Hej vänner!

Idag är det första maj. En del av mina bästa vänner kommer säkert demonstrera för fred, rättvisa och allmän snällhet idag. Det är ju saker som ni vet jag gillar. Fast å andra sidan är jag ju knappast ensam om det. Jag tror att även de flesta som inte demonstrerar, gillar fred och rättvisa. Det finns väl undantag. Men sådana idioter bryr vi oss inte om.

Jag skulle gärna demonstrera för fred och rättvisa. För som sagt, är jag mycket detta. Men det finns en massa annan politik i det där som jag är lite misstänksam emot. Det finns en roman av Lars Ahlin som heter Tåbb med manifestet. Den gavs ut 1943 och numera är det väl inte så många som läst den. Men det har jag minsann. I den boken finns en scen som jag ofta tänker på när jag hör om första maj och demonstrationer. Tåbb knallar på i första- majtåget och sjunger med i Internationalen. Så kommer man till den rad som låter: ”ty internationalen åt alla lycka bär.” Då känner sig Tåbb plötsligt kall och illa berörd. För han förstår att det inte är sant att internationalen kommer ge alla lycka. Att lyckan inte funkar på det viset. Och om inte det är sant; vad är då sant i det övriga man sjunger tänker Tåbb. Det där har fastnat i den tvivlande hjärna jag utrustats med. Dessutom blir jag liksom lite obstinat när folk säger att jag skall gå åt samma håll som de gör. Då vill jag ha ett eget litet plakat och på det skall det stå: ”Jag går vart fan jag vill”.

Jag måste iallafall ändra mina planer för vad jag skall göra idag. Jag hade tänkt ta min nya fina tubkikare och åka iväg till någon lämplig fågellokal och kolla på fåglar. Men igår tändes plötsligt två varningslampor i bilen. Bägge varnade för att något var fel med bromsarna. Jag kunde bromsa. Men det kändes obehagligt att något var fel med dessa för bilen viktiga organ. Så jag körde till den bilverkstad jag brukar anlita och lämnade bilen där. Så nu har jag ingen bil. Lite trist men inte hela världen.

Jag får väl gå ner till stranden här i Visby och titta på kajor, ejdrar och strandskator. Fast vad gäller kajor behöver man ju egentligen ingen kikare. För de sitter vid varje uteserveringen här i Visby och ser hungriga ut. Fast oftast är de väldigt välnärda och tjocka. Jag gillar på något sätt dessa smarta fåglar. Men man får inte lämna sin tallrik ens för en sekund. För då kommer de och snor käket. Det har hänt flera gånger när jag suttit på en krog på Stora torget här i Visby. Någon har rest sig för att hämta ett glas eller en gaffel och vips så är den hamburgare han avsett äta borta. Kvar på bordet ligger bara några svarta fjädrar. Ibland har jag skyndat mig att sätta mig vid det bord den obetänksamme lämnat. Det är en god gärning som jag fått mycket uppskattning för, när jag förklarat läget. Fast kajorna blir ju sura förstås.

Mina döttrar är väldigt mycket för fred och rättvisa. Vilket jag är väldigt stolt över. För de är faktiskt väldigt bra tjejer på alla sätt och vis.

Peter