Hej vänner!

Det var nu ett tag sedan jag skrev något på denna blogg. Jag har inte haft någon lust att skriva. Dessutom trängde sig, som så ofta nu för tiden, världens ondska in i mitt huvud och förmörkade mina tankar. Men nu skall jag försöka skriva några rader, trots allt.

För det har ju hänt en del lite spännande saker som man kan skriva om. Som att författaren Lena Andersson skrivit att folk som har svårt att få ihop pengar till mat åt sina barn, borde lära sig hur man fixar näringsriktiga måltider åt de små liven. Det var naturligtvis lite överlägset och taskigt att tala om för ett ensamstående sjukvårdsbiträde med två barn, att hon borde ge dessa havregrynsgröt och linsgryta, när pengarna tar slut, innan månaden gör det. Det hade tydligen visat sig, att det går åt mer skolmat på fredagar och måndagar än förr. Så hypotesen var att en del barn förbereder sig inför helgen genom att äta ordentligt, för att slippa gå och lägga sig hungriga. De var tydligen också hungriga på måndagen, då de inte fått tillräckligt med mat på söndagen. Det är ju hemskt om barn i Sverige skall behöva gå och lägga sig hungriga. Jag trodde jag betalade en hel del stålar i skatt för att så inte skall vara fallet.

Jag läste förresten i Aftonbladet en artikel av journalisten Peter Kadhammar. Han har undersökt var nyheten om att barnen numera äter mer på skolan, på grund av att de inte får tillräckligt med mat hemma kommer ifrån. Han hade varit i Tensta och Rinkeby. Bland annat i skolor, där jag en gång för länge sedan var skolpsykolog. Där hade man inte märkt att barnen åt mer än tidigare, inför eller efter helgerna. Han hade också undrat var den nyheten hade sitt ursprung. Tydligen var det ett inslag i Aktuellt från Sundsvall, där en skola hade märkt att barnen åt mer skolmat än tidigare. Det var bara det att den skolan låg i ett område där medelinkomsten är 56 418 kr i månaden. Det troligaste var att man även i detta medelklassområde, börjat få fundera mer på sin ekonomi. Så ungarna fick kanske inte längre pengar för att gå och äta snabbmat, när de inte gillade skolmaten. Min erfarenhet av föräldrar i Tensta, är att dessa inte har brist på kunskap, i att hushålla och laga mat med begränsade resurser. Så de behöver sannolikt inga råd av Lena Andersson. Vilket är tur. För jag misstänker att Lena Andersson aldrig har försökt servera en sjuåring linsgryta eller havregrynsgröt. Brukar inte vara maträtter som möts med glädje och uppskattning. Jag misstänkte att hela snacket om barn som åt sig mätta i skolan på fredagar för att slippa svälta under helgen, kunde vara en myt. Vilket Peter Kadhammars artikel ger stöd för. Det verkar ju viktigt att ta reda på hur det verkligen ser ut. Så inte fattas beslut som bygger på dessa myter. Om barn inte får tillräckligt med mat hemma, har det nog ofta andra sociala förklaringar än bara ekonomi.

Fast jag får väl erkänna att jag inte heller har så lätt för linsgrytor. Som ung bodde jag i ett kollektiv där detta var en återkommande maträtt. Man kunde där också få njuta av en sådan kulinarisk delikatess som kålrotsgratäng. Säkert både billigt och nyttigt. Men inget som jag haft på menyn sedan dess. För att jag inte tycker speciellt mycket om linser och kålrötter. Dessa har också en obehaglig gasbildande effekt på mitt tarmsystem. En linsgryta med mycket lök gör att jag ser ut att vara i åttonde månaden och när som helst riskerade flyga iväg, som svenska baletten i filmen Picassos äventyr, av Hasse och Tage. I den är det ju en överkonsumtion av blomkål som gör att dansarna far iväg mot taket. Men det kunde lika gärna varit min ungdoms linsgrytor.

I både ledarsidor och kultursidor har det skrivits mycket upprört om Lena Andersson inlägg om hur man bör planera för att de pengar man inte har skall räcka. Nyss var det stora problemet att barn åt så mycket skräp, att de blev överviktiga och inte åt skolmaten. För mycket McDonalds och för lite ärtsoppa helt enkelt. Ärtsoppa är ju förresten både billigt, gott och nyttigt.

Jag träffade förresten mina barnbarn i helgen. Ett av dem fyllde sju år och är en jäkel på att räkna trots att han inte börjat skolan. Han behärskar både plus och minus samt ”lite gånger”. Jag måste säga att jag blev imponerad. Dessutom kan han läsa rätt bra, för sin ålder. Han har förresten en lillebror som kan räkna han med. Säker upp till tio minst. Jag tänkte på vilken tur dessa barn har, som inte är danskar. För dessa kan ju inte räkna något vidare på grund av sitt konstiga sätt att namnge de högre talen. Dessa heter ju saker som firs, färs och halv tres, enligt något obegripligt system, som bara danskar begriper. De påstår att det finns någon sorts logik i detta tal-system. Men de tror jag bara de hittar på. Så stackars danska barn har säkert ett helvete, när de lär sig räkna till hundra. Dessutom pratar ju deras föräldrar någon sorts obegriplig dialekt, som är helt omöjlig att förstå. Jag har läst att danska barn på grund av detta, har en försenad språkutveckling. Konstigt nog går det rätt bra att läsa danska, trots att det talade språket är helt obegripligt. När jag var barn bodde vi i Malmö något år och åkte då och då till Köpenhamn. Man fick ta färja för det var innan den onödiga bron var byggd. På färjan fick man Citronvand och det var rätt spännande att åka till utlandet och se hur det såg ut där. I utlandet fanns förresten en stort Tivoli som luktade konstigt. Där kunde man åka i diverse attraktioner, samt äta röda korvar. Ett utmärkt ställe. På vägen tillbaka kunde man få köpa ”Anders And” som Kalle Anka heter i detta utland. Denna tidning gick utmärkt att läsa på danska, trots att det annars var omöjligt att förstå språket.

Danskar kan alltså inte räkna och har någon sorts talfel, som gör att det är svårt att riktigt förstå vad de säger. Annars är de för det mesta utmärkta människor, som bor i ett litet trevligt grannland. Hade inte kung Kristian II huggit huvudet av diverse svenska potentater 1520 och därmed retat upp en del, hade vi kanske varit danskar idag. Vi hade styrts från Köpenhamn och haft drottning Margrethe som drottning. Hade säkert varit utmärkt och kanske roligare. Säkert inte sämre. Kanske hade vi fått lite hemstyre som Grönländarna. Iallafall de som bodde norr om Kolmården. Men Gotland och Skåne hade säkert varit helt danskt, som det då alltid hade varit.

I Ukraina fortsätter Putinjäveln det jävla kriget. Ett helt jävla onödigt dödande för att en idiot och hans anhängare, har fått för sig att återupprätta det onda imperium de föddes i. I USA finns det risk för att den vidriga narcissistiska psykopatjäveln återkommer som president. Det har hänt förr och kan alltså hända igen. Fan vet hur det kommer gå, om så sker. Två galningar med möjlighet att utplåna världen är liksom lite för många.

Själv ogillar jag, som ni vet, i stort sätt alla privatiseringar av skola, vård och apotek. Jag betalar gärna rejält med skatt, till det allmännas bästa och tycker det är viktigt med fördelning av resurser sker efter behov och inte efter ekonomiska tillgångar. Som ni vet tycker jag mycket illa om alla totalitära idéer oavsett, vilken jävla etikett man sätter på dem. Folk med sympatierna till höger skulle nog tycka att jag är rätt vänster. De till vänster kanske att jag är en jävla mespropp. Jag bryr mig mer om Jesus än om Marx. Även om jag kan vara rätt kritiskt till en hel del som den förstnämnda säger. Vad gäller Marx var han utan tvekan en stor man värd att citera: Han sa ju till exempel: "Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra." Groucho var med andra ord flexibel och anarkistisk i sitt tänkande. Han sa ju också: ”Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.” Han sa väl detta med en ironisk glimt i ögat. Men nu verkar det ta mig fan blivit något, som är jävligt populärt att använda sig av. Det går ju ta mig fan inte att vara ironisk längre, för ingen kan ju begripa att det är det man är. Lögn och bedrägeri håller på att ta över världen. Lögner blir ”alternativa fakta” och orsakar krig. ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus. Så det får man väl hoppas på, även om det är svårt att tro. Men anarkistisk som Groucho går fortfarande att vara. Viva la anarquia.

Peter