Hej vänner!

Den femte februari 1989 sköts den 20-åriga studenten Chris Gueffroy i hjärtat när han försökte klättra över Berlinmuren. Han var den siste som sköts under ett sådant flyktförsök från Östtyskland. I november samma år föll muren ihop när det av ett misstag av en politruk i TV meddelades att det nu var tillåtet att besöka Västberlin. De flesta var väl glada över detta, utom Vänsterpartiets ledare Lars Ohly som har berättat att han, när han såg bilderna från Berlin, grät. Inte så konstig, då han några år tidigare kritiserat partimedlemmar som uttryckt sig kritiskt om detta fängelse till land. Som han då påpekade: ”När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter.... inte sprida dem vidare.” Nu vet jag inte vilka borgliga myter han menade. Men jag vet att Chris Gueffy blev skjuten 1989. Men också att Vänsterpartiet bjöd in sina partivänner från alla jävla diktaturer till sina kongresser och haft en mycket tveksam demokratisk hållning och dålig respekt för de som inte delar deras politiska uppfattning. För den som har den ”vetenskapliga socialismen” på sin sida har ju liksom rätt, hur fel han än har.

Jag var alltså 35 år när muren föll och det kalla kriget tog slut. Något hände som ändrade den världsordning som hade rått under hela min livstid fram tills dess. Det fanns liksom ett före och ett efter. Nu har det gått 30 år och världen är en lika hopplös historia, som innan denna mur öppnades. Men mera rörig och på en del sätt känns den lika farlig, som när det kalla kriget pågick som värst. Nu är de nya fiender till det demokratiska och frihetliga sättet att tänka och vara, som sticker upp sina fula trynen ur den dynga där de framlever sina tråkiga liv. Religiösa och politiska extremister som med våld och terror förstör tillvaron för hederligt folk. Hänsynslösa jihadister, nazister, djurrättsaktivister och så kallade antifascister, som tror att de har rätt att bryta lagar och terrorisera sina medmänniskor. Så det totalitära sättet att tänka, som ställde till katastrofer under det förra århundradet, är inte borta. Det har bara fått nya elaka ansikten. Nu skall jag som vanligt citera filosofen Bertrand Russels sorgliga men insiktsfulla ord: “The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.” Vilket jag håller med om. Om inte annat får det mig att känna mig lite smart.

Det finns alltså ”före och efter”. Alltså händelser som är så viktiga att de liksom blir gränser i tiden. Som upptäckten av Amerika, Berlinmurens fall, Nelson Mandelas frisläppande och apartheids avskaffande, mordet på Olof Palme eller Trumps vinst i presidentvalet senast. Men själv ser jag koncentrationslägren som den händelse som har varit mest omskakande och som jag trodde skulle förändra människors sätt att tänka. Det finns liksom ett före Bergen-Belsen, Treblinka och Auschwitz och ett efter. Jag är ju född nio år efter dessa läger öppnades och omfattningen av nazisternas brott avslöjades för hela världen. Då det visade sig att helvetet fanns på jorden och var skapat av människor. Det visade sig att det inte fanns någon gräns för mänsklig ondska. Om nu någon hoppades och trodde det.

Det är alltså november och jag sitter och tänker på ondska. Ett stort mörker har kommit över oss och värre kommer det bli. Men det har jag ju numera varit med om så många gånger och jag vet att det ordnar sig till slut. Om några månader blir det vår och himlen står eldröd på morgonen och eldröd vid solnedgången. När man vaknar sjunger fåglarna och när man somnar, sjunger koltrastar över staden. Snödroppar och vintergäck kommer blomma och följas av tussilago, blåsippor och vitsippor. En dag skriar tornsvalor och far som pilar över himlen. Sedan blir det sommar.

Så länge får man trösta sig med soppor, köttgrytor och tända ljus. Men i helgen är jag och katten ensamma och har bara varandra att prata med. Två trötta surgubbar som inte har några planer för dagen. Kanske cyklar jag ner till denna stads fina bibliotek och lämnar tillbaks lite böcker. Egentligen borde jag nog städa. Men det får bli i vår, när ljuset kommer åter. Om jag inte säger till mig själv på skarpen innan dess. Kanske säger jag till mig själv: ”så här kan det ta mig fan inte se ut, när det snart är advent och  jul. Städa, klipp skägget och byt kalsonger genast gubbe. Så här kan vi inte ha det.” Men idag tänker jag vara obstinat och inte göra ett jävla något. Katten har gått och lagt sig och sover.

Det finns mycket att vara förbannad över för närvarande. Men jag orkar inte skriva om allt elände. Så här kommer en kort sammanfattning: Imamer, Nya Karolinska sjukhuset, Bomber, Arbetsförmedlingen, Trump, Extremister, Folk som inte har reflexer, Folk som inte vaccinerar sin barn och alla kriminella jävlar.



Peter