast skulle man gärna dyrka då och då. Likaså Bacchus och Afrodite. Vilket man faktiskt gjort en del under livet. Men som sagt: Sine Cerere et Libero friget Venus”. Bara så ni vet!

Peter

Hej vänner!

Jag hade ju tänkt ligga lite lågt med skrivandet ett tag. För jag tyckte att jag bara fastnade i samhällsutvecklingens elände och kände mig tjatig och lite ledsen. Men nu tänker jag trots det skriva igen. Men inte om allt ont och hemskt som drabbat oss i form av mord, sprängningar och övergrepp. För då tar fantasin slut igen och allt blir tomt och smutsgrått.

Men vi närmar oss jul och det har redan börjat säljas julmust och julpepparkakor i min affär. Jag tycker julen har gått helt över styr sedan jag var ung. För numera är det mest en orgie i grejor och glitter. Det har det väl egentligen varit länge. Men jag tycker det känns jobbigare nu än tidigare. Det  bästa vore väl om alla julklappar förbjöds helt och hållet. Julmaten och Kalle Anka kunde vara kvar. Men allt detta överflöd av materialism kunde gått läggas ner helt och hållet. Ungarna kunde få lite prylar på sin födelsedag. Men på julen skulle det förbjudas att överösa dem med leksaker. Detta för att få slut på detta missbruk av stålar som kunde användas till något bättre. Men då gäller det nog som vid annat missbruk ge fan i alltihop. Precis som alkoholister inte kan vara måttliga, utan helt måste avstå, så gäller det samma för jultomtens jävla överdos av prylar. Det kanske låter hårt. Men jag tror ändå det är det bästa. Dessutom skulle censur införas mot att visa bilder av den feta amerikanska tomten som far runt och säger ”Hoo, Hoo”, av någon jävla anledning. Den lilla elaka svenska gårdstomten kan få vara kvar och till honom kan man ställa ut gröt. Men den otäcka Coca-Colahalsande fetknoppen kunde förbjudas och skickas till Viktväktarna på behandling.

När jag var barn fanns det faktiskt kvar någon sorts helighet i julnatten. Man kunde nästan förvänta sig att en Herrens ängel skulle dyka upp vid sängdags och säga: ”Var inte förskräckta. Ty jag bringar er en stor glädje”. Det hade hänt förut. Så det skulle säkert kunna hända igen. Det enda en Herrens ängel skulle förväntas säga idag är väl: ”Var förskräckta ty jag bringar er en stor räkning samt magknip”. Det heliga känns liksom helt borta och jag undrar hur många ungar som idag vet varför vi firar denna högtid. Själv har jag ju sedan länge mist min tro på att det var guds son som föddes denna natt. Vilket känns lite trist just till jul. För det var en gång viktigt för mig att det förhöll sig på detta sätt.

En trevlig sak med julen brukar vara att på bolaget inventera årets julöl. Men jag har ju sedan i somras helt slutat dricka denna dryck. För jag fick ju då ett giktanfall av en magnitud som jag aldrig mer vill uppleva. Säkert delvis av den av sommarvärmen orsakade törstiga öldrickande.  Så även på det sättet har julen blivit lite tråkigare i år. Ty julölen är nu inställd på obestämd tid. Utom vid ett julbord som jag skall inta på ångbåt. Då skall jag dricka en, säger en öl.

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.” Så börjar ju julevangeliet. Och det är ju en bra början på en berättelse. Som man bör läsa varje jul. Eller så kan man lyssna på den här fina varianten:  https://youtu.be/49wyVPt7L-U

Peter

 Hej vänner!

Jag tycker det känns svårt att skriva i denna blogg ibland. Egentligen skriver jag ju rätt mycket för mig själv. Jag skrattar åt de historier som jag hittar på om påhittade släktingar och skriver dikter för jag vill skriva dikter. Sedan skriver jag om sådant som jag på något sätt tycker är viktigt. Men jag hade tänkt undvika skriva om sådant aktuell politik och saker som är föremål för aktuella motsättningar. Men det känns allt svårare att låta bli. Så jag har nu ibland börjat skriva lite om sådant också. För jag tycker jag bara hört om sådant som är allvarliga och farliga problem. Jag har väl i och för sig skrivit en del om den amerikanske presidenten Ronald MacDonald. Men han verkar nu gjort bort sig mer än vanligt och kommer snart bli avslöjad som det stolpskott han är.

Men när man varje dag i tidningen får läsa om rån, mord och sprängningar känns till slut ingenting kul och roligt att skriva om. Allt annat blir liksom oviktigt och bara som ett sätt att ta bort tankarna från den otäcka verkligheten. Så jag börjar ledsna på att försöka skriva och göra det med ett gott humör. För i verkligheten är jag ledsen och bekymrad över allt otäckt som händer.

Jag såg detta hända långt innan det blev så illa som det är idag. Redan när jag för länge sedan var skolpsykolog i Stockholmsförorten Tensta tänkte jag många gånger att det kommer till slut gå åt helvete. För där levde barn i två världar och var förvirrade i bägge. Barn som varken var bra på sitt hemspråk eller på svenska. Som mest umgicks med kamrater som inte heller hade åldersadekvata språkkunskaper och som i hemmet bara såg på TV från föräldrarnas hemland. Dessutom hade många föräldrar en helt annan syn på barnuppfostran och barn som får stryk lär sig ju snabbt att det är rätt att slå den mindre och svagare. Dessutom utvecklar de ofta inte ett inre jag av skuld och skam som gör att vi låter bli att bryta mot regler, när ingen auktoritet ser på. De blir jobbiga ”ögontjänare” som uppför sig när de övervakas. Men bryter mot regler för mänskligt umgänge, så fort ingen ser på.

Det finns mycket annat att säga om det som jag under det året lade märke till, som förtrycket av kvinnor och flickor. Som jag tror blev ännu värre när de män som hade jobbat och varit viktiga som försörjare och auktoritet, plötsligt miste den funktionen. Som fick ta med sina barn som översättare på möten och som egentligen inte längre hade någon viktig funktion i familjen. Som därför försökte upprätthålla någon typ av auktoritet, genom att hålla kvar de kulturella reglerna i hemlandet.

På den tiden pratades inte mycket om integration vad jag minns det. Det pratades överhuvudtaget rätt lite om de bekymmer som fanns i förorter som Rinkeby och Tensta. Inte minst de stora svårigheter som de barn som växte upp där ofta hade. Jag tror att det fanns en utbredd rädsla att uppfattas som fördomsfull och rasistisk om man beskrivit hur stora svårigheterna var för barn från vissa folkgrupper. När sedan det blev möjligt att byta skola och börja i privata alternativ valde också de föräldrar som hade störst ambitioner för sina barn att byta skola. Vilket naturligtvis gjorde att de skolor de lämnade, fick ännu sämre rykte och större problem.

Jag tänkte redan då ofta att det här kommer gå åt helvete till slut och verkligheten kommer komma fram. Det kommer finnas en stor grupp människor som trots att de är uppväxta här, som kommer känna sig som främlingar och kommer ha så bristande språkkunskaper, att det kommer leda till tidiga och omfattande inlärningssvårigheter.

Nu hör jag massa förklaringar varför det blivit som det har blivit. Men det värsta är att jag ofta tror att de ofta är helt fel och missar målet. Jag är övertygad om att det kommer ta generationer att vända denna utveckling. Då kommer varken hårda tag eller ökad ekonomisk jämställdhet vara till hjälp på sikt. Nu får man väl låsa in de farliga och våldsamma så länge som det går, för att skydda oss andra som faktiskt betalat för att få slippa bli utsatta för rån och sprängningar. För arga och rädda människor kommer styras av rädsla och maktlöshet i sina politiska beslut och rösta på de som säger sig ha snabba lösningar. Men när och om det akuta åtgärdas, så måste man tänka riktigt långsiktigt. Det första är då att satsa på tidiga insatser för små barn vad gäller stimulans och språkinlärning. Detta om man så med tvång skall bussa ungar med svårigheter till förskolor och skolor där man pratar svenska och umgås med andra barn som har detta som hemspråk. Samt sluta betala ut pengar till folk utan att kräva att de utför arbete, för att få slantarna. För det är faktiskt bättre att göra i stort sätt vad som helst, än att vara arbetslös. Det är iallafall min erfarenhet. Barn skall se sina föräldrar gå till jobbet och lära sig att det är så man får mat i magen.

Nu stänger denna blogg för ett tag.

God jul och gott nytt år redan nu.


Peter

Hej vänner

Det händer ju mest hemska saker när man läser nyheterna. Det känns som det bara blir värre och värre. Det sista är väl den unge mannen i Malmö som blev skjuten och dödad. Jag tycker det känns som jag numera börjar varje inlägg med att vara upprörd över rån, mord och sprängningar. Det verkar inte finnas något slut på detta elände och jag känner mig ledsen över att det blivit på det här sättet.

Men ibland läser man saker som känns lite intressanta. Idag läste jag om en en tjej i Hudiksvall som heter Nina. Den här Nina är lokalpolitiker i Hudiksvall. Eller rättare sagt var. För hon fick inte vara det längre när hon av någon anledning kärat ner sig i en kille som heter Johnny och som är en rätt framgångsrik sverigedemokrat, om jag förstod det hela rätt. De var bild på bägge två i tidningen. De såg trevliga ut. Men Johnny såg lite ut som en plugghäst med lite konstig frisyr. Nina var faktiskt jättesnygg på bilden och jag förstår att Johnny föll som en sten för denna socialdemokrat och måste varit jättelycklig när hans känslor var besvarade. Det här var inga ungdomar. Utan Nina var en vuxen kvinna på 45 år och även om Johnny i mina 65:åriga ögon såg lite barnslig ut, så var han nog i samma ålder. Men Nina och Johnny älskar alltså varandra. Hur de upptäckte det, framgår inte av artikeln. Politiskt tyckte de väldigt olika fortfarande. Kanske grälar de om detta ibland och är lite sura när de går och lägger sig på kvällen. Men försoningssex är inte det sämsta. Så de var säkert sams när de somnade. Det hoppas jag iallafall. För jag tycker om att läsa om människor som blir förälskade. Jag undrar om en sverigedemokrat skulle kunna förälska sig i en sådan som mig? En desperat med synfel kanske.

 Men Nina och Johnny i Hudiksvall älskar varandra. Fast de inte får för socialdemokraterna i samma stad.

För när denna mesallians upptäcktes fick Nina inte längre vara ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Hudiksvalls kommun. För det får inte socialdemokratiska lokalpolitiker vara om de blir kära i en Johnny, som är sverigedemokrat. Då får man välja mellan politiken och kärleken. Vilket inte är så lätt. Men redan i bibeln står det att ”störst av allt är kärleken”. Jämför med den är att vara ordförande i kultur- och fritidsnämnden bara blaha, blaha.

Jag undrar om socialdemokratiska lokalpolitiker får förälska sig i moderata politiker. Numera har ju även de närmats sig sverigedemokraterna en hel del. För att inte tala om kristdemokraterna. Får socialdemokratiska politiker bli kära i pingstvänner? Eller ska de hålla sig till sin sort? I Hudiksvall är det iallafall säkrats att ha med sig partiboken om skall gå på krogen och försöka träffa någon av motsatt kön. Om man därefter bjuder hem denne på te, så är det säkrast att be om att få denna bok uppvisad för sig. Det blir liksom en del av säker sex. Tänk att vakna morgonen därpå och förstå att man haft ihop det med sverigedemokrat. Det måste vara tufft. Då väntar uteslutning och offentlig förnedring. För det är väl det yttersta tecknet på att inte kunna hålla på sig och ge efter för sina låga lustar. Då sammanträder hela arbetarkommunens gubbar och damer och fördömer ens synd och svek. I arbetarrörelsen ser man lika strängt på sådant som katolska kyrkan ser på  preventivmedel.

Sålunda är kärleken blind och en gåta. Plötsligt ser man på någon och blir lite konstig huvudet. För förälskelse är ju en galenskap. Man tappar ju både huvudet och omdömet för en tid. Allt annat blir liksom mindre viktigt och man blir liksom lite dum i hela huvudet. Man ringer och kommer överens om att strunta i jobbet och träffas. Fast man i vanliga fall är en ordentlig och plikttrogen person. Man ser ingen av den andres svagheter, utan tycker att hon är perfekt. Även om det är en sverigedemokrat med lite fånig frisyr. Eller en socialdemokratisk ordförande i Kultur- och fritidsnämnden. Så jag tänker vara glad över att Nina och Johnny älskar varandra och får väl hoppas att Johnny en dag kommer på att Nina, trots allt har lite rätt ibland.

Peter

Hej vänner!

Den femte februari 1989 sköts den 20-åriga studenten Chris Gueffroy i hjärtat när han försökte klättra över Berlinmuren. Han var den siste som sköts under ett sådant flyktförsök från Östtyskland. I november samma år föll muren ihop när det av ett misstag av en politruk i TV meddelades att det nu var tillåtet att besöka Västberlin. De flesta var väl glada över detta, utom Vänsterpartiets ledare Lars Ohly som har berättat att han, när han såg bilderna från Berlin, grät. Inte så konstig, då han några år tidigare kritiserat partimedlemmar som uttryckt sig kritiskt om detta fängelse till land. Som han då påpekade: ”När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter.... inte sprida dem vidare.” Nu vet jag inte vilka borgliga myter han menade. Men jag vet att Chris Gueffy blev skjuten 1989. Men också att Vänsterpartiet bjöd in sina partivänner från alla jävla diktaturer till sina kongresser och haft en mycket tveksam demokratisk hållning och dålig respekt för de som inte delar deras politiska uppfattning. För den som har den ”vetenskapliga socialismen” på sin sida har ju liksom rätt, hur fel han än har.

Jag var alltså 35 år när muren föll och det kalla kriget tog slut. Något hände som ändrade den världsordning som hade rått under hela min livstid fram tills dess. Det fanns liksom ett före och ett efter. Nu har det gått 30 år och världen är en lika hopplös historia, som innan denna mur öppnades. Men mera rörig och på en del sätt känns den lika farlig, som när det kalla kriget pågick som värst. Nu är de nya fiender till det demokratiska och frihetliga sättet att tänka och vara, som sticker upp sina fula trynen ur den dynga där de framlever sina tråkiga liv. Religiösa och politiska extremister som med våld och terror förstör tillvaron för hederligt folk. Hänsynslösa jihadister, nazister, djurrättsaktivister och så kallade antifascister, som tror att de har rätt att bryta lagar och terrorisera sina medmänniskor. Så det totalitära sättet att tänka, som ställde till katastrofer under det förra århundradet, är inte borta. Det har bara fått nya elaka ansikten. Nu skall jag som vanligt citera filosofen Bertrand Russels sorgliga men insiktsfulla ord: “The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.” Vilket jag håller med om. Om inte annat får det mig att känna mig lite smart.

Det finns alltså ”före och efter”. Alltså händelser som är så viktiga att de liksom blir gränser i tiden. Som upptäckten av Amerika, Berlinmurens fall, Nelson Mandelas frisläppande och apartheids avskaffande, mordet på Olof Palme eller Trumps vinst i presidentvalet senast. Men själv ser jag koncentrationslägren som den händelse som har varit mest omskakande och som jag trodde skulle förändra människors sätt att tänka. Det finns liksom ett före Bergen-Belsen, Treblinka och Auschwitz och ett efter. Jag är ju född nio år efter dessa läger öppnades och omfattningen av nazisternas brott avslöjades för hela världen. Då det visade sig att helvetet fanns på jorden och var skapat av människor. Det visade sig att det inte fanns någon gräns för mänsklig ondska. Om nu någon hoppades och trodde det.

Det är alltså november och jag sitter och tänker på ondska. Ett stort mörker har kommit över oss och värre kommer det bli. Men det har jag ju numera varit med om så många gånger och jag vet att det ordnar sig till slut. Om några månader blir det vår och himlen står eldröd på morgonen och eldröd vid solnedgången. När man vaknar sjunger fåglarna och när man somnar, sjunger koltrastar över staden. Snödroppar och vintergäck kommer blomma och följas av tussilago, blåsippor och vitsippor. En dag skriar tornsvalor och far som pilar över himlen. Sedan blir det sommar.

Så länge får man trösta sig med soppor, köttgrytor och tända ljus. Men i helgen är jag och katten ensamma och har bara varandra att prata med. Två trötta surgubbar som inte har några planer för dagen. Kanske cyklar jag ner till denna stads fina bibliotek och lämnar tillbaks lite böcker. Egentligen borde jag nog städa. Men det får bli i vår, när ljuset kommer åter. Om jag inte säger till mig själv på skarpen innan dess. Kanske säger jag till mig själv: ”så här kan det ta mig fan inte se ut, när det snart är advent och  jul. Städa, klipp skägget och byt kalsonger genast gubbe. Så här kan vi inte ha det.” Men idag tänker jag vara obstinat och inte göra ett jävla något. Katten har gått och lagt sig och sover.

Det finns mycket att vara förbannad över för närvarande. Men jag orkar inte skriva om allt elände. Så här kommer en kort sammanfattning: Imamer, Nya Karolinska sjukhuset, Bomber, Arbetsförmedlingen, Trump, Extremister, Folk som inte har reflexer, Folk som inte vaccinerar sin barn och alla kriminella jävlar.



Peter

Hej vänner!

Det skjuts och sprängs som vanligt och ingen verkar veta hur man skall få stopp på eländet. Det har liksom blivit en del av vardagen och ger inga större rubriker längre. Vilket känns rätt hopplöst. Vad gäller det var det faktiskt bättre förr. Vilket känns lite jobbigt att skriva. För man vill ju att det skall bli bättre och bättre. Men det tycker jag faktiskt inte det blir. Allt blir inte sämre för varje år. Men en hel del hel del tycker jag blir det. Vilket, jag som sagt, inte vill tycka. För när jag känner så känner jag mig gammal och konservativ. Det hade jag egentligen tänkt låta bli att bli. Men det har jag trots detta på många sätt blivit.

De har redan börjar sälja glögg och julöl på systemet. Glögg tycker jag oftast är rätt sött och sliskigt. Öl har jag som ni vet slutat dricka. Förr brukade jag försöka hinna avsmaka ett antal av de sorters julöl som finns på systemet. Men det går bort i år, för jag vill inte få gikt i stortån igen. Jag skall äta ett julbord och då dricka både öl och brännvin. Men det får räcka med det.

Som ni vet börjar julevangeliet på följande sätt: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.” I den nya översättningen står det ”förordning” istället för ”påbud”. Men jag tycker det låter tråkigare. Som om Augustus jobbar på skattemyndighetens lokalkontor i Märsta. Kejsare skickar ut påbud och inga jävla förordningar.

Man bör läsa julevangeliet varje år när det är jul. Även sådana gudsförnekare som jag bör varje år läsa om skattskrivningen, om bristen på plats i härbärget och att man fick lägga den nyfödde i en krubba, samt hur de herdar som vaktade sina får den natten blev förskräckta av herrens ängel. Om detta bör man läsa varje jul. För det är en viktig historia som man bör ta del av och begrunda varje år. Speciellt år då man inte längre får dricka julöl, är denna vackra berättelse en tröst och påminnelse om varför vi firar jul.

Nyss var det sommar och jag badade i havet. Det känns som det bara några veckor sedan. Det är faktiskt sant att det känns som tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Vilket faktiskt oroar mig en del. För jag har inte bråttom längre. Som Robban Broberg så riktigt sjunger: ”Målet är ingenting. Vägen är allt”. Det ligger det mycket i.

Men för mer än 2000 år sedan var det någon som plitade ner Höga visan i bibeln. Vilket var bra gjort. För det gör att man kan se att trots tidens gång, så är det mycket som någonstans är sig likt, vad gäller att vara människa och förälskad som en tok. Som han som skrev dessa rader om en tjej han kärat ner sig i.

”Huru sköna äro icke dina fötter
i sina skor, du ädla!
Dina höfters rundning
är såsom ett bröstspännes kupor,
gjorda av en konstnärs händer.Ditt sköte är en rundad skål,
må vinet aldrig fattas däri.
Din midja är en vetehög,
omhägnad av liljor.
Din barm är lik ett killingpar,
tvillingar av en gasell.
Din hals liknar Elfenbenstornet,
dina ögon dammarna i Hesbon,
vid Bat-Rabbimsporten.
Din näsa är såsom Libanonstornet,
som skådar ut mot Damaskus.
Ditt huvud höjer sig såsom Karmel,
och lockarna på ditt huvud hava purpurglans.
En konung är fångad i deras snara.”
Huru skön och huru ljuv är du icke,
du kärlek, så följd av lust!”

Man får ju liksom lust och säga till killen att lugna ner sig några kilo. Det är inte nyttigt att vara sådär fylld av passion. Bara jättejobbigt och besvärligt. Sen må tjejen ha en näsa som Libanonstornet hur mycket som helst. Men förälskelse är ju sällan lagom. Det var den inte när dessa ord skrevs ner och den är väl knappast det idag heller. Träffar man en tjej en barm som ett killingpar och tvillingar av en gasell är det kört. Men som tur är, inträffar detta ytterst sällan nu för tiden. Numera är väl det mer som att se ner i Silicon Valley när man kollar på något yppigt dekolletage och det är ju inte alls samma sak. 

Man bör alltså ibland läsa sin bibel och då 1917 översättning. För i denna står både om hur kejsar Augustus skickar ut påbud och hur skön och ljuv kärleken är. Samt att den följs av lust. Vilket är bra att veta. Om man inte redan vet det.


Peter









Lyssna till stjärnornas ton,
som du hörde
den som barn.

Då du en klar höstnatt
gjorde uppehåll i leken
och såg upp
mot oändligheten.

Där på slätten,
långt från störande ljus,
var himlen fylld
av stjärnor.

Förundrad stod du
i toppluva och
lovikkavantar och
tyckte dig höra musik.

Under dig jorden,
över dig himlens stjärnor,
och du av en vacker ton
omgiven.


Peter