Hej vänner!

Jag sitter och tittar på Hemnet efter fritidshus. Inte för jag avser köpa något hus för tillfället men det är lite kul att kolla på fina torp i Småland eller gårdar i Hälsingland. Man kan också sitta och oja sig över priserna på hus på Gotland. Sedan kan man kolla på hus i Västerbottens inland och se att priserna där är betydligt lägre än på Gotland. Cirka en miljon kronor lägre minst. Men samtidigt tänker man på den ymniga mygg och knott förekomsten i Västerbottens inland och hur denna nog pressar priserna nedåt.

En sak som Västerbottens inland och Gotland har gemensamt är att sjöar kallas träsk även när de i övriga landet skulle benämnas sjöar. I resten av Sverige är ju träsk någon sorts gyttjig sumpskog. Men inte på Gotland eller i Västerbottens inland. På Gotland finns ju till exempel sjöarna Tingstäde träsk och Bästeträsk. Men det finns en hel del andra småträsk som alltså är sjöar. I Västerbottens inland finns Missenträsk där författarinnan Sara Lidman kom ifrån. Men också Glommersträsk och byn med det lite speciella namnet Mensträsk. Men detta namn har inget med månatliga blödningar att göra. Mens är pitesamiska och betyder där nyfödd renkalv. Mensträsk betyder alltså den nyfödda renkalvens sjö och inget annat.

Idag skall jag åka tåg till Västerås för att hälsa på barn och barnbarn. Det senare fyller år och detta skall firas. Åka tåg är ju alltid lite nervöst nu för tiden. Undra vad som kommer leda till försening idag. Kanske en nedramlad kontaktledning eller ett signalfel vid Enköping. Man vet aldrig vad som kan hända. I Västerås har förresten Miljöpartiet någon sorts valupptakt i helgen. Jag läste att det går väldigt dåligt för detta parti i opinionsmätningarna för närvarande. Jag såg en intervju med språkröret Gustav Fridolin och han verkade inte ett dugg orolig. Det kom mig att tänka på Mohammed Said as-Sahaf, mera känd som ”Bagdad Bob”. Kommer ni ihåg honom?

Miljöpartiet håller alltså någon sorts riksdag i Västerås. Det har ju tidigare hållits ett antal viktiga sammankomster i Västerås förresten. År 1527 hölls ju den så kallade "reformationsriksdagen” där. Gustav Vasa genomdrev där att Sverige inte längre skulle vara ett katolsk land och kunde på det sättet sno åt sig alla kyrkor och klosters rikedomar. Men ännu värre var det vid riksdagen 1544 i Västerås. För då bestämdes att Sverige skulle införa ärftlig tronföljd. Något som naturligtvis inte var bra och som vi fortfarande lider av. Men Gustav Vasa ville att hans psykisk obalanserade son Erik skulle få bli kung. Vilket han också blev en tid. Men som ni minns blev han till slut förgiftad av sina bröder som inte heller var helt tillräkneliga. Så att hålla riksdagar och möten i Västerås kan minsann sluta olyckligt för landet. Något att tänka på.

Peter

Hej vänner!

Som en del av er vet har jag varit i Toscana. Det var fint på alla sätt. En sak som jag uppskattade var att det var svalt och behagligt. Det regnade en hel del. Men vi hade tur för vid alla utflykter var det uppehåll i stort sätt. Men nu är jag tillbaks i Sverige och här är varmt utav helvete. Som jag berättat tidigare är jag ingen anhängare av värmeböljor. Nu skall det visst bli 30 grader och det är helt onödigt, enligt min mening. Jag blir bara svettig, trött och irriterad när det är jättevarmt. Det måste vara någon sorts genetisk åkomma. För massa andra människor gillar värme och kan till och med åka iväg söderut bara för att utsätta sig för sådant otäckt. De finns ju till och med människor som helt frivilligt lägger sig i solen fast det är varmt. Något som jag inte begriper. Det finns ju en engelsk visa i vilken man sjunger: ”Mad Dogs and Englishmen go out in the midday sun. The toughest Burmese bandit can never understand it.” Och det kan faktiskt inte jag heller, när svenskar utsätter sig för detta.

Jag har alltså varit i Toscana och besöks en massa små städer. Ofta ligger de ju högt upp på ett berg. Det beror på att etruskerna som först bodde där byggde sina byar högt upp på berg där de hade lite koll på vad som hände runt omkring dem. Men det hade man nytta av även tusentals år senare när det under 1300-talet var massa krig och bråk mellan de olika städerna i Toscana. För dessa var stadsstater med eget självstyre. Men till slut erövrade visst Florens under ledning av någon ur familjen Medici sina grannar om jag förstod det hela rätt. Fast det var först på 1500-talet som man lyckades erövra Siena som man länge haft som ärkefiende.

1300-talet var ju ett otäckt århundrade då en väldig massa människor strök med i pesten. Men trots detta var det ju då renässansen inleddes i Italien med författare som Francesco Petrarca, Giovanni Boccaccio och Dante Alighieri. Jag gissar att pesten gjorde att man började ifrågasätta dogmer och dumhet. För en gud som låter folk dö på det sättet verkar ju varken allsmäktig eller snäll. Fast Dante skrev ju både om himmel och helvete förstås. Fast han är ju klart bäst när han skriver om helvetet. Han var ju den första som vågade sig på att skriva litteratur på Italienska istället för på latin förresten. Han börjar ju sin berättelse på följande sätt:

”Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana. 

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden -
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.”

Jag har alltid tyckt att det låter som en medelålders man som har en jävla ångest som skriver detta. Men han finner ju tröst till slut. När han får se att allt inte är ett helvete utan att det finns en himmel också. Det är ju bra. Men den är tydligen betydligt tråkigare att skriva om än om helvetet och dess kval.

Toscana är alltså väldigt vackert. Ett omväxlande landskap med berg och kullar som gör att man ständigt får se oändliga vyer. Och på var och varannan bergstopp ligger en liten stad med kyrka, rådhus och en brunn. Det finns en hel del skog i Toscana också. Enligt uppgift skall det finnas vildsvin och varg i dessa skogar. De senare är visst inte så poppis hos en del av befolkningen. Men i hela Italien skall det visst finnas cirka 1500 vargar. Men i ett land som har en hel del annat att tänka på är det inte något man funderar så mycket på. Man har väl andra och mer akuta svårigheter. Vargarna är väl mest ett bekymmer bland andra bekymmer.

Nu skall man visst få en ny regering efter att ha varit utan en sådan i månader. Men inte heller detta verkar oroat italienarna så de får svårt att sova. På det sättet verkar Italien annorlunda Sverige. Mycket tycks liksom fungera på något sätt, fast det inte borde göra det. Men man får inte idyllisera för de är stora svårigheter med arbetslöshet och bostadsbrist i Italien. Och det föds minst barn per kvinna i Europa där. Det är vanligt att man bara har ett barn för det är för dyrt och svårt att ha råd med flera ungar. Italien är ju ett katolskt land så man får ju av religiösa skäl inte använda preventivmedel. Ändå föds de få barn. Italienarna måste alltså vara experter på avhållsamhet gissar jag.

Som ni vet är italiensk mat ofta god. Jag gillar också sättet man äter. Har man tur får man en fullständig måltid. Först anti-pasta med lite salami och prosciutto. Sedan pasta. Därefter kanske en köttbit. Och efter det en dessert. Själv vill jag gärna ha en espresso efter det. Men ingen grappa för det är en otäck dryck som smakar finkelolja.

Men det finns en hel del goda viner i Italien. I Toscana är de ofta gjorda på sangiovese-druvan, Det kan stå brunello på flaskan men det är också sangiovese. Passar bra till italiensk käk. Fast jag har druckit både goda och inte goda sangioveseviner. Så man kan aldrig vara riktigt säker.

Jag köper aldrig med mig viner när jag är i länder där man producerar sådana. Visst skulle det ibland vara kul att köpa vin på en vingård och ta med hem. Men faktum är att vinerna på systembolaget ofta är billigare och bättre än de man köper och fraktar hem. Men det här vinet nedan hade jag velat köpa för etiketten skull. Den är nämligen gjord av dottern till vinproducenten. 

Peter

 

Hej vänner!

Jag skall resa bort ett tag. Om jag får låna en dator skall jag skriva några rader under resan. Men annars kommer det nog vara tyst på den här kanalen. Men som ni vet har den som varit på en resa alltid något att berätta. Så jag återkommer kanske när jag på nytt nedkommer till fäderneslandet.

 Det är väldigt varmt ute. Vilket jag tycker är jobbigt. Något som jag inte brukar berätta. För många människor gillar ju värme och blir liksom lite besvikna när någon klagar över denna. Men själv blir jag mest svettig och lättirriterad när det är värmebölja.

Jag är alltså lite småsur av värmen och det skall jag minsann utnyttja till att gnälla på dumma grejer, som jag retar mig på. En del är favoriter i repris.

För det första har tydligen diverse företag köpt in rättigheterna till en del bra låtar. Vilket stör mig. Gör att man inte kan höra dessa bra låtar utan att tänka på bilmärken eller annat som man inte vill tänka på när man hör musiken.

För det andra tycker jag det är skamligt att kända personer gör reklam för spel och dobbel  i TV-reklamen. Att de inte skäms att delta i den typen av dumhet, där folk riskerar spela bort sina stålar. Dessutom finns det ju folk som har spelmissbruk och gör både sig själva och sin omgivning olyckliga på grund av detta.

För det tredje begriper jag inte varför det skall byggas jättedyra snabbtåg i landet. Då vore det bättre att rusta upp järnvägen. Fixa trevliga restaurangvagnar som serverar köttbullar med gräddsås och till det lämpliga drycker. Samt se till att det på nytt på ett enkelt sätt går och ta med cykeln på tåget. För jag tycker det är bättre att resan är trevlig, än går jävligt fort. Det gäller tågresor, men också vad gäller livets resa i stort. Fast till den sista resan behöver man ju ingen cykel. Som det står i visan:

”För min sista kilometer

kör jag tandem med s:t Peter”

Nu har jag alltså skrivit ner en del av de saker jag retar mig på. Men det finns oändligt många andra att ösa ur för oss griniga gubbar. Men det får räcka för idag. Ute skiner solen och jag måste packa resväskan.

Al ritorno miei cari amici!

Peter

Hej vänner!

Klockan är 6:00 och jag är vaken och pigg. Ute skiner solen och det stressar mig lite. För jag har svårt att vara inne när det är så fint väder som nu. Det känns liksom lite omoraliskt på något sätt. Som om man missköter sig och är otacksam mot den natur som bjuder på allt detta. Så om en stund skall jag göra en utflykt någonstans till ett gotländskt änge har jag tänkt.

Jag började se på Melodischlagerfestivalen igår kväll. Jag såg inslagen i början. Men sedan ledsnade jag. Det beror inte på att det var dåligt, utan för att jag är för rastlös för sådana jättelånga TV-program. Men det jag såg var rätt bra. Först var det en kille från Ukraina som hade satsat väldigt mycket på pyroteknik. Det brann ta mig fan överallt. Till och med i pianot han spelade på i slutet av låten. Hur den lät hade jag lite svårt att uppfatta för jag tänkte mest på var brandsläckarna kunde vara placerade och om brandkåren var på plats.

Sedan kom det två jättekära människor från Spanien och det var gulligt värre. Dessutom sjöng de en kärleksballad som var hur fin som helst. Som gjort för en romantiker som mig. Skulle jag absolut röstat på om jag orkat vara med till slutet på det jättelånga programmet.

Därefter var det Sloveniens tur. Det var en jättetuff tjej som sjöng väldigt bra och dansade med ett gäng sexiga damer i baddräkt.  Det var väl i sig trevligt. Men jag känner mig alltid lite gubbsjuk när jag stirrar på damer med lite kläder, nu för tiden. Dessutom var det stroboskop-ljus. Så det vore rent farligt att titta på detta om man har epilepsi. Risken att drabbas av ett anfall var överhängande i så fall.

Sedan kom en söt tjej från Litauen som sjöng en fin ballad. Hur bra som helst. Men sedan orkade jag inte se längre. Men det jag såg var bra alltihop. Nu på morgonen läste jag att Israel vann så jag gick in på SVT-play och lyssnade på den låten för att kunna avgöra om ”rätt låt vann”. Det gjorde den inte. Fast det var ju kul att en tjej som var lite mullig och annorlunda vann. Sådant är alltid bra. Men jämfört med kära människor från Spanien tycker jag själva låten var sådär. Inte i min smak direkt. Ni som orkade se hela detta jättelånga program kan ju tipsa mig om jag missade något.

Jag tänker förresten på själen. Numera är väl den egentligen avskaffad och ersatt med elektriska impulser och signalsubstanser i huvudkontoret. Det känns lite torftigt. Förr hade man minsann både kropp och själ. Men nu har man bara kropp. När man hade själ var man ju mer odödlig. För den överlevde ju när kroppen dog.

Det var en gubbe som hette Duncan MacDougall som för hundra år sedan lyckades lägga döende människor på en våg. Han kom fram till att människor blev några gram lättare när de dog. Men han var visst inte så noggrann i sitt mätande. Felmarginalen var visst betydande. Dessutom växlade visst vikten på själen väldigt mycket. En del hade en betydligt tyngre själ än andra. Duncan MacDougall var visst dessutom religiös och ville nog gärna att själen skulle finnas och väga några gram. Så han kanske inte var helt pålitlig i sitt mätande av själens vikt.

Själv skulle jag gärna ha en själ. Även om den bara skulle väga ett par gram. Men det mesta talar ju emot den hypotesen. Fast det vore ju fint att ha en själ. För då kunde man denna morgon sjunga med i psaltaren:

”Vakna, min själ,
vakna, harpa och lyra,
jag vill väcka morgonrodnaden.”

Men även om min själ inte verkar helt vaken, så är iallafall kroppen lite på gång och vill ut på en cykeltur till ett blommande änge. 


Peter

Hej vänner!

Det är morgon och jag kom att tänka på min gymnasielärare i historia och svenska. Han hette Rune Carlsson och var en duktig lärare som jag tänker på ibland. Om han lever måste han vara en gammal man. Så det gör han nog inte. Jag borde skrivit ett brev till honom för länge sedan och tackat honom för allt han lärde mig och för att han nog påverkat mig i positiv riktning. För Rune Carlsson var en riktig humanist. Själv var jag ju ung och lite dum när han var min lärare. Det här var på det dumröda 70-talet och många ungdomar var påverkade av detta. Dessutom pågick ju Vietnamkriget och USA bombade och jävlades utan vett och förnuft. Något som också påverkade samhällsdebatten.

Man förstod att Rune inte gillade någon sorts totalitärt tänkande. Varken till höger eller vänster. Inte för han pratade politik utan för han undervisade i historia och därvid inte kunde undvika att ta upp allt jävla oförnuft som styrt världen. Och inför all denna kunskap kändes ens eget svart-vita tänkande rätt torftigt. Dessutom kunde han komma in i lektionssalen och berätta något spännande på det sätt som bara den som själv är kunnig och intresserad av sitt ämne kan göra.

Av lite olika skäl var ju mina gymnasieår rätt jobbiga och jag var ingen vidare duktig elev. Jag hade för mycket annat att tänka på. Men trots detta lärde jag mig en del och blev intresserad av annat som jag lärt mig mer om senare. Bland annat historia och det beror nog mycket på Rune Carlsson. Dessutom är ju min inställning till alla totalitära ideologier mycket negativ och det beror nog också till en del på Rune.

Jag ångrar alltså att jag aldrig skrev ett brev till Rune Carlsson och tackade honom för att han var en bra lärare som nog gjorde mig till en lite bättre människa. Dessutom vore det kul att berätta att jag nog hade lite bättre förutsättningar för studier än vad han trodde.

Idag blir det nog en solig dag och jag skall göra en utflykt. Då min bil står på verkstaden blir det en utflykt per cykel. Lite jobbigt då jag avser ta med min tubkikare och stativet till den. För jag skall kolla på fåglar också.

Förresten skall det visst inte delas ut något Nobelpris i litteratur i år. Det är ju en tråkig följd av att Svenska akademin är i upplösningstillstånd. Så nu skall hela nationen bli utskämd på grund av att en överkåt fransk sexsadist är kompis med Horace med vänner. Det är för bedrövligt.

Peter

Hej vänner!

Idag är det första maj. En del av mina bästa vänner kommer säkert demonstrera för fred, rättvisa och allmän snällhet idag. Det är ju saker som ni vet jag gillar. Fast å andra sidan är jag ju knappast ensam om det. Jag tror att även de flesta som inte demonstrerar, gillar fred och rättvisa. Det finns väl undantag. Men sådana idioter bryr vi oss inte om.

Jag skulle gärna demonstrera för fred och rättvisa. För som sagt, är jag mycket detta. Men det finns en massa annan politik i det där som jag är lite misstänksam emot. Det finns en roman av Lars Ahlin som heter Tåbb med manifestet. Den gavs ut 1943 och numera är det väl inte så många som läst den. Men det har jag minsann. I den boken finns en scen som jag ofta tänker på när jag hör om första maj och demonstrationer. Tåbb knallar på i första- majtåget och sjunger med i Internationalen. Så kommer man till den rad som låter: ”ty internationalen åt alla lycka bär.” Då känner sig Tåbb plötsligt kall och illa berörd. För han förstår att det inte är sant att internationalen kommer ge alla lycka. Att lyckan inte funkar på det viset. Och om inte det är sant; vad är då sant i det övriga man sjunger tänker Tåbb. Det där har fastnat i den tvivlande hjärna jag utrustats med. Dessutom blir jag liksom lite obstinat när folk säger att jag skall gå åt samma håll som de gör. Då vill jag ha ett eget litet plakat och på det skall det stå: ”Jag går vart fan jag vill”.

Jag måste iallafall ändra mina planer för vad jag skall göra idag. Jag hade tänkt ta min nya fina tubkikare och åka iväg till någon lämplig fågellokal och kolla på fåglar. Men igår tändes plötsligt två varningslampor i bilen. Bägge varnade för att något var fel med bromsarna. Jag kunde bromsa. Men det kändes obehagligt att något var fel med dessa för bilen viktiga organ. Så jag körde till den bilverkstad jag brukar anlita och lämnade bilen där. Så nu har jag ingen bil. Lite trist men inte hela världen.

Jag får väl gå ner till stranden här i Visby och titta på kajor, ejdrar och strandskator. Fast vad gäller kajor behöver man ju egentligen ingen kikare. För de sitter vid varje uteserveringen här i Visby och ser hungriga ut. Fast oftast är de väldigt välnärda och tjocka. Jag gillar på något sätt dessa smarta fåglar. Men man får inte lämna sin tallrik ens för en sekund. För då kommer de och snor käket. Det har hänt flera gånger när jag suttit på en krog på Stora torget här i Visby. Någon har rest sig för att hämta ett glas eller en gaffel och vips så är den hamburgare han avsett äta borta. Kvar på bordet ligger bara några svarta fjädrar. Ibland har jag skyndat mig att sätta mig vid det bord den obetänksamme lämnat. Det är en god gärning som jag fått mycket uppskattning för, när jag förklarat läget. Fast kajorna blir ju sura förstås.

Mina döttrar är väldigt mycket för fred och rättvisa. Vilket jag är väldigt stolt över. För de är faktiskt väldigt bra tjejer på alla sätt och vis.

Peter