Hej vänner!

Jag är alltså 68 år och man. Vad gäller detta är jag helt säker på att jag har rätt. När jag föddes står i passet och vad gäller det senare kan jag bara stoppa handen i brallorna och känna efter. Min skäggväxt och brist på bröst tyder på samma sak. Jag är rätt nöjd med att vara man. Men om jag är så vidare bra på det, vet jag inte. Hittills är det ingen som klagat. Men det kanske är för att vara snälla eller av ren artighet. Kanske någon tycker att jag som man, är rätt dålig. Ty jag har aldrig åkt Vasaloppet eller byggt en bastu. Jag har inte heller haft något perverst behov att tala om hur många kilometer jag sprungit eller åkt skidor. Mitt intresse för sport, bilar och träning på gym är jävligt begränsat. Jag tycker bättre om fåglar, blommor och musik. Någon riktig karlakarl har jag väl aldrig varit. Men likt förbannat är jag man, om än inte så ”macho”.

Jag läste i tidningen om en tjej som tyckte svenska män var ovanligt tråkiga och initiativlösa. De hade inte vett att betala notan på restauranger och avsluta kvällen med att ge sin dam en röd ros. Italienska killar däremot var bra på att ta initiativ. Både på att pröjsa notor och ge damer rosor. Bjuda på middag och stå för kostnaden, är jag rätt bra på. Vad gäller utdelning av rosor är jag helt värdelös. För nu mycket länge sedan, då jag gärna ville träffa damer och bjuda dem hem på te, så missade jag det där med rosorna. Dessutom var det en del damer som inte var så förtjusta i te visade det sig. Så de tackade nej till denna generösa inbjudan. Antagligen på grund av att jag inte gav dem den ros, de förväntade sig. Italienska män brukar ju bo hemma till de är runt 35 år. Så blir man hembjuden till dem, så står deras mamma beredd vid grytorna. Där blir det minsann inte bara te utan något betydligt bättre. Innan man åker hem, kan man vara säker på att få en ros. För i Italien är det minsann killar som har vett att ta initiativ. Inte stå där som ett fån och le dumt. Så här måste tjejerna ibland själva ta initiativ. Vilket ju är helt mot naturens ordning. I Sverige finns det ju till och med män som äter sushi, bakar surdegsbröd och dricker havremjölk. Något som en italiensk man aldrig skulle göra. För hans morsa skulle aldrig tillåta det. De få gånger jag i min ungdom fick bjuda på te och ta initiativ, så glömde jag likt förbannat det där med rosen. Så jag fick bjuda på något annat. Ibland rätt uppskattat. Men en ros hade säkert varit bättre!

Jag läste också en artikel av författaren Ann Heberlein. Det var kring någon sorts diskussion om otrohet som pågår i någon tidning. Där skrev hon att man måste förstå, att kvinnor som gift sig med en betydligt äldre man, som börjar bli gammal trött och impotent, är otrogna. För annars skulle de ju leva i sexuell frustration och tvingas till celibat. Nu är jag ännu inte riktigt så gammal, men kommer säkert snart bli. Så likt en gammal lejonhanne, får jag väl en dag lämna flocken och gå ut på savannen för att dö. Vandra bort där trött. Medan gamarna cirklar över mitt huvud. Onödig, impotent och besegrad, av en yngre och mer viril kraft. En sorglig historia. Så man får väl försöka orka med ett sista ryck, innan det är för sent. Undra vad rosor kostar nu för tiden?

Gustav Vasa gifte sig med Katarina Stenbock när han var 56 år och hon 17. Det gick som förväntat och efter något år, föreslog han att man skulle införa en lag, som förbjöd gamla män att gifta sig med betydligt yngre kvinnor. Men fortfarande händer att mycket rika gubbar gifter sig med betydligt yngre damer. Ty det finns unga damer som tydligen förälskar sig, i gamla rika gubbar. Säkert blir de fulla av sorg när deras käresta dör och allt som återstår är arvet. Den kärleken, den kärleken. Unga fruar, svagt hjärta och Viagra, är en farlig kombination, för äldre män. Gustav Vasa blev bara 64 år. Hade det funnits Viagra på den tiden hade han väl dött, några veckor efter sitt bröllop. Fan vet om Katarina Stenbock blivit så ledsen för det.

En sak som jag funderat en del på sista tiden är vårt mänskliga fungerande. Vi har ju utvecklats under någon miljon år till att bli dem vi är idag. Precis som vargar och hundar är vi ju flockdjur och evolutionen har ju format oss att fungera i någons sorts social gemenskap. Nu läste jag om hur man i en skola i Sjöbo i Skåne fått stänga, för att ett litet antal elever blivit skogstokiga och varit hotfulla mot lärare, elever, sprängt bomber och förstört. Hur fan det blivit så är obegripligt. Något måste vara allvarligt fel när vuxenauktoriteten bryter samman på det sättet och det finns noll rädsla för konsekvenserna, om man bryter mot regler. Nu vet jag inte vad det är för diagnoser på dessa ungdomar och hur man försökt komma till rätta med deras uppförande. Men att det drabbar de barn som tvingas uppleva detta och får sina skoldagar och rätt till undervisning förstörd, är ju helt klart. Ärligt talat så låter det inte klokt och rätt obegripligt. Men jag har för lite information för att i övrigt ha några synpunkter.

Men de senaste veckorna har jag gått med taxen Stefan på morgonpromenad med ett helt gäng hundar i olika storlek. I början var Stefan lite skraj. För flera av hundarna är stora. Men nu är han inte ett dugg rädd och har bråttom dit på morgonen. Vi brukar vara bland de första och då är det ofta bara en stor hund som heter Chilli där. Stefan blir jätteglad och kutar genast dit och vill hälsa. Men Chilli är rätt avmätt och visar lite intresse. Någon gång har hon tyckt Stefan är lite mycket och bara sagt voff, för att tala om att hon har annat att göra. Stefan sätter sig bara då och väntar lugnt. Som en kille vars fröken tittat lite strängt på honom, när det är lite för livligt. Han sköter sig för övrigt perfekt i gruppen, leker fint och verkar trygg och glad. Han är faktiskt busigare, när han bara är med mig. Som han förstår att i det här gänget är det bäst man sköter sig och anpassar sig till andra. Vargar har ju en tydlig rangordning i flocken och det beteendet finns ju kvar hos våra hundar. Det är ju dessa egenskaper som vi en gång utnyttjade när vi domesticerade vargar till att bli våra husdjur. Vi ersatte liksom alfahonan och alfahannen med oss själva och dem sticker man inte upp emot. Men de behöver oftast inte heller göra mer än morra lite, för att det skall bli lugnt i flocken och rangordningen upprätthålls. Men något lågaffektivt bemötande, är ju inte så aktuellt hos våra vargvänner. Där är det raka puckar som gäller och känsla och handling, är liksom ett. Hundar och vargar är jävligt dåliga på passiv aggressivitet, om man säger så. Men de fungerar, om de är normala, för det mesta väl i grupp.

Och det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. I Moskva sitter en man ond som Sauron i Sagan om ringen och vill återupprätta det ondskans imperium, han föddes i. Han har ju en hel del kompisar i världen som vill hjälpa till. Som Iran, Sydafrika, Nordkorea och Kuba. Länder som inte heller tycks gilla oss och vårt sätt att vara eller leva. Som dåliga träd, som bär usel frukt hela gänget. Fan ta dem och fan ta alltihop.

I morse snöade det. Men nu har det slutat. Men det blåser och är otrevligt. Så det känns som det är långt till vår. Men den första tranan har visst kommit till Hornborgasjön. Jag hade funderat på att åka dit i vår. Men som ni som regelbundet läser denna blogg vet, får jag inte köra bil just nu. Så det får jag skjuta på till nästa år. Men jag brukar kolla på de webbkameror som finns uppsatta där. Men de är väl inte påslagna ännu. De flesta tranor är ju kloka nog att stanna i Spanien till det blir bättre väder här och varmare. Så den stackare som nu står där i Västergötland och fryser, är väl en ovanligt korkad trana. Men det är ju ändå lite synd om den.

Peter