Hej vänner!

De få av er som läst tidigare inlägg på denna blogg kanske kommer ihåg att jag skrivit om astronomi och kosmologi. För jag tycker det är intressant, vad den senaste forskningen och de senaste teorierna kommit fram till. Inte för jag begriper och förstår. Men just för att det är så konstigt och obegripligt är det spännande. Bara avstånden i tid och rum är ju så oändligt stora, att det inte för en sådan som mig, går att riktigt begripa. Den bästa beskrivning av universums oändliga storlek tycker jag finns i Aniara där chefstekniker 1 beskriver rymdskeppet som en liten bubbla i guds andes glas. För som ni vet är glas egentligen en mycket trögflytande vätska. Så om det längst nere i en glasruta finns en luftbubbla, så kommer denna bubbla sakta stiga genom glaset och efter hundratals år befinna sig någon cm upp i denna glasruta. Men innan den når toppen på rutan har antagligen huset rutan fanns i sedan länge försvunnit. Så om någon står i en galax så långt bort som John Webb teleskopet kan se och ser mot det ljus som idag lämnar vår sol så når det fram till denne någon om mer 13 miljarder år. Då finns nog inte vi kvar här och vår sol är antagligen en död stjärna, vars energi brunnit upp.

Enligt teorin skapades ju allt genom en utvidgning av rummet för 13,8 miljarder år sedan. Antagligen på en torsdag. Men det är lite osäkert. Då uppstod allt som finns, samt tiden. Innan dess fanns varken tid eller rum. Det fanns liksom inget före denna utvidgning, då det inte fanns någon tid och då före och efter är just tidsbegrepp. Så frågan om vad som fanns innan är meningslös. Samma sak gäller för rummet då begreppet rum också skapades i samband med denna utvidgning som felaktigt bruka beskrivas som en ”big bang”. Så är teorin om jag begripit det hela rätt.

Men nu läste jag att det finns nya observationer med just rymdteleskopet James Webb som gör att man börjat fundera om ovanstående teori verkligen stämmer. För detta teleskop kan se 13,6 miljarder ljusår ut i rymden vilket alltså betyder att man kan se nästan tillbaks till starten på alltihop. Enligt teorin borde då galaxerna där borta vara betydligt mindre, än de som är närmare oss. Som relativt nyfödda barngalaxer som ännu inte hunnit samla på sig så mycket materia. Men nu visar det sig att dessa långt bort i tid och rum, liggande galaxer inte alls är mindre än de som ligger närmare oss. De är lika stora vilket stämmer dåligt med teorin om big bang. Vilket vore bra för jag har liksom aldrig riktigt gillat den teorin, även om den nog är för tidig att avvisa. För då har man annat man måste förklara, som bakgrundsstrålningen och fördelningen av grundämnen och annat.

Universum är alltså oändligt i omfattning. Einstein menade att det samma gällde för mänsklig dumhet. Fast på det förstnämnda var han inte helt säker. Men vad gäller det senare verkar det inte finnas några som helst gränser. Jag blir faktiskt deprimerad när jag tänker på allt ont och dumt som fyller världen. Som människorna hittar på under sina korta liv, på det lilla sandkorn i universum som är vårt hem i oändligheten.

Det är inte så att jag är lite gammal och nostalgisk. Men jag tycker det skulle räcka med två TV-kanaler. Utan reklam naturligtvis. Dessutom tycker jag det är lite vulgärt med alla färger i TV:en. Kunde räcka med svartvitt. Som förr när TV:en var bra och programmen var något man diskuterade, när man träffades. Då, på den tiden det alltså var bra och man kunde gå till posten och betala sina räkningar, hämta paket och köpa frimärken. På den tiden då man fick kalvstek med gräddsås, kokt potatis, pressgurka och svartvinbärsgelé på söndagarna. När musiken fanns på skivor och man kunde lyssna på ”tio i topp”. Iallafall om man gillade ”kommersiell” musik och inte tråkig proggmusik från Musiknätet Vaxholm. Där det producerades musik, som nu är lika död som en trafikdödad grävling. Inte för jag är nostalgisk eller så. Men var inte kassler garnerad med ananas och ost rätt gott (nä det var det inte). Men sedan förföll ju allt. Kanske det började med att Fantomen gifte sig med Diana Palmer. Eller var det när Yoko Ono lyckades sabotera kamratskapen i Beatles. Den vandrande vålnaden och John Lennon drevs bort från den manliga gemenskap, som är så viktig för unga mäns utveckling. Så fick vi som föddes 1954 söka oss vidare utan manliga förebilder. Försvagade, finniga och oknullade fick treva oss fram i verkligheten. Det trevliga kort-korta modet var över och tjejerna köpte kläder från ett företag som hette Mah-Jong. Kläder vars erotiska laddning var jämförbar med Burka eller Gudrun Sjödén. Killar skulle vara mjuka och känsliga, men samtidigt tuffa och lite farliga. Vilket var en besvärlig kombination. Själv hade jag inte någon Zündappmoped och alltså ingen som helst möjlighet att få någon flickvän. Men jag hade faktiskt chansen en gång. Då ringde en ung dam och frågade chans på mig. Men jag blev så nervös att jag svarade: ”Vill du prata med Peter”. Hon brydde sig aldrig om att besvara denna fråga. Så det sa bara klick och jag slapp undan den gången. Men några år senare, när jag för andra gången tog mig igenom årskurs nio, så föll jag som en sten i kärlekens garn och råkade lika illa ut som Fantis och John Lennon. Så kan det gå om man inte aktar sig. Man blir nog aldrig sig riktigt lik efter sådant. Som den som i skogen haft ihop det med skogsfrun. Han får därefter aldrig riktigt ro, som ni vet.

Hjalmar Söderberg låter ju någon i en av sina pjäser säga: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.” Det kanske jag också gör. För det förstnämnda har jag, om inte trott på, så uppskattat. Det senare har jag också prövat på. Så denna ensamhet är jag säker på existerar. På gud är jag mycket osäker, vad gäller hans existens. Men jag hoppas jag har fel och äntligen får det gudsbevis, som jag hittills inte sett röken av. På köttets lust tror jag alltså. Men inte på jungfrufödsel. Jag tror Maria fick barn på normalt sätt och hoppas att Josef var pappan. För alternativet med den helige ande är rätt osmakligt och onödigt. Vad gäller själens obotliga ensamhet så är det nog något jag delvis får stå ut med. Med tanke på hur knepig den kan vara. Så jag får väl vara glad att några trots allt står ut med mig, trots denna själ.

Tänk på Ukraina varje dag. Glöm inte!

Ge lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter