Hej vänner!

Klockan är 6:00 och jag är vaken och pigg. Ute skiner solen och det stressar mig lite. För jag har svårt att vara inne när det är så fint väder som nu. Det känns liksom lite omoraliskt på något sätt. Som om man missköter sig och är otacksam mot den natur som bjuder på allt detta. Så om en stund skall jag göra en utflykt någonstans till ett gotländskt änge har jag tänkt.

Jag började se på Melodischlagerfestivalen igår kväll. Jag såg inslagen i början. Men sedan ledsnade jag. Det beror inte på att det var dåligt, utan för att jag är för rastlös för sådana jättelånga TV-program. Men det jag såg var rätt bra. Först var det en kille från Ukraina som hade satsat väldigt mycket på pyroteknik. Det brann ta mig fan överallt. Till och med i pianot han spelade på i slutet av låten. Hur den lät hade jag lite svårt att uppfatta för jag tänkte mest på var brandsläckarna kunde vara placerade och om brandkåren var på plats.

Sedan kom det två jättekära människor från Spanien och det var gulligt värre. Dessutom sjöng de en kärleksballad som var hur fin som helst. Som gjort för en romantiker som mig. Skulle jag absolut röstat på om jag orkat vara med till slutet på det jättelånga programmet.

Därefter var det Sloveniens tur. Det var en jättetuff tjej som sjöng väldigt bra och dansade med ett gäng sexiga damer i baddräkt.  Det var väl i sig trevligt. Men jag känner mig alltid lite gubbsjuk när jag stirrar på damer med lite kläder, nu för tiden. Dessutom var det stroboskop-ljus. Så det vore rent farligt att titta på detta om man har epilepsi. Risken att drabbas av ett anfall var överhängande i så fall.

Sedan kom en söt tjej från Litauen som sjöng en fin ballad. Hur bra som helst. Men sedan orkade jag inte se längre. Men det jag såg var bra alltihop. Nu på morgonen läste jag att Israel vann så jag gick in på SVT-play och lyssnade på den låten för att kunna avgöra om ”rätt låt vann”. Det gjorde den inte. Fast det var ju kul att en tjej som var lite mullig och annorlunda vann. Sådant är alltid bra. Men jämfört med kära människor från Spanien tycker jag själva låten var sådär. Inte i min smak direkt. Ni som orkade se hela detta jättelånga program kan ju tipsa mig om jag missade något.

Jag tänker förresten på själen. Numera är väl den egentligen avskaffad och ersatt med elektriska impulser och signalsubstanser i huvudkontoret. Det känns lite torftigt. Förr hade man minsann både kropp och själ. Men nu har man bara kropp. När man hade själ var man ju mer odödlig. För den överlevde ju när kroppen dog.

Det var en gubbe som hette Duncan MacDougall som för hundra år sedan lyckades lägga döende människor på en våg. Han kom fram till att människor blev några gram lättare när de dog. Men han var visst inte så noggrann i sitt mätande. Felmarginalen var visst betydande. Dessutom växlade visst vikten på själen väldigt mycket. En del hade en betydligt tyngre själ än andra. Duncan MacDougall var visst dessutom religiös och ville nog gärna att själen skulle finnas och väga några gram. Så han kanske inte var helt pålitlig i sitt mätande av själens vikt.

Själv skulle jag gärna ha en själ. Även om den bara skulle väga ett par gram. Men det mesta talar ju emot den hypotesen. Fast det vore ju fint att ha en själ. För då kunde man denna morgon sjunga med i psaltaren:

”Vakna, min själ,
vakna, harpa och lyra,
jag vill väcka morgonrodnaden.”

Men även om min själ inte verkar helt vaken, så är iallafall kroppen lite på gång och vill ut på en cykeltur till ett blommande änge. 


Peter