Hej vänner!

Jag mår efter omständigheterna riktigt bra. Som jag skrev om i mitt förra inlägg eller om det var i det innan detta, så har jag fått göra en del livsstilsförändringar. Som säkert bara är nyttiga, även om de inte alltid är så kul. Min kamrat Benke fyllde 69 för några dagar sedan. Vi pratade en del om att han fyller 70 bast nästa gång och hur jävligt gammal han är. Själv fyller jag ju inte 69 förrän i augusti och är därför betydligt yngre än han är. Vi har varit kompisar sedan vi gick i årskurs sex och var 12 år. Även om vi träffas rätt sällan numera, så håller vi kontakt. Vi brukar iallafall träffas några gånger per år och prata om livet och annat. Om allt tokigt som hänt, som man efteråt kan skratta åt till exempel.

Vi lever i en orolig tid. Vilket oroliga människor som undertecknad, inte mår riktigt bra av. Men verkligheten bryr sig inte ett dugg om vad den ställer till med och det mesta av den går ju inte heller att påverka. Så om man bara kunde låta all oro passera vore det skönt. Men tyvärr är jag dålig på att fungera på det sättet och har alltid varit. För närvarande finns det ju dessutom mycket utanför det rent personliga att oroa sig för. Som kriget i Ukraina, skjutandet och sprängandet hos oss och det eventuella gängkriminella inflytandet vid politiska beslut i Botkyrka. Alla tre saker som jag sedan länge var orolig för skulle hända och då kände, att andra tyckte jag oroade och överdrev riskerna för. Att jag senare fick rätt och att de som nog tyckte min oro var överdriven hade fel, har inte gjort saken bättre. För vad gäller oro vill man gärna ha fel. Vilket jag trots allt ofta haft, vad gäller mer personliga saker.

I Visbys botaniska trädgård så blommar snödroppar och vintergäck. Talgoxar och blåmesar börjar sjunga lite försiktigt. Så våren är på väg. Jag går ju en långpromenad med taxen Stefan varje dag. Han har en kompis som är en liten svart hund som brukar hänga med. Så jag, Stefan, hans kompis och dennes matte, brukar knalla tillsammans. Det går bra. Fast Stefan är ibland rätt jobbig och kommer inte alltid när man ropar på honom. Ibland är han upptagen med annat som han tycker är viktigare och vill göra klart det han håller på med först. Då blir man sur. Men det får man inte visa när han väl kommer springande. Utan då får man vara jätteglad iallafall. Men Stefan är rätt skraj av sig och håller koll på att man inte är för långt borta. Vilket är lite bra. För om han går för långt bort brukar jag gömma mig bakom ett träd. Då tar det inte många sekunder, innan han kommer kutande och undrar var jag tog vägen. När han hittar mig blir han jätteglad.

Så går då livet vidare dag efter dag och man kan fundera på vad som är dess mening. Vilket jag tidigare inte funderat så mycket på. Men nu gör jag faktiskt det. Ibland känns det lite som det jag varit med om de senaste månaderna varit overkligt. Som en dröm. Ingen obehaglig dröm, men ändå inte riktigt verklig vardag. Sådant kan ju få en att fundera på vem man är innerst inne. Man kan också börja fundera på vad livet lärt en och gjort med en. Slutligen på var man skall gå, de år som återstår. Sådant funderar jag mycket på. För jag vill inte trava på i gamla fotspår, utan göra något nytt. Vad vet jag inte. Men som Sören Kierkegaard så klokt sa: ”Att våga, är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga, är att förlora sig själv”. Det vill man ju inte vara med om. Sitt själv vill man gärna ha kvar och inte förlora. Jag är rätt nöjd med mitt själv förresten. Kunde vara bättre, men är ändå mitt. Som den ynkliga morot som växer i ens eget grönsaksland, är lite bättre än de man köper i affären. Eller den sneda smörkniv man täljt till är bättre, än de man kan köpa för några spänn på ICA. Så är det med mitt själv. Inte perfekt, men ändå mitt.

Jag är förresten rätt nöjd med min kropp också. Vilket jag inte var för ett tag sedan, då den bara jävlades. Men nu har den skött sig och är riktigt fin. Jag läste förresten i tidningen om en kille som brukade snickra på TV. Han berättade att han alltid känt sig fel på något sätt och efter att ha hamnat i en livskris, förstått att han var transsexuell. Så nu har han beslutat sig för att äntligen bli den han är och bli en hon istället. Vilket är modigt att berätta. Hoppas allt går bra för henne i fortsättningen och att hon får ett fint liv och slipper brottas med vem hon är. Måste varit jättejobbigt. Den typen av svårigheter har jag iallafall sluppit. För jag är helt nöjd med att vara gubbe. Fast tjejer slipper förstås ha en prostata som jävlas. Men det finns ju å andra sidan annat, som kan jävlas med tjejer som killar slipper.

Jag försöker undvika att läsa nyheter. För man blir bara ledsen och förbannad. Detta oavsett om det handlar om utlandsnyheter eller nyheter från Sverige. Ibland undrar jag vad det är för politiska beslut som lett fram till detta elände. Beslut som ingen jävel vill ta ansvar för och där alla skyller på varandra. Ingen vågar ställa sig rätt upp och ner och säga: ”Det var vår naivitet och kravlösa välvilja som skapade detta helvete. Förlåt för vad vi ställt till. Vi ville väl, men det blev fel” Synd på att så fint land, att det skulle bli på det här sättet. Så sitter jag här 68 år gammal och längtar hem till mitt hemland. Fast jag geografiskt befinner mig på samma plats som tidigare.

Det ser ut att bli en fin dag. Just nu skiner solen på Visby och jag skall snart gå en lång-prommis med taxen Stefan. Tänker ta med choklad och en macka och sätta mig på en bänk och göra ingenting. För Stefan behöver öva på att göra just det. Bara ligga på ett sittunderlag och titta, utan att fara runt som han har ADHD. Så det blir att förena nytta med nöje.

Peter