I denna förtvivlans tid
tog liksom orden slut.

Det har hänt förr
det händer nu,
som det gjort förut.

Det är ju inte
djävulen och knappast
satan heller.

Nej, människan,
är värst i ondska,
när det gäller.

I gruset ligger fienden,
död och fyra år.

Så gläd dig då
som segrade,
och jubla du som får.

Vad bryr vi oss om
andras gråt och andras
stora sorg.

Nej låt oss fira
hennes död på
gator och på torg!

 

 

Hej vänner!

I Bryssel blev två svenska fotbollssupportrar blivit mördade. I Mellanöstern fortsätter galenskapen och det meningslösa dödandet. I Ukraina dödas människor i kampen mot en fiende som vill utplåna en nation och tydligen också de människor som bor där. I Sverige mördas människor på löpande band. De senaste morden som tydligen drabbade människor som inte hade någon annan koppling med organiserad brottslighet, än att de hade släktingar som var medlemmar i kriminella gäng eller hade samma namn som andra som var medlemmar i gäng. Några av de senaste morden begicks tydligen av en kille på 16 år som hade diagnoserna ADHD och Intellektuell funktionsnedsättning, som rymt från den institution, där han var inlåst på grund av sin farlighet. Låter som en kille som verkar lätt att lura till att utföra i stort sätt vad som helst, till följd av sitt bristande förstånd. Vilket alltså någon samvetslös jävel lurade honom att göra.

Sålunda finns det ingen anledning att vara glad. Däremot många att känna sig rejält under isen. Man kan känna sig både maktlös och förtvivlad. För det mesta är alltså fullständigt åt helvete. Om andra vill ägna sig åt positivt tänkande, medveten närvaro och acceptans så får de gärna göra det. Själv tänker jag vara lika negativ, omedveten och nedstämd, som jag känner mig.

Ute är det höst och inne spelar jag Finlandia av Sibelius. Som ju är en hyllning till ett land och folk, som en gång fick slåss för sin frihet mot en överlägsen motståndare och lyckades behålla den. Vilket nog var en överraskning för den blodtörstiga tyrann, som då styrde detta otäcka imperium. När han dog höll C.H. Hermanson, som senare blev partiledare för Sveriges Kommunistiska Parti, ett tal där han bland annat sa:

”Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin var en av alla tiders mest geniala vetenskapsmän.” Det talet fick han senare skämmas för under resten av sitt liv. För han hade vett att skämmas över sin historia. Vilket flera hela partier minsann borde göra. Skämmas ögonen ur sig och fundera på hur de, som hade så hade fel förr, kan vara så säkra på att de har rätt nu. Borde gör dem rejält ödmjuka och betydligt mindre säkra på sin sak. Men folk som är framgångsrika i politiken verkar inte funka på det sättet.

Jag är taxvakt den här veckan och jag och taxen Stefan skall snart ut på en prommis. Han tycker kanske det är kul när vi väl kommer ut. Men just nu ligger han på sängen bakom mig och verkar mest sugen på att ligga kvar där. För han gillar inte att gå ut när det regnar. Så han får väl ligga kvar en stund till. Men till slut är vi tvungna att ta en sväng ut, för att pissa. Jag är väl inte heller så sugen på att gå ut. Men annars är en bra sak med att vara hundvakt, att man är tvungen att gå en rejäl promenad varje dag.

Jag läste i tidningen en artikel om ett språkligt fenomen som jag inte tänkt på förut. Det går alldeles utmärkt att säga en rädd hund eller en rädd katt. Men att säga en rädd lejon låter bara konstigt. Likaså om man säger ett rätt lejon. Så lejons rädsla är svårt att beskriva grammatiskt korrekt. Så kan det vara med mycket annat i världen. Men tyvärr verkar det överfullt med folk som tror de vet hur det är och att de sitter inne med sanningen. Som är övertygade om att allt är en konflikt mellan dem, som är de goda och de andra som är de onda. En del säger att det heter ett rätt lejon och andra att det heter en rädd lejon. Bägge har fel och lejonet mår jävligt dåligt i sin rädsla.

Tegnér skriver: ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.” Men för närvarande verkar väl våldet inte alls dö bort i öknen, utan mest skapa mera våld. Det finns uppenbarligen de som jublar över det våld som drabbar andra, men blir upprörda över de våld som drabbar dem själva. Förblindade av hat och galenskap har de slutat att se den de definierar som fiende som en människa. Men den som dödar obeväpnade människor och till och med barn, är ju uppenbarligen galen och livsfarlig. Nu har ju även svenskar drabbats av galenskapen och mördats just för att de är svenskar. Så har tydligen även jag blivit ett prioriterat mål för terrorister. Några kommer säkert jubla, även när jag blir skjuten eller sprängd i luften. För några tycker uppenbarligen att svenskarna som kollektiv, förtjänar en sådan bestraffning.

Jag har berättat tidigare om bilden jag hade på en liten flicka som står på perrongen i Auschwitz. Hon ser liksom frågande ut och ser rakt in i kameran. På sig har hon en liten kappa som verkar vara lite för stor. Om någon timme kommer hon vara död. Ihjälgasad tillsammans med många andra med gasen Zyklon b, tillverkad av ett dotterbolag till kemifirman I.G. Farben. Jag undrar vad hon hette och vem hon var och vem hon blivit om hon fått leva.

Nu har jag fått en ny bild att känna sorg inför. Den föreställer en liten 12-årig autistisk tjej som hette Noya och tydligen var insnöad på Harry Potter. Jag tänker på alla små, lite knepiga ungar som jag mött under mitt yrkesliv, med just hennes diagnos. Så utslängda, i en för dem ofta rätt obegriplig värld. Men också hon skulle tydligen mördas. Några skulle tydligen jubla också över hennes död och kalla dem som dödade henne för frihetskämpar.

Men hur skall man få tag på och hindra hennes mördare, att begå ytterligare massakrer. Om dessa svin ändå hade förstånd att inte befinna sig bland oskyldiga civila. De kunde väl hålla sig i läger en bit ifrån bebyggda trakter, där andra inte riskerade skadas av de bomber och raketer som mördarna gott kan få i huvudet. Men de som är beredda att mörda oskyldiga barn bryr sig väl inte om de konsekvenser som sitt mördande får. För de visste naturligtvis att deras handlingar skulle möte en kraftig motreaktion och att oskyldiga civila män kvinnor och barn skulle dödas. Att sannolikheten att Israelerna bara skulle begrava de döda och sörja, var lika med noll. Så man måste väl nästan räknat med att det skulle drabba massa oskyldiga människor, om man befanns sig på samma plats som dem.

Jag läser att en massa människor tar ställning i den här omöjliga jävla konflikten som är helt obegriplig i sin galenskap. Det är så mycket jag inte begriper. Som varför inte ett stort land som Egypten öppnar sin gräns mot Gaza, så folk kan fly ur detta helvete. Varför gör de inte det? Jag läste just att det bor över 100 miljoner människor i Egypten, så att tillfälligt ge uppehållstillstånd till 2 miljoner Gazabor låter inte så omöjligt. Finns säkert något skäl men jag begriper det inte. Inte heller varför man skall mörda en liten autistisk Noya som gillar Harry Potter. Än mindre jubla över hennes död.

Peter

 

 

Så sitter där

några och spinner,

spinner på det eviga

hatets garn

Planerar bästa sättet

att mörda fiendens

barn.

De skall aldrig

få leka i solen

och aldrig kikna

av skratt

För de skall

skjutas och skändas

i morgon, i dödens

oändliga natt.

De skall aldrig

bli kramade mera

och aldrig bli

tagna i famn

För fienden

är ju de andra

och de har ju

inga namn.

Nyss hette de

Mirjam, Maryam

Mahdi och Moses,

men nu är de inte mer.

Några gråter vid

graven andra

jublar och ler.

Så sitter de nöjda

och spinner på

det eviga hatets

garn.

Så lyckliga

över att döden,

tagit fiendens

barn.

 

Hej vänner!

Kort novell

Det borde kanske aldrig hänt. Men efteråt fanns ingen väg tillbaka. Livet innehåller sådant, inför det finns ett före och ett efter. Man vet att man aldrig kommer bli riktigt densamme efteråt. Ens leende kommer alltid ha ett stråk av vemod. Blicken en aning av sorg.

Han gick på strandpromenaden i den lilla staden. En sådan strandpromenad där man här runt Medelhavet klär upp sig, för att gå på. För att visa att man finns och för att samtala med de bekanta man träffar. Men själv talade han inte språket och hade sina vanliga jeans och en rutig armlös skjorta köpt på Domus i Norrtälje för en 20 år sedan. Eller var det ännu längre sedan. Han var inte riktigt säker. Det var en rätt varm kväll, men många av de herrar i hans ålder han mötte hade både kostym och överrock. Såg eleganta ut. Men ibland kom någon knallande i träningsoverall och skärmmössa med text på. En landsman tänkte han genast. Oftast hade han rätt.

Så mötte han ett par som kom gående hand i hand. Hon hade en blå klänning och vit blus. Han såg ut att vara rätt mycket yngre och var mycket elegant i blazer och grå byxor, av den där sorten som heter chinos. I halsen hade han en sådan där halsduk som eleganta italienska herrar har, när de inte har slips. Han kände genast igen henne. Men hade bara tänkt gå förbi, utan att låtsas om någonting. Men hon stannade och han hörde henne ropa hans namn.
- Lasse, är du här.
- Ja, och du också ser jag.
- Jag bor här sedan sju år.
- Själv bor jag kvar på Grindsgatan.
- I vår gamla lägenhet.
- Ja, din gröna kappa hänger i garderoben
- Fortfarande? Men det är ju mer än femti år sedan.
- Den är kvar. Vill du ha tillbaks den.
- Nja, den passar väl knappast längre. Jag har blivit lite rundare sedan dess. Det här är min fästman Mattia.

De hälsade och hon sa något på Italienska. Antagligen att han var en gammal vän. Säkert inte att han var en gammal älskare. Som hon lämnat för en dansk läkare, när hon studerade till bibliotekarie i Borås. De hade sedan flyttat till Randers i Danmark och fått två barn. Det hade en kompis berättat för honom. Han hade också gift sig och fått två barn. Han hade då bytt sin lägenhet mot en större i samma port. Men efter 25 års äktenskap hade de skilts som vänner och bytt lägenheten mot två mindre. Hon hade fått en i Göteborg och han fått byta till sin gamla lägenhet. Så nu var han tillbaks igen där livet en gång vände för honom. När han öppnade garderoben hängde, till hans förvåning, en grön kappa han kände igen där. Som en påminnelse om att tiden ibland är ingenting och ibland mycket lång.

Nästa dag ringde det från receptionen och killen där berättade att en dam var där och frågade efter honom. Han gick ner och hon satt där med en kopp espresso och väntade.

- Hej, jag tänkte på dig hela natten.
- Jaha, vad tänkte du då.
- På vilka vi var och hur fel allt blev.
- Säger du det. Hur blev det fel.
- Vet inte riktigt, men fel blev det och nu är det försent att rätta till.
- Men det blev väl ändå rätt bra till slut.
- Jo, kanske det. Efter en del kringelkrokar blev det väl det.
- Ska vi gå en promenad.
- Nja, Mattia är väldigt svartsjuk och skulle nog bli sur om han fick höra att du och jag går tillsammans. Dessutom syns det nog att jag minns vår kärlek.
- Men vi var så unga då. Så unga att jag inte lärt mig skilja på kärlek och förälskelse.
- Jag sökte nog trygghet och älskade väl Preben. Men förälskad var jag nog aldrig i honom.
- Ja förälskelse är ett otyg. Gör en ju helt dum i huvudet. Det är väl egentligen bara passion och tarmvred som är värre åkommor.
- Så nu sitter vi här 50 år senare och minns det som en gång var.
- Tror du på evig kärlek.
- Nä, sådant är nog väldigt sällsynt.

De såg på varandra och förstod vad som hänt. Han med ovårdat skägg och med trötta ögon. Hon i grön kjol och blommig blus. Bägge förstod vad som hänt. Det fanns ett före och ett efter. Hon log mot honom med ett leende av vemod. Han såg på henne med blick, i vilken det fanns en aning av sorg.

Nästa dag tog bussen honom till Rom och på kvällen gick planet till Stockholm. Flygbuss och tunnelbana. När han kom hem öppnade han garderoben och såg på en grön kappa som hängde där. Sedan drack han en öl och tänkte att Tuborg och förföra andras tjejer, är ta mig fan det enda danskar är riktigt bra på. Det senare borde de ge fan i. Hvergang! När posten kom låg där ett brev från Italien. 

Peter

Hej vänner!

Den 18 augusti 1787 satte sig vår vän poeten Carl Michael Bellman och skrev en vaggvisa till sin son Carl som börjar:

”Lilla Carl, sov sött i frid!
Ty du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö
och bli mull tillbaka.”

Som vanligt mördas det en massa oskyldiga människor i ett fullständigt meningslöst dödande. Här i Sverige var det visst ett gäng som jublade och firade detta meningslösa våld och mördande. Man får liksom lust att fråga varför en ung tjej som kanske hette Sara skall våldtas och sedan skjutas. Eller varför en ung obeväpnad kille, som kanske heter Simon och är 16 år skall skjutas. Eller en mamma med två små barn skall föras bort i ångest, för att användas som mänskliga sköldar. Jag hör redan det fullkomligt idiotiska och primitiva argumentet ”det var de som började”. Som man på något sätt kan rättfärdiga sin egen ondska och förminska den, genom att peka på någon annan.

Jag läste i tidningen att judar i Sverige nu är rädda att råka illa ut på grund av sin bakgrund. Men om någon ger som ger sig på dessa våra landsmän själv skulle vara medborgare i landet, i tro att han därigenom är lojal med Palestina, så sviker han eller hon ju Sverige och oss. Då tycker jag denne någon skall skickas ut ur landet. Inte minst om han eller hon är flykting och fått ta del av vår välfärd och trygghet. Om man då jublar över mördande eller är hotfull mot landsmän med judisk bakgrund, så har man inte här att göra, så det så.

Jag tycker, väl som många, att de israeliska regeringar som uppmuntrat och tillåtet byggen av bosättningar på ockuperad mark, har bestått av folk som varit mer än lovligt dumma i huvudet. Men det kan man ju knappast lasta alla medborgare i landet Israel för och döma dem till döden. Eller säga att hela landet som sådant bör utplånas, från jordens yta. Om man har den inställningen, så kommer ju de som hotas av utplåning naturligtvis göra allt som står i sin makt, för att överleva som folk och nation. För det är ju svårt att kompromissa, med de som vill utplåna en. Dessutom har ju det judiska folket historiska erfarenheter, som gör att de levt under hotet av utplåning i 2000 år. Så den erfarenheten gör en säkert extra motiverad att försvara sig till varje pris och med alla tillgängliga medel. För vad är alternativet?

De som idag i Sverige hotar och trakasserar judar visar ju samtidigt behovet av den judiska staten Israel, som en möjlighet att fly till om förhållandena, blir för svåra i hemlandet. I Malmö till exempel. Tanken att Israel skulle bli en trygg plats för det judiska folket, om antisemitismen på nytt hotar dess överlevnad har väl fallit. Men de som inte ser hela denna historiska kontext, utan bara här och nu, kan ju knappast förstå dagens omöjliga situation och dess komplexitet.

Jag är inte särskilt religiös, trots att de flesta av mina förfäder på min fars sida var präster sedan 1700-talets början och de på min mors sida var aktiva i Baptistsamfundet. Men för att förstå konflikten religiösa djup och dagens galenskap, måste man nog gå mycket långt tillbaka i tiden. Ända till när Moses står och ser in över det land som gud lovat honom. Men också tillbaks till Jerusalems förstörelse och rivningen av templet där och folkets fördrivningen från sitt hemland. Tillbaks till alla massmord på judar under digerdöden och alla pogromer i Ryssland och Polen och fram till Förintelsens katastrof. Att då få judisk stat på den plats, man en gång i sin heliga skrift fått sig tilldelad av gud, måste ju kännas närmast som ett under. Efter att under alla dessa århundraden levt i skräck för att dödas av pöbel eller politiska ledare och anklagats för att dödat Jesus.

Samtidigt blev kriget i samband skapandet av Israel, en katastrof för många av de som bott där sedan generationer. Som också hade heliga platser som al-Aqsamoskén på Tempelberget, där deras profet for upp till gud och tillbaks. Så här står nu två folk som tycker sig ha gud på sin sida, sammanbundna i ett meningslöst hat. Bägge ber de väl sin gud att utplåna den andre gissar jag. Medan lilla Adena och Ali ligger i sina barnvagnar och gråter när raketer faller runt dem och får sina liv förstörda om de överlever. Får sina själar förstörda av vuxenvärldens våld och hat och blir väl till slut likadana hatare själva.

Men det är inte krigare som massakrerar civila män, kvinnor och barn. Det är bara vidriga brottslingar. Vars brott inte blir inte mindre, för man sedan säger att andra också begått grymheter. Men, som sagt, de som firar och jublar över att obeväpnade människor dödas och till och så är förblindade av sin fiendebild, att de tycker det är rätt att skjuta lilla Miriam 5 år och därefter våldta och skjuta hennes mamma, sviker ju allt gott i världen och i Sverige. 

 Som det står i bibeln:
”Min själ är tyngd av sorg,
därför går min tanke till dig
från Jordans och Hermons land,
från Misars berg.”

Min tanke går däremot ingenstans. Men nog fan är själen fylld av sorg alltid. Jävligt välfylld.

Ge stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter

 

Hej vänner!

I Mellanöstern fortsätter vansinnet som vanligt. Ett fullständigt obegripligt dödande av människor till absolut ingen nytta. Vi kan väl redan nu utgå från hur det kommer sluta. Som vanligt kommer en massa helt oskyldiga människor människor skadas och mördas, fast de inget ont gjort. Hatet och fiendebilderna, kommer göra att de sämsta och mest otäcka människorna kommer få den makt de eftersträvar. Något som de säkert aldrig skulle få i en fredlig värld. Så därför är de tvungna att regelbundet starta krig, vars effekter andra får betala. Här i Sverige kommer ett antal tyckare uttala förståelse för den part i konflikten, de är lojala med. Istället för att säga att de önskar att man i denna del av världen, borde förbjudas att inneha några som helst vapen. Från stridsflygplan till matknivar. För de är inte riktigt kloka. Jag vet att jag sitter här svensk och naiv och inte kan kanske förstå den rädsla och bitterhet som styr detta vansinne. Men jag är rätt väl insatt i den historiska bakgrunden till galenskapen. Jag känner till både massakrerna under Al Nakba och Förintelsen. Vilket tydligen israeliska barn och palestinska barn inte får läsa om i skolan. Då det skulle kunna leda till att bilden av fienden som entydigt ond och obegriplig, skulle rämna. På sikt kanske man skulle kunna förstå varandra. Vilket de som bestämmer, till varje pris vill undvika. Men de idioter som vill dra eländet hit, kan fara åt helvete. Inte minst de antisemitiska dumhuvuden som jävlas med mina svenska judiska landsmän och nu antagligen vill föra lite krig också här. Själv är jag trött på alltihop. Som ni som följer denna blogg vet, är jag till följd av en del komplikationer efter en operation, numera helnykterist. Vilket är lite trist en så här jävlig dag. Då jag annars skulle supa mig rejält full, i protest mot världens ondska.

Jag läste förresten att ledaren för pingströrelsen fått avgå då han tydligen uppfört sig illa mot någon dam sexuellt. Vad karln hittat på vet jag inte. Men rejält dumt måste det vara, efter som han fick sparken. Jag vet inte varför jag inte är förvånad. Kanske för att något liknande hände här i Visby för något år sedan. Men kanske också för att det brukar hända sådant då och då. Inte minst amerikanska TV-predikanter brukar ju hittas i någon grannstat eller i Las Vegas på ett motellrum, omgiven av scandal beuties. En annan grupp som också brukar ställa till det för sig är engelska parlamentariker. Där brukar det vara lite mer kinky knasigheter som de avslöjas med, rent bokstavligt med brallorna nere. Jag vet inte om de inte oftast är rätt konservativa gubbar som gått på Eton och sådana ställen, som fått lite ovanliga sexuella intressen. Vad gäller de pedofila katolska prästerskapet, är det ju riktigt otäckt. Så jämfört med det är ju en elak och överkåt pingstpastor, inte det värsta. Även om det är illa nog om han är elak. Men om man hittar en naken konservativ ”member af parlament” i korsett tillsammans med en dam med ridpiska, så är det kanske inte hela världen. Speciellt inte om det är en dum jävel.

Jag läser så mycket dumt om det förbannade skjutandet och sprängandet, så jag blir mörkrädd. För antingen handlar det bara om hårda straff och militärer eller om satsningar på skolor, ungdomsgårdar och idrottsaktiviteter. Som det skulle påverka det, i det stora hela, lilla antal som nu tillåts ställa till för alla oss andra. Hur många de är har jag hört skilda siffror på. Allt från 5000 till 30000 personer. Det finns naturligtvis många goda skäl att satsa på skolor och aktiviteter för ungdomar. Men att det i någon högre grad skulle påverka de få rejält empatistörda individer som skjuter och spränger är en illusion. Jag läste att över 95 % av de som ”vårdas” på SIS-hem på grund av sin brottslighet fortsätter sin bana så fort de kommit ut. Så det måste vara världens mest misslyckade behandlingsform. Tänk om någon lyssnat på polischefen Karin Götblad och hennes varningar för utvecklingen för 10 år sedan. Nu säger en del politiker att ”de inte såg detta komma” andra att de minsann såg det. Tydligen utan göra mycket åt det. Men det måste ju i så fall berott på att de inte läste Karin Götblads utredning. Kan man nu inte bara lägga all prestige åt sidan och samarbeta och stödja varandra i kampen, mot denna ondska. Som snart trängt in sina tentakler i alla statliga och kommunala verksamheter, som i Italien. In i polisväsendet och socialtjänsten, till exempel. Men våra folkvalda verkar mest intresserade av att peka finger åt varandra och skylla utvecklingen på sina politiska motståndare. Jag blir så trött och känner mig gammal.

För övrigt anser jag att Rysslands nuvarande president och USA:s föregående är obehagligare än blodiglar, charmiga som flatlöss samt slemmiga som mördarsniglar. Men det vet ni ju redan att jag tycker. Så jag tänker inte skriva mer om detta den här gången.

Vi lever alltså i en hemsk tid och jag blir rätt deppad ibland över allt elände och hur det har blivit. Men jag har levt i både bättre och sämre tider. Så även om den här känns som den värsta hittills, så får man hoppas det till slut blir bättre för som det står i bibeln:

”Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.”

Själv har jag varit med om de flesta av dessa tider. Både sorgliga tider av gråt, sorg och avstå från famntag. Men också tid av läkning, födelse, plantering, dans, famntag och att älska.  Men tid av fred har jag aldrig upplevt. För någonstans har det alltid krigats, mördats och förstörts. Så den tiden ser jag fram emot, utan något större hopp att få uppleva den.

Tänk på Ukraina varje dag. Glöm inte det!

Ge stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter

 

Hej vänner!

Som ni säkert vet fick en norrman Nobels litteraturpris. Själv har jag aldrig läst något av denne författare eller sett någon av hans pjäser. Men det tänker jag faktiskt göra nu. De flesta som berättade i radion att de gjort det sa att hans böcker är jättebra. För närvarande går de nog inte att låna på biblioteket, om man inte vill stå i en lång kö och vänta. Så jag kanske till och med skall köpa en bok. Men då skall jag först kolla i denna stads antikvariat och se om det finns någon sådan bok där. På radio var massa norrmän glada över att en landsman fått detta fina pris.

Det där att vi blir glada när det går bra för våra landsmän är rätt intressant och säger nog något om vilka vi människor är. Vi är sociala varelser och vårt behov av att ingå i en social gemenskap är oerhört stort. Hur ogärna vi vill så delar vi alltid upp våra relationer i kategorierna Vi och Dom. Vi hejar på ”vårt” landslag i fotboll eller Blomstermåla IF, om vi bor i Blomstermåla. Kör vi runt i en folkvagnsbubbla vilket jag gjorde som ung och även i en period som lite äldre, så blinkar vi med helljuset och vinkar, när vi träffar någon som kör samma sorts bil. För det är kul att träffa en kompis. Just detta att känna gemenskap, är nog något väldigt viktigt och nedärvt sedan miljoner år i vårt dna. Om vi är uteslutna från social gemenskap, mår vi jävligt dåligt och det är faktiskt farligt att vara ensam, om man inte valt det själv. Så nationalism är nog en del av detta fungerande, vare sig vi vill det eller ej. Ofta är det väl inte så farligt. Men det händer att den går alldeles över styr och utnyttjas av de, som inte nöjer sig med att lite malligt säga ”vi är bäst, ingen protest” utan dessutom har ett behov att säga till de som inte är ”vi” att ”ni är sämst”. Som utnyttjar vårt behov av trygghet i gruppen till att ge sig på sina medmänniskor. Som när Jugoslavien upplöstes eller nu i Ryssland. Där de makthavande påstår att serber eller ryssar hotas, av de som inte är serber eller ryssar. De vänder sig liksom till mänsklighetens mest primitiva sidor och arbetar hårt på att skapa ett ”Vi” och ”Dom”. Själv brukar jag heja på svenska landslag. Men om Sverige spelar fotboll mot Island sviker jag hela nationen och hejar på Island. För jag vet hur glad man blir i Reykjavik om man får spöa oss och det unnar jag dem.

I morse var det riktigt kallt här i Visby. Runt en fyra grader bara och värre skall det väl bli. Vintern står för dörren och vi som har att inträda genom denna port kan låta allt hopp fara. Ett väldigt mörker skall komma över landet och detta mörker skall vara i pass sex månader. Om jag var väldigt rik skulle jag nu flyga till Eldslandet, där det nu är vår och ljusa kvällar. Men jag är inte väldigt rik, utan får stanna kvar här och invänta mörkret och kylan. Samt det blask och slask som ingår i den gotländska vintern.

Jag är sålunda en gnällig fan. ”A grumpy old man” som man säger i England. Sur när det är värmebölja och sur när det är kallt. Egentligen bara nöjd vid temperaturer mellan 15 till 20 grader. Men då kan jag minsann le en stund på morgonen. Så det blir gjort.

Det är fredag och jag skall faktiskt gå och jobba några timmar. Vilket är ovanligt för jag brukar ju inte jobba då. Annars jobbar jag ungefär två eller tre förmiddagar i veckan. Vilket känns rätt lagom och gör inte ont alls. Tror till och med det är lite nyttigt.

Trevlig helg!

Peter

Ge stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Tänk på Ukraina.

 

Hej vänner!

De få av er som läst tidigare inlägg på denna blogg kanske kommer ihåg att jag skrivit om astronomi och kosmologi. För jag tycker det är intressant, vad den senaste forskningen och de senaste teorierna kommit fram till. Inte för jag begriper och förstår. Men just för att det är så konstigt och obegripligt är det spännande. Bara avstånden i tid och rum är ju så oändligt stora, att det inte för en sådan som mig, går att riktigt begripa. Den bästa beskrivning av universums oändliga storlek tycker jag finns i Aniara där chefstekniker 1 beskriver rymdskeppet som en liten bubbla i guds andes glas. För som ni vet är glas egentligen en mycket trögflytande vätska. Så om det längst nere i en glasruta finns en luftbubbla, så kommer denna bubbla sakta stiga genom glaset och efter hundratals år befinna sig någon cm upp i denna glasruta. Men innan den når toppen på rutan har antagligen huset rutan fanns i sedan länge försvunnit. Så om någon står i en galax så långt bort som John Webb teleskopet kan se och ser mot det ljus som idag lämnar vår sol så når det fram till denne någon om mer 13 miljarder år. Då finns nog inte vi kvar här och vår sol är antagligen en död stjärna, vars energi brunnit upp.

Enligt teorin skapades ju allt genom en utvidgning av rummet för 13,8 miljarder år sedan. Antagligen på en torsdag. Men det är lite osäkert. Då uppstod allt som finns, samt tiden. Innan dess fanns varken tid eller rum. Det fanns liksom inget före denna utvidgning, då det inte fanns någon tid och då före och efter är just tidsbegrepp. Så frågan om vad som fanns innan är meningslös. Samma sak gäller för rummet då begreppet rum också skapades i samband med denna utvidgning som felaktigt bruka beskrivas som en ”big bang”. Så är teorin om jag begripit det hela rätt.

Men nu läste jag att det finns nya observationer med just rymdteleskopet James Webb som gör att man börjat fundera om ovanstående teori verkligen stämmer. För detta teleskop kan se 13,6 miljarder ljusår ut i rymden vilket alltså betyder att man kan se nästan tillbaks till starten på alltihop. Enligt teorin borde då galaxerna där borta vara betydligt mindre, än de som är närmare oss. Som relativt nyfödda barngalaxer som ännu inte hunnit samla på sig så mycket materia. Men nu visar det sig att dessa långt bort i tid och rum, liggande galaxer inte alls är mindre än de som ligger närmare oss. De är lika stora vilket stämmer dåligt med teorin om big bang. Vilket vore bra för jag har liksom aldrig riktigt gillat den teorin, även om den nog är för tidig att avvisa. För då har man annat man måste förklara, som bakgrundsstrålningen och fördelningen av grundämnen och annat.

Universum är alltså oändligt i omfattning. Einstein menade att det samma gällde för mänsklig dumhet. Fast på det förstnämnda var han inte helt säker. Men vad gäller det senare verkar det inte finnas några som helst gränser. Jag blir faktiskt deprimerad när jag tänker på allt ont och dumt som fyller världen. Som människorna hittar på under sina korta liv, på det lilla sandkorn i universum som är vårt hem i oändligheten.

Det är inte så att jag är lite gammal och nostalgisk. Men jag tycker det skulle räcka med två TV-kanaler. Utan reklam naturligtvis. Dessutom tycker jag det är lite vulgärt med alla färger i TV:en. Kunde räcka med svartvitt. Som förr när TV:en var bra och programmen var något man diskuterade, när man träffades. Då, på den tiden det alltså var bra och man kunde gå till posten och betala sina räkningar, hämta paket och köpa frimärken. På den tiden då man fick kalvstek med gräddsås, kokt potatis, pressgurka och svartvinbärsgelé på söndagarna. När musiken fanns på skivor och man kunde lyssna på ”tio i topp”. Iallafall om man gillade ”kommersiell” musik och inte tråkig proggmusik från Musiknätet Vaxholm. Där det producerades musik, som nu är lika död som en trafikdödad grävling. Inte för jag är nostalgisk eller så. Men var inte kassler garnerad med ananas och ost rätt gott (nä det var det inte). Men sedan förföll ju allt. Kanske det började med att Fantomen gifte sig med Diana Palmer. Eller var det när Yoko Ono lyckades sabotera kamratskapen i Beatles. Den vandrande vålnaden och John Lennon drevs bort från den manliga gemenskap, som är så viktig för unga mäns utveckling. Så fick vi som föddes 1954 söka oss vidare utan manliga förebilder. Försvagade, finniga och oknullade fick treva oss fram i verkligheten. Det trevliga kort-korta modet var över och tjejerna köpte kläder från ett företag som hette Mah-Jong. Kläder vars erotiska laddning var jämförbar med Burka eller Gudrun Sjödén. Killar skulle vara mjuka och känsliga, men samtidigt tuffa och lite farliga. Vilket var en besvärlig kombination. Själv hade jag inte någon Zündappmoped och alltså ingen som helst möjlighet att få någon flickvän. Men jag hade faktiskt chansen en gång. Då ringde en ung dam och frågade chans på mig. Men jag blev så nervös att jag svarade: ”Vill du prata med Peter”. Hon brydde sig aldrig om att besvara denna fråga. Så det sa bara klick och jag slapp undan den gången. Men några år senare, när jag för andra gången tog mig igenom årskurs nio, så föll jag som en sten i kärlekens garn och råkade lika illa ut som Fantis och John Lennon. Så kan det gå om man inte aktar sig. Man blir nog aldrig sig riktigt lik efter sådant. Som den som i skogen haft ihop det med skogsfrun. Han får därefter aldrig riktigt ro, som ni vet.

Hjalmar Söderberg låter ju någon i en av sina pjäser säga: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.” Det kanske jag också gör. För det förstnämnda har jag, om inte trott på, så uppskattat. Det senare har jag också prövat på. Så denna ensamhet är jag säker på existerar. På gud är jag mycket osäker, vad gäller hans existens. Men jag hoppas jag har fel och äntligen får det gudsbevis, som jag hittills inte sett röken av. På köttets lust tror jag alltså. Men inte på jungfrufödsel. Jag tror Maria fick barn på normalt sätt och hoppas att Josef var pappan. För alternativet med den helige ande är rätt osmakligt och onödigt. Vad gäller själens obotliga ensamhet så är det nog något jag delvis får stå ut med. Med tanke på hur knepig den kan vara. Så jag får väl vara glad att några trots allt står ut med mig, trots denna själ.

Tänk på Ukraina varje dag. Glöm inte!

Ge lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter