Hej vänner!

Som ni vet bor jag i den fina staden Visby. Det hoppas jag få fortsätta med. Jag flyttade hit 2006 och vill inte flytta härifrån. Men till slut kanske jag blir tvungen, av orsaker som har med mitt boende att göra. Nog om detta bekymmer.

 

En bra sak med att bo i Visby, är att man kan gå ner till strandpromenaden och se solen gå ner i väster. Det är nästan en religiös upplevelse att se solen i guld sjunka och försvinna under horisonten. Ända sedan jag var barn, har jag tyckt att det moln som belyses av den nedgående solen, ser ut att bilda ett fjärran landskap av berg och sjöar. Jag vet inte om jag är ensam om att uppfatta det på det sättet eller om andra ser samma sak. Den sista veckan har solnedgångarna varit fantastiskt vackra och jag och taxen Stefan, har suttit på en bänk och funderat över livet och att solen nu går ner efter en dag av våra liv. Nu är jag inte helt säker på att taxen Stefan tänker på samma sak som jag gör. Men jag tror det.

 

När jag satt där och kände mig lite religiös över solnedgångens fantastiska skönhet, kom jag och tänka på farao Akhenaton. Han var farao under den 18:e dynastin år 1351–1334 f.Kr. Det var ju han som förbjöd dyrkandet av gudarna Isis, Osiris, Amun-ra, Anubis och allt vad de hette. Nu bestämde Akhenaton att det bara skulle få finnas en gud. Nämligen solguden Aton. Vilket gjorde de präster som var Amuns tjänare och tjänade bra på att vara det, urförbannade. Akhenaton var förresten gift med en vacker tjej som hette Nefertiti. Han hade också en son som hette Tutankhaton som efter sin farsas död, bestämde att allt skulle återgå till som det var innan denne vände upp och ner på religionen. Så de gamla gudarna fick komma tillbaka och likaså deras prästerskap. Tutankhaton blev förresten en kändis, för han bytte namn när han blev farao till Tutankhamon.  

 

Jag ger mig fan på att Akhenaton en dag satt och såg solen sjunka i havet och tänkte något så fint måste vara gud. Resten av alla andra gudar är väl inget att tro på. Idag är det väl ingen som tror på Isis, Osiris och resten av gänget gudar i det gamla Egypten. Inte heller på alla de antika gudarna. Det finns visst på Island de som tror på Oden, Tor och de andra i det gudagänget. Men de som tillber dessa gudar är väl inte så många ens på Island. De som tror på gud tror väl oftast bara på en gud, som Akhenaton gjorde. Själv tror jag utöver alla dessa gudar, inte på en gud till. Men när solen går ner i Visby funderar jag ibland om inte Akhenaton har lite rätt.

 

Nu har USA bombat Iran och fan vet hur det kommer sluta. Krig brukar ju vara betydligt lättare att starta än att avsluta. Kriget i Ukraina fortsätter och fortsätter. Så allt är egentligen åt helvete. Som en jävla mardröm, som man bara längtar efter att vakna ifrån. Världen styrs av psykopatiska galningar, utan samvete och moral. Det känns rätt hopplöst och i perioder är jag rätt orolig och nedstämd.

 

Idag börjar Almedalsveckan här i Visby och jag är redan trött på den, innan den ens börjat. De första åren jag bodde här tyckte jag att det var ganska kul med denna vecka. Det tycker jag inte längre. Mer att den är stökig och tröttsam. Tycker gott den kunde förläggas till olika städer varje år. Jag föreslår Trosa, Gränna och Sigtuna till att börja med. Fina städer de också. Skulle passa fint att fylla med massa människor, som vill berätta om hur fint det är i Jönköping, nyttan med örtteer och varför man bör rösta på just mitt parti. Dessutom är jag lite bekymrad. För i min fastighet skall det tydligen ges några sorts seminarier och komma massa folk och lyssna på dessa. Men för närvarande går det runt två små fina måsungar på min innergård och jag är rädd att de kommer bli övergivna, om en massa människor går runt där. Men kanske kommer måsarna försvara sina ungar och skita i huvudet på de som stör. Rätt åt dem.

Peter