Hej vänner!

Jag tycker det känns svårt att skriva i denna blogg ibland. Egentligen skriver jag ju rätt mycket för mig själv. Jag skrattar åt de historier som jag hittar på om påhittade släktingar och skriver dikter för jag vill skriva dikter. Sedan skriver jag om sådant som jag på något sätt tycker är viktigt. Men jag hade tänkt undvika skriva om sådant aktuell politik och saker som är föremål för aktuella motsättningar. Men det känns allt svårare att låta bli. Så jag har nu ibland börjat skriva lite om sådant också. För jag tycker jag bara hört om sådant som är allvarliga och farliga problem. Jag har väl i och för sig skrivit en del om den amerikanske presidenten Ronald MacDonald. Men han verkar nu gjort bort sig mer än vanligt och kommer snart bli avslöjad som det stolpskott han är.

Men när man varje dag i tidningen får läsa om rån, mord och sprängningar känns till slut ingenting kul och roligt att skriva om. Allt annat blir liksom oviktigt och bara som ett sätt att ta bort tankarna från den otäcka verkligheten. Så jag börjar ledsna på att försöka skriva och göra det med ett gott humör. För i verkligheten är jag ledsen och bekymrad över allt otäckt som händer.

Jag såg detta hända långt innan det blev så illa som det är idag. Redan när jag för länge sedan var skolpsykolog i Stockholmsförorten Tensta tänkte jag många gånger att det kommer till slut gå åt helvete. För där levde barn i två världar och var förvirrade i bägge. Barn som varken var bra på sitt hemspråk eller på svenska. Som mest umgicks med kamrater som inte heller hade åldersadekvata språkkunskaper och som i hemmet bara såg på TV från föräldrarnas hemland. Dessutom hade många föräldrar en helt annan syn på barnuppfostran och barn som får stryk lär sig ju snabbt att det är rätt att slå den mindre och svagare. Dessutom utvecklar de ofta inte ett inre jag av skuld och skam som gör att vi låter bli att bryta mot regler, när ingen auktoritet ser på. De blir jobbiga ”ögontjänare” som uppför sig när de övervakas. Men bryter mot regler för mänskligt umgänge, så fort ingen ser på.

Det finns mycket annat att säga om det som jag under det året lade märke till, som förtrycket av kvinnor och flickor. Som jag tror blev ännu värre när de män som hade jobbat och varit viktiga som försörjare och auktoritet, plötsligt miste den funktionen. Som fick ta med sina barn som översättare på möten och som egentligen inte längre hade någon viktig funktion i familjen. Som därför försökte upprätthålla någon typ av auktoritet, genom att hålla kvar de kulturella reglerna i hemlandet.

På den tiden pratades inte mycket om integration vad jag minns det. Det pratades överhuvudtaget rätt lite om de bekymmer som fanns i förorter som Rinkeby och Tensta. Inte minst de stora svårigheter som de barn som växte upp där ofta hade. Jag tror att det fanns en utbredd rädsla att uppfattas som fördomsfull och rasistisk om man beskrivit hur stora svårigheterna var för barn från vissa folkgrupper. När sedan det blev möjligt att byta skola och börja i privata alternativ valde också de föräldrar som hade störst ambitioner för sina barn att byta skola. Vilket naturligtvis gjorde att de skolor de lämnade, fick ännu sämre rykte och större problem.

Jag tänkte redan då ofta att det här kommer gå åt helvete till slut och verkligheten kommer komma fram. Det kommer finnas en stor grupp människor som trots att de är uppväxta här, som kommer känna sig som främlingar och kommer ha så bristande språkkunskaper, att det kommer leda till tidiga och omfattande inlärningssvårigheter.

Nu hör jag massa förklaringar varför det blivit som det har blivit. Men det värsta är att jag ofta tror att de ofta är helt fel och missar målet. Jag är övertygad om att det kommer ta generationer att vända denna utveckling. Då kommer varken hårda tag eller ökad ekonomisk jämställdhet vara till hjälp på sikt. Nu får man väl låsa in de farliga och våldsamma så länge som det går, för att skydda oss andra som faktiskt betalat för att få slippa bli utsatta för rån och sprängningar. För arga och rädda människor kommer styras av rädsla och maktlöshet i sina politiska beslut och rösta på de som säger sig ha snabba lösningar. Men när och om det akuta åtgärdas, så måste man tänka riktigt långsiktigt. Det första är då att satsa på tidiga insatser för små barn vad gäller stimulans och språkinlärning. Detta om man så med tvång skall bussa ungar med svårigheter till förskolor och skolor där man pratar svenska och umgås med andra barn som har detta som hemspråk. Samt sluta betala ut pengar till folk utan att kräva att de utför arbete, för att få slantarna. För det är faktiskt bättre att göra i stort sätt vad som helst, än att vara arbetslös. Det är iallafall min erfarenhet. Barn skall se sina föräldrar gå till jobbet och lära sig att det är så man får mat i magen.

Nu stänger denna blogg för ett tag.

God jul och gott nytt år redan nu.


Peter