Hej vänner!

Nu på morgonen läste jag två artiklar i tidningen som jag tyckte var intressanta. I den ena var det en gubbe som heter Wirtén som berättade att han tycker illa om romantiken och att den tydligen blivit populär igen. Det skrivs böcker och görs utställningar om denna tidsperiod. Den började väl i slutet på 1700-talet och höll på till någonstans till mitten 1800-talet. Från upplysningens rationalitet och tro på vetenskap och förnuftet till naturalismens realism och krav på sanningsenlig beskrivning av verkligheten. I Sverige från Linné till Strindberg, kan man kanske säga. Däremellan var det mycket nostalgi, känslor och mystik i konst och litteratur. Mycket om myter, legender och romantiska historier om det förgångna, som inte var helt sanna. Man ville väl kämpa emot den modernitet som höll på att förändra världen, med tåg och industrier. I Sverige fanns en riktig romantiker i Carl Jonas Love Almqvist, som skrev sådant som Drottningens juvelsmycke och Törnrosens bok. Han flyttade ut på landet och misslyckades med att leva ett idealiserat bondeliv där i romantikens anda. Som ni nog vet försökte han förgifta en ockrare och blev på grund av det tvungen att fly landet. Så det gick åt helvete med romantiken till slut. Drömmar och fantasier krossade av den otäcka verkligheten. Så gick det väl det mesta av romantiken. Verkligheten knackade liksom på och dess strävan efter andlighet, skönhet och fantasi, blev till slut för långt ifrån den nya tidens realiteter. Men den där Wirtén gillar inte att den nu håller på att bli lite populär igen. Själv är jag ju rätt romantisk av mig, så jag har inte så mycket emot det. Jag gillar ju till exempel inte modern arkitektur, snabbmat, TV, datorisering, internet och andra utslag av modernitet. Jag använder mig av det, men kan längta tillbaks till tider då sådant inte fanns. Jag är en riktigt fånig romantisk nostalgiker. Det gäller förresten sådant som kärlek och naturdyrkan också.

Den andra artikeln handlade om något som kallas ”glimmers”. I psykologin pratar man ju annars mycket om triggers. Alltså sådant som utlöser beteenden som till exempel känslor. Som när en med ormfobi får ångest bara av att se en bild på en orm. Eller som den där ministern som får ångest bara av att se en banan. Vilket onekligen får en att fundera lite i freudianska termer. Då triggers ofta används i beskrivningar av sådant som utlöser obehagliga känslor som ångest, oro eller rädsla, så har tydligen någon kommit på att kalla det som triggar sådant som utlöser lugn och glädje, för just glimmers. Som när man hör musik som väcker behagliga minnen eller när man ser solen sjunka ner i havet och hela himlen i väster blir färgad i guld. Eller när man stannar upp i höstskogen och lyssnar på tystnaden och känner doften av mossa och svamp. Alltså de korta stunder man förundras över livets skönhet och gåta. Själv har jag några minnen där den känslan av trygghet och lugn varit intensivt närvarande. Det har alltid handlat om stunder i naturen. Som när jag en blåsig regnig dag lagt mig under en stor gran, där marken trots regnet var alldeles torr och jag låg och såg molnen fara som trasor över himlen. Då tänkte jag: ”så det här är livet”och var alldeles lugn. Ett typiskt glimmerögonblick för mig. Det finns flera. Men alltför få, enligt min uppfattning.

På något sätt hör romantikens dyrkan av känslor och mystik ihop med det som beskrivs i artikeln om glimmers. Alltså strävan efter situationer man stannar upp i förundran över alltet och känner sig trygg i denna förundran. Känner en sorts trygg närvaro för en stund, som när man ligger i en koja och hör regnet droppa på taket. Eller när man hör lommen ropa vildmark från en skogssjö. Eller när man hör romansen ur Lars-Erik Larsson Pastoralsvit. En stund utlöst av glimmers. Kanske var det just glimmers romantikerna sökte. Fast det inte visste om det.

Taxen Stefan har flyttat hem till sin matte och sin bebiskompis. Så det känns lite tomt. Idag skall jag äta julbord på ångaren Blidösund. Så han hade ändå inte fått följa med. För taxar och julbord är ju ingen bra kombination. Ute ligger snön på taken och det har blivit vinter efter denna långa varma höst. Jag är 70 år, tre månader och 20 dagar. Idag skall jag efter flera års uppehåll dricka en snaps. För det förtjänar jag.

Peter