Hej vänner!

Det var nu ett tag sedan jag skrev något på denna blogg. Jag har inte haft någon lust att skriva. Dessutom trängde sig, som så ofta nu för tiden, världens ondska in i mitt huvud och förmörkade mina tankar. Men nu skall jag försöka skriva några rader, trots allt.

För det har ju hänt en del lite spännande saker som man kan skriva om. Som att författaren Lena Andersson skrivit att folk som har svårt att få ihop pengar till mat åt sina barn, borde lära sig hur man fixar näringsriktiga måltider åt de små liven. Det var naturligtvis lite överlägset och taskigt att tala om för ett ensamstående sjukvårdsbiträde med två barn, att hon borde ge dessa havregrynsgröt och linsgryta, när pengarna tar slut, innan månaden gör det. Det hade tydligen visat sig, att det går åt mer skolmat på fredagar och måndagar än förr. Så hypotesen var att en del barn förbereder sig inför helgen genom att äta ordentligt, för att slippa gå och lägga sig hungriga. De var tydligen också hungriga på måndagen, då de inte fått tillräckligt med mat på söndagen. Det är ju hemskt om barn i Sverige skall behöva gå och lägga sig hungriga. Jag trodde jag betalade en hel del stålar i skatt för att så inte skall vara fallet.

Jag läste förresten i Aftonbladet en artikel av journalisten Peter Kadhammar. Han har undersökt var nyheten om att barnen numera äter mer på skolan, på grund av att de inte får tillräckligt med mat hemma kommer ifrån. Han hade varit i Tensta och Rinkeby. Bland annat i skolor, där jag en gång för länge sedan var skolpsykolog. Där hade man inte märkt att barnen åt mer än tidigare, inför eller efter helgerna. Han hade också undrat var den nyheten hade sitt ursprung. Tydligen var det ett inslag i Aktuellt från Sundsvall, där en skola hade märkt att barnen åt mer skolmat än tidigare. Det var bara det att den skolan låg i ett område där medelinkomsten är 56 418 kr i månaden. Det troligaste var att man även i detta medelklassområde, börjat få fundera mer på sin ekonomi. Så ungarna fick kanske inte längre pengar för att gå och äta snabbmat, när de inte gillade skolmaten. Min erfarenhet av föräldrar i Tensta, är att dessa inte har brist på kunskap, i att hushålla och laga mat med begränsade resurser. Så de behöver sannolikt inga råd av Lena Andersson. Vilket är tur. För jag misstänker att Lena Andersson aldrig har försökt servera en sjuåring linsgryta eller havregrynsgröt. Brukar inte vara maträtter som möts med glädje och uppskattning. Jag misstänkte att hela snacket om barn som åt sig mätta i skolan på fredagar för att slippa svälta under helgen, kunde vara en myt. Vilket Peter Kadhammars artikel ger stöd för. Det verkar ju viktigt att ta reda på hur det verkligen ser ut. Så inte fattas beslut som bygger på dessa myter. Om barn inte får tillräckligt med mat hemma, har det nog ofta andra sociala förklaringar än bara ekonomi.

Fast jag får väl erkänna att jag inte heller har så lätt för linsgrytor. Som ung bodde jag i ett kollektiv där detta var en återkommande maträtt. Man kunde där också få njuta av en sådan kulinarisk delikatess som kålrotsgratäng. Säkert både billigt och nyttigt. Men inget som jag haft på menyn sedan dess. För att jag inte tycker speciellt mycket om linser och kålrötter. Dessa har också en obehaglig gasbildande effekt på mitt tarmsystem. En linsgryta med mycket lök gör att jag ser ut att vara i åttonde månaden och när som helst riskerade flyga iväg, som svenska baletten i filmen Picassos äventyr, av Hasse och Tage. I den är det ju en överkonsumtion av blomkål som gör att dansarna far iväg mot taket. Men det kunde lika gärna varit min ungdoms linsgrytor.

I både ledarsidor och kultursidor har det skrivits mycket upprört om Lena Andersson inlägg om hur man bör planera för att de pengar man inte har skall räcka. Nyss var det stora problemet att barn åt så mycket skräp, att de blev överviktiga och inte åt skolmaten. För mycket McDonalds och för lite ärtsoppa helt enkelt. Ärtsoppa är ju förresten både billigt, gott och nyttigt.

Jag träffade förresten mina barnbarn i helgen. Ett av dem fyllde sju år och är en jäkel på att räkna trots att han inte börjat skolan. Han behärskar både plus och minus samt ”lite gånger”. Jag måste säga att jag blev imponerad. Dessutom kan han läsa rätt bra, för sin ålder. Han har förresten en lillebror som kan räkna han med. Säker upp till tio minst. Jag tänkte på vilken tur dessa barn har, som inte är danskar. För dessa kan ju inte räkna något vidare på grund av sitt konstiga sätt att namnge de högre talen. Dessa heter ju saker som firs, färs och halv tres, enligt något obegripligt system, som bara danskar begriper. De påstår att det finns någon sorts logik i detta tal-system. Men de tror jag bara de hittar på. Så stackars danska barn har säkert ett helvete, när de lär sig räkna till hundra. Dessutom pratar ju deras föräldrar någon sorts obegriplig dialekt, som är helt omöjlig att förstå. Jag har läst att danska barn på grund av detta, har en försenad språkutveckling. Konstigt nog går det rätt bra att läsa danska, trots att det talade språket är helt obegripligt. När jag var barn bodde vi i Malmö något år och åkte då och då till Köpenhamn. Man fick ta färja för det var innan den onödiga bron var byggd. På färjan fick man Citronvand och det var rätt spännande att åka till utlandet och se hur det såg ut där. I utlandet fanns förresten en stort Tivoli som luktade konstigt. Där kunde man åka i diverse attraktioner, samt äta röda korvar. Ett utmärkt ställe. På vägen tillbaka kunde man få köpa ”Anders And” som Kalle Anka heter i detta utland. Denna tidning gick utmärkt att läsa på danska, trots att det annars var omöjligt att förstå språket.

Danskar kan alltså inte räkna och har någon sorts talfel, som gör att det är svårt att riktigt förstå vad de säger. Annars är de för det mesta utmärkta människor, som bor i ett litet trevligt grannland. Hade inte kung Kristian II huggit huvudet av diverse svenska potentater 1520 och därmed retat upp en del, hade vi kanske varit danskar idag. Vi hade styrts från Köpenhamn och haft drottning Margrethe som drottning. Hade säkert varit utmärkt och kanske roligare. Säkert inte sämre. Kanske hade vi fått lite hemstyre som Grönländarna. Iallafall de som bodde norr om Kolmården. Men Gotland och Skåne hade säkert varit helt danskt, som det då alltid hade varit.

I Ukraina fortsätter Putinjäveln det jävla kriget. Ett helt jävla onödigt dödande för att en idiot och hans anhängare, har fått för sig att återupprätta det onda imperium de föddes i. I USA finns det risk för att den vidriga narcissistiska psykopatjäveln återkommer som president. Det har hänt förr och kan alltså hända igen. Fan vet hur det kommer gå, om så sker. Två galningar med möjlighet att utplåna världen är liksom lite för många.

Själv ogillar jag, som ni vet, i stort sätt alla privatiseringar av skola, vård och apotek. Jag betalar gärna rejält med skatt, till det allmännas bästa och tycker det är viktigt med fördelning av resurser sker efter behov och inte efter ekonomiska tillgångar. Som ni vet tycker jag mycket illa om alla totalitära idéer oavsett, vilken jävla etikett man sätter på dem. Folk med sympatierna till höger skulle nog tycka att jag är rätt vänster. De till vänster kanske att jag är en jävla mespropp. Jag bryr mig mer om Jesus än om Marx. Även om jag kan vara rätt kritiskt till en hel del som den förstnämnda säger. Vad gäller Marx var han utan tvekan en stor man värd att citera: Han sa ju till exempel: "Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra." Groucho var med andra ord flexibel och anarkistisk i sitt tänkande. Han sa ju också: ”Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.” Han sa väl detta med en ironisk glimt i ögat. Men nu verkar det ta mig fan blivit något, som är jävligt populärt att använda sig av. Det går ju ta mig fan inte att vara ironisk längre, för ingen kan ju begripa att det är det man är. Lögn och bedrägeri håller på att ta över världen. Lögner blir ”alternativa fakta” och orsakar krig. ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus. Så det får man väl hoppas på, även om det är svårt att tro. Men anarkistisk som Groucho går fortfarande att vara. Viva la anarquia.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Ute har det blivit sommar igen. Jag har varit på kolonilotten och vattnat. Det har börjat växa lite sallad och gurka. Rabarbern har redan blivit så stor, att man kan börja plocka den och göra paj och kräm på den. Eller marmelad eller saft om man blir sugen på det. Jag kommer plantera en del andra saker och ställa ut plantor om någon vecka. Det kommer säkert bli något i år med. Men mina grannar är betydligt bättre odlare än jag är. De har också bättre ordning på sina lotter än jag har. Jag odlar ju mest i pallkragar och pillar ner frön lite här och där. Grannarna har fina trädgårdsland där det prunkar i upphöjda rader och inte ett ogräs finns på hela odlingen. Men jag trivs på min kolonilott och är glad över alla blommor som dyker upp. Även om en del nog definitionsmässigt är ogräs, som inte riktigt passar in i en kolonilott. Känner mig väl på något sätt lite besläktad med dessa anarkistiska växter.

Ni som läser denna blogg regelbundet (alla tre) vet att jag i perioder tänker en del på vad modern astronomi kommit fram till vad gäller universum. Det är så fantastiskt och obegripligt. Det finns ju en rad myter om hur allting kom till. Som bibelns skapelseberättelser. Den ena är ju den där om Adam och Eva. Den andra är ju den som börjar ”i begynnelsen var ordet”. Alla religioner och kulturer har väl sin egen skapelseberättelse. De brukar vara mer eller mindre komplicerade och ologiska. För de bygger ju alla på att någon högre makt måste skapat universum. För allt som finns måste ju skapats av någon eller några. Men om allt som finns måste skapats av någon, så måste ju något skapat denna någon. Så frågan blir ju då bara: ”vem skapade skaparen eller skaparna. Så står man där vid startpunktens kaos lik förbannat.

Men hur spännande de olika myterna om världens skapelse än är, så är de ju ingenting mot vad den moderna kosmologin kommit fram till. Enligt den började för sådär 13,7 miljarder år sedan någon sorts entitet expandera, så det som från början var oändligt sammanpressat slungades ut från denna entitets centrum. Det var början på det som ledde fram till allt som finns galaxer, stjärnor, planeter, månar, alla djur, människor och kanelbullar. Dessutom skapades tiden. För före denna stora smäll fanns ingen tid. Så om man undrar vad som fanns innan, så är det en meningslös fråga. För det fanns ju ingen tid. Vilket är en förutsättning för att det skall finnas något före och efter. Så har jag förstått det och det är ju helt obegripligt. I varje fall för mig. Utan tid måste ju allt vara ett jävla kaos. Det var väl då ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”, gissar jag. Runt om rådde kaos och det var det enda gud hade kring sig. Som Stagnelius skriver ”Kaos är granne med gud”. Så var det då och så fortsätter det vara. På min kolonilott råder ännu bara oordning, men det går mot kaos, gissar jag. Men mina kolonilottsgrannar är väl inte direkt gudalika, fast de är granne fmed mig. Som har gula maskrosor bland ruccolan.

Nu skall jag snart gå ut med taxen Stefan på en liten kissprommis till havet. Vi har delat upp promenaderna på följande sätt. På morgonen får han stanna och kissa och skita i lugn och ro. Sedan får han hänga på i min takt på promenaden ett tag. När vi kommer till ett ställe där han kan få springa utan koppel, får han leta efter godis en stund. Sedan går vi hem och vilar. På eftermiddagen får han bestämma takten och nosa på bäst han vill. Vilket tar tid. För han har mycket han vill informera sig om. Sedan vill han sitta på en bänk och kolla in vilka som går förbi. Där sitter vi som två gubbar på en parkbänk. En ung och en som känner sig rätt gammal. För det gör jag faktiskt. Det senaste året har varit rätt påfrestande och fått mig att fundera en del på existentiella frågor. Vilket är rätt meningslöst, då man så sällan får något svar. Man får väl följa Candids exempel och odla sin trädgård. Fylld av blommor och kvickrot.

Hitler sköt sig i huvudet. Stalin dog ensam och hans säkerhetschef Berija avrättades, tillsammans med ett gäng av sina mördarkompisar. Förrädaren Quisling likaså. Den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladić sitter inlåst för gott och kommer dö ensam i sitt fängelse. Så även ondskan har sin tid och en dag hoppas jag rättvisan även kommer i kapp den ryska mördarjäveln och hans anhang.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 6:15 och jag är vaken. Har faktiskt varit ute en sväng med taxen Stefan. Han antydde att det var dags att gå ut en sväng. Men det visade sig att det nog hade kunnat vänta en stund. Han skvätte lite här och där. Men det föreföll inte vara akut på något sätt. Han ville nog bara att jag skulle vakna, för han hade tråkigt. Men nu är jag alltså på gång. Det verkar bli en fin dag. Sol och hyfsat varmt.

Jag hörde på sjörapporten. Det gör jag oftast på morgonen, även om jag inte har så stor nytta av att ta del av sjövädret. Men jag tycker det är skönt med sjörapporten finns kvar i en föränderlig värld. Idag var det dessutom min favoritmeterolog Lisa Frost, som berättade hur det blåste vid Vinga, Måseskär, Östergarnsholm och andra ställen längs vår kust. Det är som poesi att få ta del av. När Lisa Frost berättar om detta är det dessutom nästan lite sensuellt.

Sedan var det nyheter och det var bara det vanliga skjutandet och sprängandet. Något som verkar viktigt att våra riksdagsmän och partiledare tar itu med och försöka få stopp på. Men det verkar ha annat för sig. Nämligen att ta heder och ära av varandra. I en tid när det pågår ett krig i Europa och kriminella gäng och klaner med hot och våld får inflytande i samhället, bråkas det om lotterier och transor som läser sagor. Man tycker att de partier som inte befinner sig på ytterkanterna skulle försöka se motståndarens dilemma, att företräda sina väljare och samtidigt hantera en besvärlig parlamentarisk situation.

För det har jag ibland funderat på. Vi lever ju i en representativ demokrati, där de som väljs är representanter för folket. Så vem skall man egentligen bli arg på. De som röstar på partier man ogillar eller de höga företrädarna för dessa partier. Om man vill att de som röstar på partier man ogillar skall sluta med det, så är nog en formell och artig ton på sikt är det bästa. Det jävla gapandet och talande i mun på andra som blivit så populärt, är förbannat jobbigt. Folk har olika åsikter. Demokratin bygger ju på att så är fallet. Det är ju inte ett krig mellan gott och ont. Sådana som Putin och Trump verkar ha en annan uppfattning och jag vill ta mig fan inte ha hit sådana jävla idéer.

Det har varit fantastiska solnedgångar här i Visby de senaste dagarna. Som ett eldklot har solen sjunkit ner i havet. Det kom mig att tänka på farao Akhenaton. Det var ju han som på 1350-talet före Kristus förbjöd dyrkandet av de gamla gudarna och införde en monoteistisk religion, där den enda guden skulle vara solguden Aton. Akhenaton var förresten gift med den jättesnygga tjejen Nefertiti. Jag gissar att Akhenaton en kväll satt och tittade på den nedgående solen, precis som jag gjort de senaste kvällarna. Då var det så vackert att han blev rent religiös och tänkte att det måste vara gud, som är denna livgivande stjärna ur vilket allt liv uppstår. De andra gudarna Osiris, Horus, Thot, Anubis och allt vad de hette var bara påhitt. Det fanns bara en gud och den guden var Aton, solen. Men de som plötsligt förbjöds att dyrka de gamla gudarna blev naturligtvis förbannade. Så när Akhnaton dog, så återgick man rask till det gamla gudagänget igen. De präster som fått ligga lågt under den tid som Akhenaton var farao, försökte utplåna alla minnen av honom. Men en byst av hans snygga fru finns kvar. En tjusig tjej minsann. Jag hade förresten en gång en kollega med rötter i Mellanöstern som liknade henne. Tjusig hon med.

Nu skall jag snart gå ut på en prommis med taxen Stefan. Om det inte var för det jävla kriget skulle det här vara en utmärkt dag. Man skulle kunna vara på bra humör. Men det går inte riktigt, så länge Putinjäveln och hans orcher går lösa i världen.

Ära åt Sverige!
Slava Ukraini!

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/gava/

Peter

 

Hej vänner!

Jag läste att astronomer vid Durhamuniversitetet i England hittat ett svart hål som har en massa 30 miljarder gånger solens. Det skall vara lika stort som hela solsystemet dessutom. Så någonstans i universum finns en plats av djupt mörker, från vilket inte ens ljuset slipper ut. Inget annat heller förresten. En kollapsad stjärna som äter upp allt, som kommer innanför dess händelsehorisont. Det låter sorgligt på något sätt. Som en jättelik Morra ur mumintrollen, som vilar i universums ensamhet.

Som ni vet är jag lite insnöad på Jesus. Eller rättare sagt Jesusgestalten som han framträder i evangelierna. Jag tror ju inte på att han var guds son, kunde gå på sjövatten, förvandla vatten till vin eller återuppstå från döden. Det känns på något sätt nästan mer spännande om han var en människa, som för 2000 år sedan gick runt och undervisade kring hur man skulle vara människa. Han förefaller mig rätt mänsklig, om man ser bakom under och mirakel. Han säger mycket klokt om hur man bör vara som människa. Fast han säger en hel del konstiga saker också. Som att man skall riva ut sitt högra öga om man ser med begärelse på en annans hustru. Han tycker också att man skall hugga av sin högra hand, om den är till förförelse. Vad nu det betyder. Vidare att den som gifter sig med en frånskild kvinna, begår äktenskapsbrott. Man får liksom lust att fråga honom, hur fan tänkte du nu. Skulle man följa de råden skulle ju världen vara full av enögda killar, med bara en arm och frånskilda tjejer, som aldrig fick gifta sig igen. Det måste väl antingen bygga på en missuppfattning, av den som skrev evangeliet eller så sa Jesus ibland saker som inte var riktigt övertänkta. Jag hoppas på det förstnämnda. Men om han ibland sa konstiga och inte så genomtänkta saker, så är det väl mera ett tecken på att han var en människa. För sådana är inte perfekta och begår misstag. Man får liksom ta dem på gott och ont.

 

Annars verkar ju Jesus vara rätt mycket till vänster. Han driver månglarna ur templet. Han tjatar om hur orättfärdigt det är att inte hjälpa de som har det besvärligt. Som i liknelsen om den barmhärtige samariten eller när han säger till de som inte är snälla och hjälpsamma ”Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig. Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.” Sedan är det det där om kamelen och nålsögat om ni minns: ”Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.” Det går helt enkelt åt helvete för elakingarna, som inte hjälper de som har det svårt. Vilket är utmärkt. Varför de rika skall ha så svårt att komma in i Guds rike, vet jag inte. Kanske för att vissa av dem inte bidrar till att hjälpa till och inte sköter sig och betalar det som behövs, för att alla skall ha det hyggligt. Så var det väl på Jesus tid och så är det väl fortfarande. Så det bästa är väl att vara hjälpsam, snäll och lite fattig för att bli insläppt. Så jag och många av mina pensionerade kompisar ligger väl rätt bra till. Men jag skall inte gnälla. För jag har det rätt bra redan nu, även om jag inte direkt har ett himmelrike.

Jag tror ju inte på varken himmel eller helvete. Det är klart det vore bra om det fanns ett himmelrike och man fick går runt på gator av guld och äntligen fick se gud. Till mig skulle han väl säga: ”nu blev du allt förvånad gubbe. Det trodde du inte”. Nu är det ju inte säkert att jag skulle bli insläppt förstås.

Fast jag skulle vara nöjd även om det inte fanns något himmelrike. Bara det fanns ett riktigt helvete. För just nu tycker jag det finns en hel uppsättning figurer som jag gärna skulle vilja att de hamnar där till slut. Gärna långt ner i en av de nedersta kretsarna som Dante, så väl beskriver i sig gudomliga komedi.

Jag har blivit en grubblare på gamla dar. Funderar en hel del på livet och de erfarenheter detta gett mig. Jag försöker se framåt. Men det går rätt dåligt. Kanske ingår det på något sätt i att man blir lite äldre, att man funderar på vem man verkligen är innerst inne. Vem är man är bakom alla masker och självbedrägerier, som vi nog alla ägnar oss lite åt. För vi vill ju så gärna bli omtyckta och älskade. Man är väl också rädd för att inte få vara med och bli ensam. Ibland till priset att man inte riktigt tror, att man duger som man är. Men det gör man ju egentligen. Fast själv bär jag ibland med mig en känsla av att inte göra det. Lite putsar vi väl alla lite på fasaden för att bli älskade eller iallafall omtyckta. En fördel med att vara 68 år är att man börjar bry sig mindre om andras tyckande. Jag hoppas att jag snart är framme vid den punkten, då jag kan säga: ”om ni inte gillar mig så skiter jag i det. För jag är en rätt snäll människa som följer tio guds bud och den gyllene regeln och det få ta mig fan räcka. Absolut värd att älska och respektera, trots alla mina fel och brister. Ni som tyckt annorlunda under livet och fått mig tvivla på detta, kan fara och flyga åt helvete.” 

 

Ni som läser denna blogg regelbundet vet att jag före jul genomgick en rätt jobbig operation. Innan var jag rätt orolig för hur det skulle gå. Jag var helt enkelt rädd för att dö. Kanske för att min mor för länge sedan, dog under en likartad operation. Men som ni märker gick det vägen och jag sitter här och skriver. Så även om jag skall dö, så är det inte aktuellt för tillfället. Ärendet är bordlagt tills vidare. Solen skiner, sipporna blommar och fåglarna sjunger. Nu behövs det bara att det blir fred i Ukraina och den jävla krigsbrottslingen och hans anhang, ställs inför rätta. Sedan skulle jag bli lite nöjd. Om de jävla kriminella gängen och klanerna låses in eller utvisas, skulle jag ta mig fan kosta på mig ett riktigt leende. Sedan återstår bara att klimatkrisen åtgärdas, för jag skall bli i toppform. 

 

Jag läste om att läsförståelsen sjunker och att det finns barn som knappt kan forma bokstäver. För de läser mest på skärm och skriver på dator. Själv hade jag som barn rätt taskig handmotorik och fick kämpa med skrivandet. Men det var nog bara nyttigt. Fortfarande kan jag, om det är något riktigt viktigt, först skriva ner det på papper, innan jag skriver in det på datorn. Först ett utkast med papper och penna. Som jag stryker och ändrar i och sedan skriver ner på datorn, så även andra kan läsa det utan svårighet. För min handstil är för jävlig. När man skriver för hand så hänger hjärnan och motoriken ihop och hjälper varandra i tänkandet, tror jag. Så det är nog bäst att börja med papper och penna, både som vuxen och barn.

Du som tror på gud, be för mig. Som du vet behövs det. Ni som inte tror på gud, kan ju istället göra mig glad, genom att skänka lite stålar till Rädda Barnen:
https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Slava Ukraini
Länge leve Sverige

 

Peter

Hej vänner!

Det har blivit förbannat svårt att tro på något. På gud går det ju knappast att tro, med tanke på hur hans företrädare och tillbedjare på jorden, uppfört sig sedan religionsstiftaren dog på sitt kors. Som förföljt alla som i stort sätt går att förfölja. Som kvinnor, folk som kärar ner sig till folk av samma kön, de som inte delar samma religiösa uppfattning, har en annan religion eller barn som fötts av föräldrar som inte varit gifta. Alla som på något sätt varit på minsta sätt avvikande från kyrkornas dogmer har man fördömt och jävlats med. Man har skapat institutioner fulla av hycklare och omänskliga fariséer av värsta sort. Jag är övertygad om att om Josefs son, förstått vad som skulle hända efter hans död, hade han gett fan i att predika och undervisa. Han skulle stannat kvar i farsans snickeri och jobbat där istället. Om han finns i himlen, så sitter han säkert och ångrar sig. Vridande sina händer och säger ”vad har jag gjort”.

När jag var ung fanns det folk som trodde på kommunismen. Den skull på något sätt befria från kapitalismens ondska och skapa en ny värld. I vilken en ny sorts goda, solidariska och kommunistiska människor skulle uppstå och bli lyckliga i det klasslösa samhället. Som det var på väg att bli i Kina eller på Kuba. På Sovjetunionen och dess ockuperade länder i Östeuropa, var man oftast lite besviken. Men det var trots allt bättre samhällen, än våra kapitalistiska och av kapitalet styrda klassamhällen. Så föll muren och bakom den fanns bara ett grått förtryck av oliktänkande, hemliga poliser, informatörer och rumänska barnhem. Uttryck för den totalitära ideologi, som skapat dessa företeelser. Så det blev liksom jävligt svårt att tro på kommunismen. Många tappade rask sin tro och hoppade att andra snart skulle glömma, att de nyss förordade en samhällsförändring med våld.

Men de som trodde mer på en långsam förändring med hjälp av reformer och social ingenjörskonst, trodde väl fortfarande på det. Till de en dag var tvungna att erkänna, att det är något som inte riktigt fungerar, när över en miljon av landets invånare äter anti-depressiva läkemedel och köerna till barnpsykiatrin på sina håll är årslånga. Samt att den organiserande brottsligheten mördar och skrämmer folk till tystnad, i hela bostadsområden. Slutsatsen var då att de behövdes mer av social ingenjörskonst för att folk skulle bli lyckligare och allt skulle bli som det var, när partiet hade 50 % av rösterna vid val och folk trodde på framtiden. Men de som tvingades leva i den nya verkligheten, tappade ofta sin glädje, sin tro och sitt hopp. Inte minst de unga som var utestängda från bostadsmarknaden, om de inte hade rika föräldrar. Det egna ungdomsförbundet började till slut undra, vad fan partiet har för fel på hörseln. Så landet blev fullt av människor tappade sugar och tappad tro. Som röstade på andra partier, som lovade förändring och sa vad de ville. Även om det ofta var rätt otäckt, var det ändå tydligt.

Det är säkert skönt att tro på något. Antingen det är på gud, Karl Marx, Mao, eller den svenska modellen. Nu verkar, som sagt, de flesta tappat sin tro och sitt hopp. Det ekar liksom tomt i alla trons katedraler. Några predikar på inför i stort sätt tomma bänkar. Bara ett antal äldre damer och herrar sjunger med i psalmer eller Arbetets söner. Det i en enformig glädjelös mollton. Några ber mot en tom natthimmel eller mot Sveavägen, om svar som aldrig kommer. I himlen sitter gud och mäster Palm och funderar på vad de vilja och kommer på att de inte längre har en aning. Till slut ropar de ner till ett litet land vid polcirkeln, att de inte har några svar och att de vill vara ifred.

År 1969 var jag 15 år och okysst. Då kom det en ny skiva där en kille sjöng pop på svenska. Vilket man innan dess inte trott var möjligt. Så här kom då en kille som sjöng bra låtar, på ett språk man behärskade helt och hållet. Innan dessa hade ju alla svenska popband sjungit på engelska. Inte alltid av så god kvalitet. Den där killen som vågade använda äran och hjältarnas språk, hette Torbjörn och brukade visst jobba i hamnen i Västerås. Han kallades av någon anledning som jag inte vet Pugh. De flesta gillade honom tror jag. Men det fanns naturligtvis sådana där tråkiga typer, som saknade ord som revolution, USA-imperialism och sådant i hans texter. Det var liksom mer om kärlek, tjejer, rock n roll och små vita moln. Skönt tyckte jag, som var rätt kryckig på engelska och föga politiskt medveten. Nu har Pugh dött och vilket kanske till slut var skönt för honom, eftersom hans sista år visst var mycket plågsamma. Men det är ju på något sätt ytterligare en liten bit av min ungdom som dog med honom. ”Här kommer natten. Kall och underbart lång”.

Peter