Käraste bröder, systrar och vänner!

Jag har funderat på hur jag skall göra. Jag har varit med om en jobbig grej som jag var tveksam om att berätta om på min blogg. Jag brukar ju göra skillnad mellan personlig och privat även i detta forum. Samtidigt som jag gillar att skriva och på så sett få distans till nuet och få lite helikopterperspektiv i tillvaron. Men nu har jag blivit blockerad och kommer liksom inte riktigt vidare. För det har hänt saker som jag måste få perspektiv på, för att kunna fortsätta min blogg. Så antingen får jag lägga ner den eller berätta vad som hänt. Nu har jag bestämt mig för det senare.

Så här är det. Efter att ha varit på min kolonilott, så bytte jag byxor och skulle därefter knyta skorna. Det gick inge bra. Jag fick liksom inte till knutarna. Kanske för att jag burit massa vattenkannor eller av något annat skäl. Jag tyckte mest det kändes lite konstigt. Men M blev kanske mer orolig än jag blev. Så hon sa att jag absolut måste doktorn och kolla. Så dagen därpå gick jag till vårdcentralen, där en läkare kollade hela neurologin med reflexer och allt. Det fungerade bra tyckte jag. Men för säkerhets skull skickade han mig till akuten. Där gjorde man samma sak och efter många timmar la man in mig och gjorde en datortomografi. På kvällen kom en doktor och berättade att man sett en tumör i huvudet på mig. Vilket gjorde mig väldigt rädd. Både saken i sig och att min mamma dog av en sådan, vilket nog präglade min barndom, har jag förstått. Men efter ytterligare bedömningar visade det sig att det med all säkerhet är ett så kallat meningiom som är en godartad tumör, som kommer från hinnorna kring hjärnan. Den tar plats i huvudknoppen och kan göra att hjärnan får det trångt. Det kan ibland krävas att den tas bort om den tar för stor plats. Prognosen är i varje fall mycket god. Men det tog några dagar, innan jag fick säkert besked om att det var det som det handlade om. Då hade jag redan börjat fundera på vilken musik, som skulle passa på min begravning och bestämt mig för att inte jobba mer. Vad som kommer hända nu är inte riktigt klart. Men det finns inget behov av akuta åtgärder tydligen. Så jag går liksom lite i väntans tider. Konstigt nog mår jag inte riktigt bra, trots att jag fått positiva besked, om att det kunde varit betydligt värre. Men det första beskedet var så chockartat att oron på något sätt finns kvar i kroppen. Eller så beror det på att jag fick kortison mot svullnad i skallen. Något känns inte riktigt bra i varje fall. Men det är nog mer psykiskt än fysiskt. För någon större oro behöver jag visst inte känna. Nu har jag skrivit ner detta och hoppas kunna skriva vidare, utan att tänka så mycket på det. Det behöver inte ni heller göra, eller kommentera!

Det har varit en jobbigt att skriva hela våren. För först startade en liten obehaglig rysk giftorm och idiot, krig mot ett fredligt grannland och började med hjälp av sin militär döda oskyldiga människor. Det gjorde att jag tyckte allt kändes meningslöst att skriva om. För jämfört med detta övergrepp och brott, blir ju det mesta annat bara lite skit i marginalen.Så jag tappade lusten och blev rätt deppad. Kunde liksom inte förmå mig att skriva alls.

Jag är i Stockholm och är daghusse åt min dotter Julias tax Stefan. Det är kul och skingrar eventuella tankar. Han är nu sex månader och det märks att han börjar bli en lite större hund. Lite mindre valpigt gnagig på saker man inte får gnaga på och mindre beroende av att hela tiden ha koll på var jag är. Nu ligger han till exempel och sover i ett annat rum än där jag sitter och skriver. Han får också gå lite längre promenader. Men han har ju rätt korta ben och man får tänka på det. I morse gick vi i Hagaparken en liten bit. Det var fullt med kaniner där på morgonen. Många riktigt små. Det var inte vildkaniner utan vita och svarta. Helt klart kaniner som folk tröttnat på och sedan bara släppt ut. Just nu har de det väl rätt okej. Men till vintern lär de få ett helvete. Det var så många kaniner att Stefan tappade intresset för dem och det var ju bra. För jag vill undvika att uppmuntra jaktinstinkten.

Inrikespolitiken blir alltmer obegriplig och faktiskt rätt jobbig. Nu bråkas det om hur det skall bli med en förstärkning av pensionerna. Det vore väl egentligen bra och skulle gynna mig. För av skäl som jag inte riktigt orkat berätta om grundas min pension på min rätt låga livslön. Hade man behållit som det var tidigare att den grundades på de 10 bästa åren, hade den varit klart bättre antagligen. Man avser alltså några veckor före valet, fatta beslut om att folk som har taskig pension skall få 1000 spänn. Jag tycker det finns ett inslag av bestickning och överlägsenhet i detta. Jag kan inte frigöra mig från tanken är att äldre människor av ekonomiska skäl för att få ta del av dessa pengar, måste välja en viss röstsedel. ”Nu skall farbror tänka sig för. Annars blir han snuvad på 1000 välförtjänta stålar av de andra snåljåparna.” Jag får en otäck känsla att någon listig partistrateg mellan skål och vägg sa: ”Ge gubbarna och käringar tusen spänn så de blir nöjda. För de är väl ändå för gamla för att orka engagera sig i andra samhällsproblem. Som skolans förfall, brottslighet och kvinnomisshandel. Tusen spänn så de håller käften och röstar rätt”. Jag tycker i och för sig att pensionerna behöver höjas rejält, för de som har låg pension och gjort rätt för sig hela livet. Men det skall ses som vad det är, nämligen uppskjuten lön och inget man skall behöva vara tacksam för. Men att med mössan i hand tacka Ardalan och hans generösa kompisar, känns jobbigt och fel, för mig. Felet är alltså inte utdelandet av stålar utan tidpunkten.

Fan, på gamla dar har jag alltså blivit en rätt småborgerlig typ. Det trodde ni inte! Jag vet inte om det handlar så mycket om politik som om vad jag tycker är moraliskt riktigt. Men i en tid då galningar verkar styra världen och deras idioter till anhängare stöttar dem, känner jag ett behov av att bli moralist. För det finns trots allt sant och falskt. Har ni läst om hur den andre av mina två främsta hatobjekt nu står med brallorna nere, när förhören om stormningen av Kapitolium avslöjar vilken total idiot och galning han är. Ni som följer min blogg vet vad jag tycker om den jävla stolpträffen och hans debila anhängare.

Nu skiner solen en stund mellan molnen. Jag är 67 bast och om inte så lång tid 68. Har en hel del saker att ta itu med. Nu när det kom lite grus i maskineriet några veckor. Jag har på grund av detta gjort om min sommarplanering och åker nog till Brämön först i augusti, om någon som läser detta undrar.

Peter