Hej vänner!

Det har blivit förbannat svårt att tro på något. På gud går det ju knappast att tro, med tanke på hur hans företrädare och tillbedjare på jorden, uppfört sig sedan religionsstiftaren dog på sitt kors. Som förföljt alla som i stort sätt går att förfölja. Som kvinnor, folk som kärar ner sig till folk av samma kön, de som inte delar samma religiösa uppfattning, har en annan religion eller barn som fötts av föräldrar som inte varit gifta. Alla som på något sätt varit på minsta sätt avvikande från kyrkornas dogmer har man fördömt och jävlats med. Man har skapat institutioner fulla av hycklare och omänskliga fariséer av värsta sort. Jag är övertygad om att om Josefs son, förstått vad som skulle hända efter hans död, hade han gett fan i att predika och undervisa. Han skulle stannat kvar i farsans snickeri och jobbat där istället. Om han finns i himlen, så sitter han säkert och ångrar sig. Vridande sina händer och säger ”vad har jag gjort”.

När jag var ung fanns det folk som trodde på kommunismen. Den skull på något sätt befria från kapitalismens ondska och skapa en ny värld. I vilken en ny sorts goda, solidariska och kommunistiska människor skulle uppstå och bli lyckliga i det klasslösa samhället. Som det var på väg att bli i Kina eller på Kuba. På Sovjetunionen och dess ockuperade länder i Östeuropa, var man oftast lite besviken. Men det var trots allt bättre samhällen, än våra kapitalistiska och av kapitalet styrda klassamhällen. Så föll muren och bakom den fanns bara ett grått förtryck av oliktänkande, hemliga poliser, informatörer och rumänska barnhem. Uttryck för den totalitära ideologi, som skapat dessa företeelser. Så det blev liksom jävligt svårt att tro på kommunismen. Många tappade rask sin tro och hoppade att andra snart skulle glömma, att de nyss förordade en samhällsförändring med våld.

Men de som trodde mer på en långsam förändring med hjälp av reformer och social ingenjörskonst, trodde väl fortfarande på det. Till de en dag var tvungna att erkänna, att det är något som inte riktigt fungerar, när över en miljon av landets invånare äter anti-depressiva läkemedel och köerna till barnpsykiatrin på sina håll är årslånga. Samt att den organiserande brottsligheten mördar och skrämmer folk till tystnad, i hela bostadsområden. Slutsatsen var då att de behövdes mer av social ingenjörskonst för att folk skulle bli lyckligare och allt skulle bli som det var, när partiet hade 50 % av rösterna vid val och folk trodde på framtiden. Men de som tvingades leva i den nya verkligheten, tappade ofta sin glädje, sin tro och sitt hopp. Inte minst de unga som var utestängda från bostadsmarknaden, om de inte hade rika föräldrar. Det egna ungdomsförbundet började till slut undra, vad fan partiet har för fel på hörseln. Så landet blev fullt av människor tappade sugar och tappad tro. Som röstade på andra partier, som lovade förändring och sa vad de ville. Även om det ofta var rätt otäckt, var det ändå tydligt.

Det är säkert skönt att tro på något. Antingen det är på gud, Karl Marx, Mao, eller den svenska modellen. Nu verkar, som sagt, de flesta tappat sin tro och sitt hopp. Det ekar liksom tomt i alla trons katedraler. Några predikar på inför i stort sätt tomma bänkar. Bara ett antal äldre damer och herrar sjunger med i psalmer eller Arbetets söner. Det i en enformig glädjelös mollton. Några ber mot en tom natthimmel eller mot Sveavägen, om svar som aldrig kommer. I himlen sitter gud och mäster Palm och funderar på vad de vilja och kommer på att de inte längre har en aning. Till slut ropar de ner till ett litet land vid polcirkeln, att de inte har några svar och att de vill vara ifred.

År 1969 var jag 15 år och okysst. Då kom det en ny skiva där en kille sjöng pop på svenska. Vilket man innan dess inte trott var möjligt. Så här kom då en kille som sjöng bra låtar, på ett språk man behärskade helt och hållet. Innan dessa hade ju alla svenska popband sjungit på engelska. Inte alltid av så god kvalitet. Den där killen som vågade använda äran och hjältarnas språk, hette Torbjörn och brukade visst jobba i hamnen i Västerås. Han kallades av någon anledning som jag inte vet Pugh. De flesta gillade honom tror jag. Men det fanns naturligtvis sådana där tråkiga typer, som saknade ord som revolution, USA-imperialism och sådant i hans texter. Det var liksom mer om kärlek, tjejer, rock n roll och små vita moln. Skönt tyckte jag, som var rätt kryckig på engelska och föga politiskt medveten. Nu har Pugh dött och vilket kanske till slut var skönt för honom, eftersom hans sista år visst var mycket plågsamma. Men det är ju på något sätt ytterligare en liten bit av min ungdom som dog med honom. ”Här kommer natten. Kall och underbart lång”.

Peter