Hej vänner!

Dags för en ny liten novell!

Det alltså fettisdag och egentligen borde den väl firas med att äta semlor. Men några sådana gräddbullar fanns inte i hans hem. Så det fick bli en knäckebrödsmacka med leverpastej istället. ”Det är ju rätt gott det också och säkert nyttigare än semlor”, tänkte han. Till de drack han en öl. För det var ju ändå fettisdag. Han tittade ut genom fönstret och såg att det stod några rådjur i skogskanten på andra sidan fältet. Efter hans fru gått bort hade han sålt lägenheten och flyttat ut till deras fritidshus. Ett litet torp, i vilket det före honom hade bott en känd och uppburen författare. Det hade också varit många kollegor till honom, som besökt detta torp. Många som var eller blivit mycket kända. De hade hittat en gammal gästbok och i den hade till exempel Harry Martinsson och Artur Lundkvist skrivit.

På vinden hade han också hittat en kasse med pornografiska tidningar och flera anteckningsblock med pornografiska noveller. Dessutom kvitton med ersättning från ett förlag som gav ut dessa tidningar. Som brukade ha namn som passade ekorrar i Disney-filmer, som Piff och Puff. Dessa pornografiska alster skulle väl knappast kalls pornografi idag. Det var bilder på nakna tjejer som kammade håret eller målade läpparna. Inget mer avancerat än så. Han förstod att den högt uppburne författaren hade haft som extraknäck att författa noveller till dessa tidningar, i början på 60-talet. Han läste några av dessa noveller och tänkte att det var helt klart, att dess författare hade rätt diffusa kunskaper om den kvinnliga anatomin och sexualiteten. Det var mest om hantverkare som kom hem till damer som var sexuellt frustrerade genast ville bli påsatta. Något förspel förekom inte. Inte minsta lilla smekning. Det var pang på rödbetan och in–ut under det att damen stönade av vällust, oklart varför. Något mer var det inte. Klitoris var uppenbarligen inte upptäckt vid den här tiden. Sedan gick hantverkaren hem och lämnade väl antagligen en lika frustrerad dam som han kom till. Faktiskt oerhört tråkiga berättelser. Han tänkte att jag och Kerstin jämfört med dessa alster, hade det bra mycket roligare ihop i sängen.

Nu var han ensam och även om det gick bättre än de första åren, så kunde han ännu drabbas av den stora sorgen. Han hade några veckor på väg till graven, träffat den präst som hållit i begravningen. Hon hade frågar hur han mådde och han hade börjat gråta. Så han behövde liksom inte berätta om sitt mående. Hon sa att, ”bara den som älskat kan gråta av sorg”. Vilket han på något sätt blev lite gladare av att höra. För många av deras år tillsammans hade väl mest varit vardag och att det var denna vardag, som varit fylld av kärlek, hade han inte tänkt så mycket på tidigare. Men nu kände han att hur stor hans kärlek till Kerstin varit. Han blev lite ledsen över att han så sällan sagt hur mycket han älskade henne. Nu var det försent. Men han tänkte att hon måste märkt det ändå. Nu är i varje fall hans stora sorg en bekräftelse på att han älskat. Även om livet varit lite upp och ner så visste han att han både varit älskad och älskat.

Han tog på sig stövlarna och gick ut och pissade. Solen började gå upp och det skulle bli en fin dag. Det var mars och även om det ännu var minusgrader så visste han att det om några timmar skulle bli dagsmeja och skönt i solen. På sjön började isen redan mörkna och skulle väl snart gå upp. Han tittade mot fiskgjusarnas bo och såg hannens huvud sticka upp. Honan var väl fortfarande på väg och det var väl henne han spanade efter. ”Där ligger du och längtar”, tänkte han. ”Men var inte orolig. Hon kommer nog snart. Sedan får ni ungar och så går livet vidare.”

Hans dotter ringde och frågade hur han mådde. ”Jo, tack bra”, sa han. Vilket var nästan sant. Det blåste sydliga vindar och stararna, lärkorna och tofsviporna hade kommit. Det kvittrades och sjöngs lite överallt. Talgoxar, blåmesar och gulsparvar hade fått fart på hormonerna. ”Vilken dag” tänkte han. ”Här går jag. En man som har älskat och kommer fortsätta med det till tidens slut. Min stora sorg är beviset och bekräftelsen på att så är fallet”. Sedan gjorde han en kopp kaffe och en ostmacka och satte sig på trappan i solen och lät sin vintersjäl värmas upp.

Peter

 

Hej vänner!

Jag är alltså 68 år och man. Vad gäller detta är jag helt säker på att jag har rätt. När jag föddes står i passet och vad gäller det senare kan jag bara stoppa handen i brallorna och känna efter. Min skäggväxt och brist på bröst tyder på samma sak. Jag är rätt nöjd med att vara man. Men om jag är så vidare bra på det, vet jag inte. Hittills är det ingen som klagat. Men det kanske är för att vara snälla eller av ren artighet. Kanske någon tycker att jag som man, är rätt dålig. Ty jag har aldrig åkt Vasaloppet eller byggt en bastu. Jag har inte heller haft något perverst behov att tala om hur många kilometer jag sprungit eller åkt skidor. Mitt intresse för sport, bilar och träning på gym är jävligt begränsat. Jag tycker bättre om fåglar, blommor och musik. Någon riktig karlakarl har jag väl aldrig varit. Men likt förbannat är jag man, om än inte så ”macho”.

Jag läste i tidningen om en tjej som tyckte svenska män var ovanligt tråkiga och initiativlösa. De hade inte vett att betala notan på restauranger och avsluta kvällen med att ge sin dam en röd ros. Italienska killar däremot var bra på att ta initiativ. Både på att pröjsa notor och ge damer rosor. Bjuda på middag och stå för kostnaden, är jag rätt bra på. Vad gäller utdelning av rosor är jag helt värdelös. För nu mycket länge sedan, då jag gärna ville träffa damer och bjuda dem hem på te, så missade jag det där med rosorna. Dessutom var det en del damer som inte var så förtjusta i te visade det sig. Så de tackade nej till denna generösa inbjudan. Antagligen på grund av att jag inte gav dem den ros, de förväntade sig. Italienska män brukar ju bo hemma till de är runt 35 år. Så blir man hembjuden till dem, så står deras mamma beredd vid grytorna. Där blir det minsann inte bara te utan något betydligt bättre. Innan man åker hem, kan man vara säker på att få en ros. För i Italien är det minsann killar som har vett att ta initiativ. Inte stå där som ett fån och le dumt. Så här måste tjejerna ibland själva ta initiativ. Vilket ju är helt mot naturens ordning. I Sverige finns det ju till och med män som äter sushi, bakar surdegsbröd och dricker havremjölk. Något som en italiensk man aldrig skulle göra. För hans morsa skulle aldrig tillåta det. De få gånger jag i min ungdom fick bjuda på te och ta initiativ, så glömde jag likt förbannat det där med rosen. Så jag fick bjuda på något annat. Ibland rätt uppskattat. Men en ros hade säkert varit bättre!

Jag läste också en artikel av författaren Ann Heberlein. Det var kring någon sorts diskussion om otrohet som pågår i någon tidning. Där skrev hon att man måste förstå, att kvinnor som gift sig med en betydligt äldre man, som börjar bli gammal trött och impotent, är otrogna. För annars skulle de ju leva i sexuell frustration och tvingas till celibat. Nu är jag ännu inte riktigt så gammal, men kommer säkert snart bli. Så likt en gammal lejonhanne, får jag väl en dag lämna flocken och gå ut på savannen för att dö. Vandra bort där trött. Medan gamarna cirklar över mitt huvud. Onödig, impotent och besegrad, av en yngre och mer viril kraft. En sorglig historia. Så man får väl försöka orka med ett sista ryck, innan det är för sent. Undra vad rosor kostar nu för tiden?

Gustav Vasa gifte sig med Katarina Stenbock när han var 56 år och hon 17. Det gick som förväntat och efter något år, föreslog han att man skulle införa en lag, som förbjöd gamla män att gifta sig med betydligt yngre kvinnor. Men fortfarande händer att mycket rika gubbar gifter sig med betydligt yngre damer. Ty det finns unga damer som tydligen förälskar sig, i gamla rika gubbar. Säkert blir de fulla av sorg när deras käresta dör och allt som återstår är arvet. Den kärleken, den kärleken. Unga fruar, svagt hjärta och Viagra, är en farlig kombination, för äldre män. Gustav Vasa blev bara 64 år. Hade det funnits Viagra på den tiden hade han väl dött, några veckor efter sitt bröllop. Fan vet om Katarina Stenbock blivit så ledsen för det.

En sak som jag funderat en del på sista tiden är vårt mänskliga fungerande. Vi har ju utvecklats under någon miljon år till att bli dem vi är idag. Precis som vargar och hundar är vi ju flockdjur och evolutionen har ju format oss att fungera i någons sorts social gemenskap. Nu läste jag om hur man i en skola i Sjöbo i Skåne fått stänga, för att ett litet antal elever blivit skogstokiga och varit hotfulla mot lärare, elever, sprängt bomber och förstört. Hur fan det blivit så är obegripligt. Något måste vara allvarligt fel när vuxenauktoriteten bryter samman på det sättet och det finns noll rädsla för konsekvenserna, om man bryter mot regler. Nu vet jag inte vad det är för diagnoser på dessa ungdomar och hur man försökt komma till rätta med deras uppförande. Men att det drabbar de barn som tvingas uppleva detta och får sina skoldagar och rätt till undervisning förstörd, är ju helt klart. Ärligt talat så låter det inte klokt och rätt obegripligt. Men jag har för lite information för att i övrigt ha några synpunkter.

Men de senaste veckorna har jag gått med taxen Stefan på morgonpromenad med ett helt gäng hundar i olika storlek. I början var Stefan lite skraj. För flera av hundarna är stora. Men nu är han inte ett dugg rädd och har bråttom dit på morgonen. Vi brukar vara bland de första och då är det ofta bara en stor hund som heter Chilli där. Stefan blir jätteglad och kutar genast dit och vill hälsa. Men Chilli är rätt avmätt och visar lite intresse. Någon gång har hon tyckt Stefan är lite mycket och bara sagt voff, för att tala om att hon har annat att göra. Stefan sätter sig bara då och väntar lugnt. Som en kille vars fröken tittat lite strängt på honom, när det är lite för livligt. Han sköter sig för övrigt perfekt i gruppen, leker fint och verkar trygg och glad. Han är faktiskt busigare, när han bara är med mig. Som han förstår att i det här gänget är det bäst man sköter sig och anpassar sig till andra. Vargar har ju en tydlig rangordning i flocken och det beteendet finns ju kvar hos våra hundar. Det är ju dessa egenskaper som vi en gång utnyttjade när vi domesticerade vargar till att bli våra husdjur. Vi ersatte liksom alfahonan och alfahannen med oss själva och dem sticker man inte upp emot. Men de behöver oftast inte heller göra mer än morra lite, för att det skall bli lugnt i flocken och rangordningen upprätthålls. Men något lågaffektivt bemötande, är ju inte så aktuellt hos våra vargvänner. Där är det raka puckar som gäller och känsla och handling, är liksom ett. Hundar och vargar är jävligt dåliga på passiv aggressivitet, om man säger så. Men de fungerar, om de är normala, för det mesta väl i grupp.

Och det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. I Moskva sitter en man ond som Sauron i Sagan om ringen och vill återupprätta det ondskans imperium, han föddes i. Han har ju en hel del kompisar i världen som vill hjälpa till. Som Iran, Sydafrika, Nordkorea och Kuba. Länder som inte heller tycks gilla oss och vårt sätt att vara eller leva. Som dåliga träd, som bär usel frukt hela gänget. Fan ta dem och fan ta alltihop.

I morse snöade det. Men nu har det slutat. Men det blåser och är otrevligt. Så det känns som det är långt till vår. Men den första tranan har visst kommit till Hornborgasjön. Jag hade funderat på att åka dit i vår. Men som ni som regelbundet läser denna blogg vet, får jag inte köra bil just nu. Så det får jag skjuta på till nästa år. Men jag brukar kolla på de webbkameror som finns uppsatta där. Men de är väl inte påslagna ännu. De flesta tranor är ju kloka nog att stanna i Spanien till det blir bättre väder här och varmare. Så den stackare som nu står där i Västergötland och fryser, är väl en ovanligt korkad trana. Men det är ju ändå lite synd om den.

Peter

 

Hej vänner!

Jag har precis läst en bok av författaren mm. Göran Greider. En bra bok som jag tycker ni kan läsa. Den heter ”Stugland” och handlar om Sverige. Dess röda stugor, dess banala nationalism och politiska utveckling. Jag gillar Göran Greider och känner att vi nog skulle kunna dricka en öl ihop och vara överens om det mesta. Kanske är det därför jag gillar honom. Att vi nog skulle hålla med varandra. Men det är inte bara det. För jag känner ju egentligen inte Göran Greider. Han kanske bara i sitt offentliga liv är en sympatisk och trevlig person. Men hemmavid inte alls det. Fast det tror jag inte. Jag tror att han är en trevlig person. För det vill jag tro.

Jag faktiskt rätt besviken på det politiska spelet. För man tycker att nu när så mycket farligt och allvarligt händer, så tycker man att de som har makten borde prioritera och hitta samarbete kring det, som är riktigt allvarligt. Som att förbereda oss för det värsta hoten utifrån och i landet. För det pågår ett krig där en galning och hans kompisar bedriver folkmord och begår krigsbrott i ett grannland. Samt hotar oss och resten av västerlandet med utplåning. Jag läste också att det i natt skjutits ytterligare en ung man och även den utvecklingen är skrämmande och borde få de som styr landet, att hitta samarbetsformer. Kanske inte med de partier som befinner sig på ytterkanten. Utan med de som borde ha grundläggande gemensamma värderingar. Kanske också lite ödmjukt erkänna tidigare misstag och vad dessa ställt till med. Men det är väl för mycket begärt. För det brukar alltid vara någon annans fel när politiker debatterar. Vilket jag tycker är jobbigt. Jag läste en ledare i Expressen med rubriken : ”Lär av Finland: Håll truten och rusta upp”. Jag håller med.

Förresten har jag funderat vidare på det faktum att vi lever i en representativ demokrati. Det skal alltså vara så att våra valda representanter i Sveriges riksdag företräder folket. När jag var ung var det rätt enkelt att se hur det fungerade. Det stora socialdemokratiska partiet företrädde folk som var medlemmar i LO och alla som hade kompisar som var medlemmar i LO. Folkpartiet representerade folkskollärare och medlemmar i Missionsförbundet. Centerpartiet var till för lantbrukare, skogsägare och landsbygdsbor. Högerpartiet fanns för folk som hade det gott ställt, militärer samt en del konservativa präster, som inte gillade få kvinnliga kollegor. Vänsterpartiet företrädde folk som tyckte världen var för orättvis och ville avskaffa alltihop. Men de var medvetna om att kapitalister i hög hatt som rökte cigarr, nog skulle motarbeta detta och sätta sig på tvären. Dessutom skulle de kanske få stöd av andra som inte heller var helfrälsta på idén. Så den förändring som de eftersträvade skulle kräva en hel del revolutionärt våld. Men det var smällar man fick ta. Men sedan skulle landet flöda av mjölk och honung och gå från framgång till framgång. Likt de länder som under Sovjetunionens ledning nu byggde socialismen.

Men numera vet i fan vilka våra valda representanter representerar. För majoriteten av manliga LO-medlemmar röstar på ett annat parti än Socialdemokraterna. Folkskollärarna och missionsförbundarna håller på att ta slut. Så Folkpartiet heter Liberalerna och verkar dö ut. Centerpartiet vet man ta mig fan inte vilka de företräder. Högerpartiet har blivit ett moderat samlingsparti för folk som vill privatisera allt som går att privatisera. Jag gissar att polisen och armén står på tur. Behöver antagligen utsättas för nyttig konkurrens. Vänsterpartiet ligger lågt vad gäller revolution och kommunism. Är något man bara pratar om mellan skål och vägg. Detta då dessa idéer fått rätt dåligt rykte. Det finns ju nya partier som borde ha dåligt rykte på grund av sin historia. Men som det trots det går rätt bra för. Antagligen för att de gamla inte lyckas få stopp på en otäck samhällsutveckling, som gör många rädda och otrygga. Som hoppas att svåra problem skall ha enkla lösningar. I bibeln finns ju en beskrivning hur man lade sina synder på en bock, som man sedan drev ut i öknen för att dö. En syndabock som tog på sig eländet och löste alltihop, enkelt och gesvint. Som sagt en enkel lösning på ett svårt problem. Sedan finns det ju ett Miljöparti vars företrädare och språkrör alltid kommer sist, när man frågar vem av partiernas ledare man har förtroende för. Som nog borde göra något åt sin image. Lite för mycket brist på humor och självdistans kanske. För det borde ju vara ett framgångsrikt parti. Med tanke på klimat och massutrotning av biologisk mångfald. Men det är det inte. Kanske lite mycket pekpinnar, kruska och förstoppning, för att väcka entusiasm. Vad vet jag? Så vilka våra valda representanter representerar utöver sig själva är lite oklart. Vilket jag tycker märks när de diskuterar. Verkar ibland mer intresserade att vara smarta och trycka till sina politiska motståndare, än att lyssna på andras argument och uppträda respektfullt. Som någon sorts jävla tv-såpa där elakast vinner och personangrepp är helt okej.

Jag är ensam i helgen. För M har åkt till Stockholm. Men taxen Stefan är kvar hos mig. Så egentligen är jag inte alls ensam. Idag skall vi inte gå någon långprommis. För det är en storm här, som döpts till Otto. Det är ett jävla blåsande och regnande.

 Idag blir det nog mest en snabb utflykt till närmaste kiss-ställe. Ingen av oss gillar nämligen regn och blåst. Stefan vill inte gå ut och pinka fast han behöver, när det är sådant väder. Han ser ledsen och uppgiven ut, när han måste gå ut. Men har sedan bråttom, som fan hem. Det har jag med.

”Hur är det annars”, kanske ni undrar. Jo tack rätt bra hade jag kunnat svara, om det inte var för det jävla kriget och jordbävningen. Det gör att att jag i perioder blir rätt nedstämd och ibland mer än så. För att göra något så skickar jag lite extra stålar, utöver det jag ger varje månad till Rädda Barnen. Så har jag iallafall gjort något. Visserligen ett piss i Mississippi. Men iallafall något. Gör det ni med vetja! https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

 Idag är en ny dag
i ett liv, som börjar
bli gammalt och
grått.

En dag när man tänker,
på sådant man givit
och sådant man fått.

På kärlek
i nätter av
lust och vin.

På gånger man
kastat pärlor för
svin.

Så sträcker jag
min hand genom
livet.

Det liv som är mitt
och just mig givet.

Så finns där en kärlek
man aldrig får
glömma.

En sorg och en
längtan, man fortsätter
drömma.

Stunder av lycka,
andra av  sår.
Sånt är väl livet,
fast dagarna går.
 

Peter

 

Hej vänner!

Jag mår efter omständigheterna riktigt bra. Som jag skrev om i mitt förra inlägg eller om det var i det innan detta, så har jag fått göra en del livsstilsförändringar. Som säkert bara är nyttiga, även om de inte alltid är så kul. Min kamrat Benke fyllde 69 för några dagar sedan. Vi pratade en del om att han fyller 70 bast nästa gång och hur jävligt gammal han är. Själv fyller jag ju inte 69 förrän i augusti och är därför betydligt yngre än han är. Vi har varit kompisar sedan vi gick i årskurs sex och var 12 år. Även om vi träffas rätt sällan numera, så håller vi kontakt. Vi brukar iallafall träffas några gånger per år och prata om livet och annat. Om allt tokigt som hänt, som man efteråt kan skratta åt till exempel.

Vi lever i en orolig tid. Vilket oroliga människor som undertecknad, inte mår riktigt bra av. Men verkligheten bryr sig inte ett dugg om vad den ställer till med och det mesta av den går ju inte heller att påverka. Så om man bara kunde låta all oro passera vore det skönt. Men tyvärr är jag dålig på att fungera på det sättet och har alltid varit. För närvarande finns det ju dessutom mycket utanför det rent personliga att oroa sig för. Som kriget i Ukraina, skjutandet och sprängandet hos oss och det eventuella gängkriminella inflytandet vid politiska beslut i Botkyrka. Alla tre saker som jag sedan länge var orolig för skulle hända och då kände, att andra tyckte jag oroade och överdrev riskerna för. Att jag senare fick rätt och att de som nog tyckte min oro var överdriven hade fel, har inte gjort saken bättre. För vad gäller oro vill man gärna ha fel. Vilket jag trots allt ofta haft, vad gäller mer personliga saker.

I Visbys botaniska trädgård så blommar snödroppar och vintergäck. Talgoxar och blåmesar börjar sjunga lite försiktigt. Så våren är på väg. Jag går ju en långpromenad med taxen Stefan varje dag. Han har en kompis som är en liten svart hund som brukar hänga med. Så jag, Stefan, hans kompis och dennes matte, brukar knalla tillsammans. Det går bra. Fast Stefan är ibland rätt jobbig och kommer inte alltid när man ropar på honom. Ibland är han upptagen med annat som han tycker är viktigare och vill göra klart det han håller på med först. Då blir man sur. Men det får man inte visa när han väl kommer springande. Utan då får man vara jätteglad iallafall. Men Stefan är rätt skraj av sig och håller koll på att man inte är för långt borta. Vilket är lite bra. För om han går för långt bort brukar jag gömma mig bakom ett träd. Då tar det inte många sekunder, innan han kommer kutande och undrar var jag tog vägen. När han hittar mig blir han jätteglad.

Så går då livet vidare dag efter dag och man kan fundera på vad som är dess mening. Vilket jag tidigare inte funderat så mycket på. Men nu gör jag faktiskt det. Ibland känns det lite som det jag varit med om de senaste månaderna varit overkligt. Som en dröm. Ingen obehaglig dröm, men ändå inte riktigt verklig vardag. Sådant kan ju få en att fundera på vem man är innerst inne. Man kan också börja fundera på vad livet lärt en och gjort med en. Slutligen på var man skall gå, de år som återstår. Sådant funderar jag mycket på. För jag vill inte trava på i gamla fotspår, utan göra något nytt. Vad vet jag inte. Men som Sören Kierkegaard så klokt sa: ”Att våga, är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga, är att förlora sig själv”. Det vill man ju inte vara med om. Sitt själv vill man gärna ha kvar och inte förlora. Jag är rätt nöjd med mitt själv förresten. Kunde vara bättre, men är ändå mitt. Som den ynkliga morot som växer i ens eget grönsaksland, är lite bättre än de man köper i affären. Eller den sneda smörkniv man täljt till är bättre, än de man kan köpa för några spänn på ICA. Så är det med mitt själv. Inte perfekt, men ändå mitt.

Jag är förresten rätt nöjd med min kropp också. Vilket jag inte var för ett tag sedan, då den bara jävlades. Men nu har den skött sig och är riktigt fin. Jag läste förresten i tidningen om en kille som brukade snickra på TV. Han berättade att han alltid känt sig fel på något sätt och efter att ha hamnat i en livskris, förstått att han var transsexuell. Så nu har han beslutat sig för att äntligen bli den han är och bli en hon istället. Vilket är modigt att berätta. Hoppas allt går bra för henne i fortsättningen och att hon får ett fint liv och slipper brottas med vem hon är. Måste varit jättejobbigt. Den typen av svårigheter har jag iallafall sluppit. För jag är helt nöjd med att vara gubbe. Fast tjejer slipper förstås ha en prostata som jävlas. Men det finns ju å andra sidan annat, som kan jävlas med tjejer som killar slipper.

Jag försöker undvika att läsa nyheter. För man blir bara ledsen och förbannad. Detta oavsett om det handlar om utlandsnyheter eller nyheter från Sverige. Ibland undrar jag vad det är för politiska beslut som lett fram till detta elände. Beslut som ingen jävel vill ta ansvar för och där alla skyller på varandra. Ingen vågar ställa sig rätt upp och ner och säga: ”Det var vår naivitet och kravlösa välvilja som skapade detta helvete. Förlåt för vad vi ställt till. Vi ville väl, men det blev fel” Synd på att så fint land, att det skulle bli på det här sättet. Så sitter jag här 68 år gammal och längtar hem till mitt hemland. Fast jag geografiskt befinner mig på samma plats som tidigare.

Det ser ut att bli en fin dag. Just nu skiner solen på Visby och jag skall snart gå en lång-prommis med taxen Stefan. Tänker ta med choklad och en macka och sätta mig på en bänk och göra ingenting. För Stefan behöver öva på att göra just det. Bara ligga på ett sittunderlag och titta, utan att fara runt som han har ADHD. Så det blir att förena nytta med nöje.

Peter

Hej vänner!

Jag läste just att antalet tigrar i världen har ökat något. Från 3200 till ca. 4500. Det är ju ändå bara en spillra och risken att arten skall utrotas finns fortfarande kvar. Då skulle vi få leva i en värld utan tigrar och det skulle våra barn och barnbarn också få göra. Det stod också att dessa tigrar lever på bara 5 % av sitt tidigare utbredningsområde. Även de andra stora kattdjuren håller på att utrotas och försvinna. I Sverige får man jaga vårt enda fina vilda kattdjur, lodjuret. Vilket verkar jävligt onödigt. För jag läste att det bara finns 1443 lodjur här och det är inget överflöd precis. Antalet förvildade katter är säkert större och kunde säkert glesas ut, utan att det skulle göra någon större skada. Det tycker jag. Fast jag, som ni vet, tycker mycket om katter och en av mina i livet bästa vänner var katt. Jag läst också att sälarna i Östersjön svälter på grund av att strömmingen håller på att utrotas. När jag läser om sådant så kommer en stor sorg över mig. Så världen blir allt mer fylld av människor och allt tommare på annat liv. Vilket gör sådana naturnördar som jag är, alltmer uppgivna och ledsna.

Just när jag skrev detta gick en liten spindel förbi på väggen till vänster om skärmen. Det gjorde mig lite glad. Hos mig bor alltså just nu en liten dvärgtax och minst en spindel. Annars är jag ensam i helgen.

Jag läste att Centerpartiet skall få en ny partiledare efter Annie Lööf. En kille som, när han var yngre, tydligen hade ovanan att oprovocerat ge andra en så kallad dansk skalle i ansiktet. Något han slutat med, vad jag förstår. Vilket vi alla kan vara tacksamma för. Det var visserligen länge sedan, han var våldsam på det sättet och det borde kanske glömmas och förlåtas. Men jag måste väl erkänna att jag har svårt att känna förtroende för folk, som i relativt vuxen ålder har uppfört sig så. Jag tror det säger något om vilka de är. När jag var ung och gick på gymnasiet hade jag en mycket ledsam kärlekshistoria och var djupt olycklig. Då var det en taskig jävel i min klass som retade mig på grund av detta. Han var då en elak och dum jävel och det har han säkert fortsatt vara. För det säger något om folks grundläggande personlighet, när man uppför sig på det viset. Likaså om man skallar folk i ansiktet. Ni behöver inte hålla med mig. Men så tycker jag.

Klockan är 19:00 och jag gick en riktigt lång promenad med Stefan tax innan jag började skriva detta. För jag vill se på ”På Spåret” och då är det bra om han är lite trött och har kissat ordentligt. Nu sover han efter ha käkat kvällens torrmat. Han var nog lite missnöjd för han har fått lyxkäk igår och förrgår. Det beror på att jag trodde han käkat upp en grej, som jag har på tån för att inte få skavsår. Vilket gjorde mig orolig. Så jag ringde veterinär och frågade om hon trodde det var farligt att käka en sådan grej. Det trodde hon inte utan hon var säker på att den skulle komma ut. Men jag skulle ge honom käk så den blev inbakad i tarmen. Så han fick sådan där lyxig och dyr paté för hundar, fast det var kväll. Då jag var angelägen att eländet skulle komma ut, så fick han det också på morgonen och kvällen dagen därpå. Men jag kollade och ingen grej verkade komma ut. Men Stefan var helnöjd och tyckte mathållningen blivit mycket bättre, på det här hotellet. Men igår hittade jag den där tågrejen i sängen. Så han hade tydligen trots allt spottat ut den. Så idag var det torrmat igen, vilken han vägrade äta tills han blev riktigt hungrig i kväll. Men det var under protest. Men till i morgon har han säkert förlåtit mig, för han är inte långsint.

Trevlig Helg

Peter