Hej vänner!

Snart är det val igen. Jag har fått anledning att fundera på allt som hänt under mitt liv. Från det jag föddes fram till jag var 15 år hette statsministern Tage Erlander. Finansministern hette Gunnar Sträng. Vart fjärde år röstade ungefär hälften av väljarna på det parti, som dessa gubbar företrädde. Det fanns en opposition som mest verkade vara med för syns skull. Men den hade inte så mycket att säga till om. Statsministern var lång och finansministern var klart mindre och rundare. Som jag minns det var det en rätt trygg tid, där man i lugn och ro förverkligade ”folkhemmet”. Det gick ju bra för Sverige. Vi hade ju sluppit kriget och att få vår industri sönderbombad. Så när det blev fred och resten av Europa skulle byggas upp, hade vi mycket som behövdes att sälja. Ekonomin gick med andra ord bra och vi blev rika, delvis på grund av andras elände. Som hade fått betala ett betydligt högre pris för Hitlers härjningar. Inte minst hans landsmän. Så var det när jag var barn och ung, när folk gick och röstade. De tänkte nog ofta: ”Vi har det bra som vi har det, så varför ändra på något. Låtom oss därför på nytt rösta på Tage, Gunnar och deras kompisar. Man vet ju vad man har, men inte vad man får”. Men det var nu länge sedan politiken var så enkel. I en annan tid. I annat land. I vilket jag var barn och som nu sedan länge är borta.

Tage Erlander avgick alltså 1969 och efterträddes av Olof Palme. Året därpå hade jag min första flickvän. Ett första bett i äpplet, som jag tänkt en del på sista tiden. Det slutade några år senare i en smärtsam katastrof, som fått mig att känna stor respekt för ung kärlek. Något som ibland varit mig till nytta, när jag jobbat i barn- och ungdomspsykiatrin. Men som Hjalmar Söderberg så riktigt påpekar är det ”skönt att bli gammal, att vara ung är för jävligt”. Det ligger väl en del i detta. Men just nu tycker jag att det har sina sidor, att bli äldre också. Men fullt så jävligt som att vara ung är det trots allt inte, för det mesta.

När jag var i Stockholm förra veckan så gjorde man i tunnelbanan reklam för ett program på TV då folk visar sig barfota över hela kroppen. Nu kanske ni tror att jag nyfiket tittar på detta program, men inte vill erkänna det. Men det gör jag inte, för jag tycker det skulle kännas jobbigt och obehagligt. Det är tydligen så att en tjej får välja vilken naken kille, hon helst vill gå ut och käka middag med. Detta utifrån hur han ser ut näck. Undra hur det känns att bli bortvald. Tänk om man själv ställde upp och någon av motsatt kön tittar på ens nakna kropp med avsmak och dissar ens könsorgan. Skulle kännas rätt jobbigt. Jävla konstigt TV-program tycker jag. Fast jag är ju född på en tid när det blev skandal när skådespelaren Per Oskarsson tog av sig några lager kalsingar. Så att på TV, se folk stå och jämföra snoppar, bröst och snippor, går fetbort. Jag skulle behöva världens största skämskudde. Som ni vet är jag väldigt pryd och har en tendens att känna skam å andras vägnar, när de gör pinsamma saker. Undra hur många barn som ser på detta program och hur de uppfattar det att bli vuxen. Inte nakenheten, men att bli vald eller bortvald på grund av sin kropp.

Jag börjar bli som min pappa. Som aldrig riktigt förstod världen efter 1959. Men han var ju född 1909. Samma år som fransmannen Georges Legagneux genomförde den första flygningen i Sverige och Robert Peary, blir den första människan som når Nordpolen. Det året fick förresten Selma Lagerlöf Nobelpriset, såg jag, när jag kollade in vad som hände 1909. Tre år senare sjönk oceanångaren Titanic på Atlanten, efter att ha kört på ett isberg. Vilket en del beskriver som slutet på en tidsepok och början på en ny. Början på ett eländigt jävla århundrade med två världskrig och då två totalitära ideologier, under ledning av två uppenbara psykopater, skulle ställa till ett helvete för mänskligheten. Man hade hoppats att de man då fick uppleva skulle göra människor mindre mottagliga för den typen av vansinne. Men där bet man minsann i tummen. Det uppstår tydligen alltid nya galningar redo att starta krig eller jävlas på andra sätt. Vilket ibland (rätt ofta) får mig att tappa hoppet, deppa ihop och känna främlingskap inför världen och tiden.

Idag regnar det i Visby och är inte så varmt. Så jag slipper åka till min kolonilott och vattna. Ett kravlöst väder och rätt skönt. Det bästa är att den jävla hettan är över och jag hoppas den inte återkommer. Runt hela Gotland är det visst algblomning och i den soppan, vill man inte gärna bada. För hundar och småbarn är det direkt farligt. Men blir det bara svalare och det börjar blåsa, så brukar det ordna sig.

Nästa vecka är det ”Almedalsvecka” vilket det inte har varit på några år på grund av pandemin. Nu kommer eländet tillbaka. De första åren jag bodde i Visby tyckte jag det var rätt kul med den veckan. Men nu tycker jag mest det är jobbigt och stökigt. Så jag var inte så jätteledsen att det var inställt under några år. Men man har dragit ner på dagar man håller på. Vilket är bra. I år har jag inte samma lust att ge mig iväg från Visby, under denna vecka. Senast det var Almedalsvecka, före pandemin, så var det ett gäng nazister här och gjorde staden osäker. Det var obehagligt. Hoppas de håller sig borta i år. För ingen gillar ju dem. Men det bryr de sig inte om gissar jag. De har liksom nått slutstationen i det som Hjalmar Söderberg skriver så insiktsfullt om i Doktor Glas: “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Själv vill jag ju helst bli älskad, om ni undrar. Gärna av någon som gillar min kropp när jag är naken och säger: ”Du är en aning rund om magen och det tycker jag är fint och lite ståtligt”. Faktum är att jag en gång på vårdcentralen träffade en kvinnlig dansk hyrläkare, som sa att hon tyckte jag var fin och alldeles lagom. Men så var hon danska också och visste när en Tuborg smakar bäst. Som ni vet är svaret på detta ”Hvergang”!

 

 

Peter

 

Hej vänner!

Som ni dom följer denna blogg vet tycker jag illa om religioner och den typen av vidskepelse och dumhet. Nu har en tokig jävel i Allahs namn skjutit ihjäl och skadat helt oskyldiga människor i Oslo. Tydligen för att de var sådana killar och tjejer, som kärar ner sig av folk av samma kön som de själva. Vilket enligt galningens religiösa uppfattning man bör mördas för. Nu kommer man säkert få höra att det inte har med islam att göra och att det inte skall lastas på religionen att en enstaka knäppgök, gör sig skyldig till vansinnesdåd. Men jag tänker inte låta religionen slippa så lindrigt undan den här gången. Det är klart att en religion som har i sin heliga skrift en lagtext, med barbariska straff i form av stening och dödsstraff, kan inspirera till mord. I Saudiarabien är det till exempel dödsstraff på att ha sex med en person av samma kön. Det är det visst i flera andra muslimska länder. Likaså om man hoppar av från tron och tar avstånd från alltihop, så kan man straffas med döden.

I USA har högsta domstolen, sannolikt för att konservativt kristna abortmotståndare är kompisar, med de konservativa domare, som den förre presidenten och flatlusen tillsatte, sagt att det är okej att förbjuda abort på delstatsnivå. Omedelbart hoppade en rad stater i det så kallade bibelbältet på detta beslut och förbjöd abort. Vilket gör att de kvinnor som bor där och av olika skäl känner att de måste få en abort, kommer resa till de stater där detta är tillåtet. De som har gott om pengar reser väl utomlands av samma orsak. De som blir kvar är väl fattiga tonårsflickor, som tvingas föda barn som de inte vill ha och kanske inte kan försörja. Eller som genomför aborter i skumma källare med strumpstickor och får men för livet eller dör. Som i Brasilien där visst 200 000 flickor och kvinnor skadas eller dör varje år på grund av olagliga aborter. Så antalet aborter lär väl inte minska i USA på grund av detta omänskliga förbud. Möjligtvis under vilka förhållanden dessa genomförs. Detta med anledning av en idiotisk religiös uppfattning hos de mänskliga intellektuella b-lag, som röstade på den förre presidenten.

I Ukraina fortsätter det kriminella dödandet och börjar hemskt nog bli en del av vardagen och orsakar inte längre några löpsedlar. Vilket gör mig ledsen och trött. Den lilla otäcka slemsvampen som startade alltihop, har enligt ”patriarken Moskva och Ryssland” som heter Kirill, gud på sin sida i mördandet.

Ovanstående är bara tre exempel på religionernas skadlighet på det mänskliga tänkandet. Jag kunde ge oändligt många fler. Förstör förmågan till medkänsla och empati. Förstör förmågan att skilja mellan rätt och fel. Gör att man tror att det finns ett högra väsen, som ger en rätt att skada, trakassera och fördöma sina medmänniskor. Gör att man tror att man har rätt att lägga sig andra människors sätt att leva, även om detta inte skadar någon. En obehaglig dypöl av dumhet att rulla sig i, för de som gillar sådant. Annars kan man ju dricka ur förnuftets klara fjällbäck. Vilket är både nyttigare och bättre. När Jesus var på jorden var fariséer och hycklare det värsta han visste. Han skulle antagligen gråta om han visste vad hans efterföljare ställt till med. Han säger ju själv: ”Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.”. Han skulle säkert tycka lika illa om religioner som jag gör, om inte sämre.

Det är förresten onödigt varmt. Ni som läser denna blogg regelbundet, minns kanske att min inställning till värmeböljor är obetingat negativ. Jag mår rent fysiskt illa av temperaturer över 25 grader och blir trött sur och irriterad. Det beror antagligen på att jag i rätt nedstigande led härstammar från de neandertalare som vid istidens slut, vandrade norrut för att få lite svalka och slippa den otäcka värmen. Den svenske biologen och professorn Svante Pääbo har ju visat att alla européer har neanderthal-dna i sina gener. Oftast bara några procent. Men jag är nästan bara neandertalare och plågas därför av värmen på ett sätt, som ni moderna människor inte förstår. Jag mår faktiskt inte bra alls just nu.

Peter 

 

 

 

Käraste bröder, systrar och vänner!

Jag har funderat på hur jag skall göra. Jag har varit med om en jobbig grej som jag var tveksam om att berätta om på min blogg. Jag brukar ju göra skillnad mellan personlig och privat även i detta forum. Samtidigt som jag gillar att skriva och på så sett få distans till nuet och få lite helikopterperspektiv i tillvaron. Men nu har jag blivit blockerad och kommer liksom inte riktigt vidare. För det har hänt saker som jag måste få perspektiv på, för att kunna fortsätta min blogg. Så antingen får jag lägga ner den eller berätta vad som hänt. Nu har jag bestämt mig för det senare.

Så här är det. Efter att ha varit på min kolonilott, så bytte jag byxor och skulle därefter knyta skorna. Det gick inge bra. Jag fick liksom inte till knutarna. Kanske för att jag burit massa vattenkannor eller av något annat skäl. Jag tyckte mest det kändes lite konstigt. Men M blev kanske mer orolig än jag blev. Så hon sa att jag absolut måste doktorn och kolla. Så dagen därpå gick jag till vårdcentralen, där en läkare kollade hela neurologin med reflexer och allt. Det fungerade bra tyckte jag. Men för säkerhets skull skickade han mig till akuten. Där gjorde man samma sak och efter många timmar la man in mig och gjorde en datortomografi. På kvällen kom en doktor och berättade att man sett en tumör i huvudet på mig. Vilket gjorde mig väldigt rädd. Både saken i sig och att min mamma dog av en sådan, vilket nog präglade min barndom, har jag förstått. Men efter ytterligare bedömningar visade det sig att det med all säkerhet är ett så kallat meningiom som är en godartad tumör, som kommer från hinnorna kring hjärnan. Den tar plats i huvudknoppen och kan göra att hjärnan får det trångt. Det kan ibland krävas att den tas bort om den tar för stor plats. Prognosen är i varje fall mycket god. Men det tog några dagar, innan jag fick säkert besked om att det var det som det handlade om. Då hade jag redan börjat fundera på vilken musik, som skulle passa på min begravning och bestämt mig för att inte jobba mer. Vad som kommer hända nu är inte riktigt klart. Men det finns inget behov av akuta åtgärder tydligen. Så jag går liksom lite i väntans tider. Konstigt nog mår jag inte riktigt bra, trots att jag fått positiva besked, om att det kunde varit betydligt värre. Men det första beskedet var så chockartat att oron på något sätt finns kvar i kroppen. Eller så beror det på att jag fick kortison mot svullnad i skallen. Något känns inte riktigt bra i varje fall. Men det är nog mer psykiskt än fysiskt. För någon större oro behöver jag visst inte känna. Nu har jag skrivit ner detta och hoppas kunna skriva vidare, utan att tänka så mycket på det. Det behöver inte ni heller göra, eller kommentera!

Det har varit en jobbigt att skriva hela våren. För först startade en liten obehaglig rysk giftorm och idiot, krig mot ett fredligt grannland och började med hjälp av sin militär döda oskyldiga människor. Det gjorde att jag tyckte allt kändes meningslöst att skriva om. För jämfört med detta övergrepp och brott, blir ju det mesta annat bara lite skit i marginalen.Så jag tappade lusten och blev rätt deppad. Kunde liksom inte förmå mig att skriva alls.

Jag är i Stockholm och är daghusse åt min dotter Julias tax Stefan. Det är kul och skingrar eventuella tankar. Han är nu sex månader och det märks att han börjar bli en lite större hund. Lite mindre valpigt gnagig på saker man inte får gnaga på och mindre beroende av att hela tiden ha koll på var jag är. Nu ligger han till exempel och sover i ett annat rum än där jag sitter och skriver. Han får också gå lite längre promenader. Men han har ju rätt korta ben och man får tänka på det. I morse gick vi i Hagaparken en liten bit. Det var fullt med kaniner där på morgonen. Många riktigt små. Det var inte vildkaniner utan vita och svarta. Helt klart kaniner som folk tröttnat på och sedan bara släppt ut. Just nu har de det väl rätt okej. Men till vintern lär de få ett helvete. Det var så många kaniner att Stefan tappade intresset för dem och det var ju bra. För jag vill undvika att uppmuntra jaktinstinkten.

Inrikespolitiken blir alltmer obegriplig och faktiskt rätt jobbig. Nu bråkas det om hur det skall bli med en förstärkning av pensionerna. Det vore väl egentligen bra och skulle gynna mig. För av skäl som jag inte riktigt orkat berätta om grundas min pension på min rätt låga livslön. Hade man behållit som det var tidigare att den grundades på de 10 bästa åren, hade den varit klart bättre antagligen. Man avser alltså några veckor före valet, fatta beslut om att folk som har taskig pension skall få 1000 spänn. Jag tycker det finns ett inslag av bestickning och överlägsenhet i detta. Jag kan inte frigöra mig från tanken är att äldre människor av ekonomiska skäl för att få ta del av dessa pengar, måste välja en viss röstsedel. ”Nu skall farbror tänka sig för. Annars blir han snuvad på 1000 välförtjänta stålar av de andra snåljåparna.” Jag får en otäck känsla att någon listig partistrateg mellan skål och vägg sa: ”Ge gubbarna och käringar tusen spänn så de blir nöjda. För de är väl ändå för gamla för att orka engagera sig i andra samhällsproblem. Som skolans förfall, brottslighet och kvinnomisshandel. Tusen spänn så de håller käften och röstar rätt”. Jag tycker i och för sig att pensionerna behöver höjas rejält, för de som har låg pension och gjort rätt för sig hela livet. Men det skall ses som vad det är, nämligen uppskjuten lön och inget man skall behöva vara tacksam för. Men att med mössan i hand tacka Ardalan och hans generösa kompisar, känns jobbigt och fel, för mig. Felet är alltså inte utdelandet av stålar utan tidpunkten.

Fan, på gamla dar har jag alltså blivit en rätt småborgerlig typ. Det trodde ni inte! Jag vet inte om det handlar så mycket om politik som om vad jag tycker är moraliskt riktigt. Men i en tid då galningar verkar styra världen och deras idioter till anhängare stöttar dem, känner jag ett behov av att bli moralist. För det finns trots allt sant och falskt. Har ni läst om hur den andre av mina två främsta hatobjekt nu står med brallorna nere, när förhören om stormningen av Kapitolium avslöjar vilken total idiot och galning han är. Ni som följer min blogg vet vad jag tycker om den jävla stolpträffen och hans debila anhängare.

Nu skiner solen en stund mellan molnen. Jag är 67 bast och om inte så lång tid 68. Har en hel del saker att ta itu med. Nu när det kom lite grus i maskineriet några veckor. Jag har på grund av detta gjort om min sommarplanering och åker nog till Brämön först i augusti, om någon som läser detta undrar.

Peter

Du undrar hur det är.

Som när jag en höst
körde på en av inre Västerbottens
oändliga grusvägar och
gick ut för att pissa.

Det var alldeles tyst
och doftade Norrlandshöst

Så bröts en gren och
jag såg en älgko stå
stilla en
liten bit bort.

Hon tittade på mig
och jag tittade på henne.
Minuterna gick och vi
delade världen för en stund.
Sedan flöt hon lugnt bort
över en myr.

Jag grät och tänkte det finns
ett före och ett efter detta,
något har hänt och för en stund
såg jag helheten och livet.

Så är det att få ett sådant
här besked.

Det finns ett före och sedan
är livet något annat.

Som att om hösten stå
och titta in i en älgs ögon
och se din plats i livet
några minuter innan
förtrollningen upphör,
så känns det.

Styx

När vi kom ner
till floden var
det fuktigt och
kallt.

Kabbelekan blommade
och fåglar sjöng
överallt.

Båten låg där
svart av tjära.

Vi var nästan
framme och
alldeles nära.

Så gick vi ombord
och han stakade
ut.

Det fanns inte längre
nån början och inte
nåt slut.

Jag hade inget
med mig på
vägen över.

Men han sa,
att där finns allt
du behöver.

På andra sidan
en skog av bok,
björk och alm.

En vind drog
i löven, som en
sommarens psalm.

All oro var borta
all ängslan, all
nöd.

Jag somna en stund
och sov, som jag
var död.