Hej vänner!

Snart är det val igen. Jag har fått anledning att fundera på allt som hänt under mitt liv. Från det jag föddes fram till jag var 15 år hette statsministern Tage Erlander. Finansministern hette Gunnar Sträng. Vart fjärde år röstade ungefär hälften av väljarna på det parti, som dessa gubbar företrädde. Det fanns en opposition som mest verkade vara med för syns skull. Men den hade inte så mycket att säga till om. Statsministern var lång och finansministern var klart mindre och rundare. Som jag minns det var det en rätt trygg tid, där man i lugn och ro förverkligade ”folkhemmet”. Det gick ju bra för Sverige. Vi hade ju sluppit kriget och att få vår industri sönderbombad. Så när det blev fred och resten av Europa skulle byggas upp, hade vi mycket som behövdes att sälja. Ekonomin gick med andra ord bra och vi blev rika, delvis på grund av andras elände. Som hade fått betala ett betydligt högre pris för Hitlers härjningar. Inte minst hans landsmän. Så var det när jag var barn och ung, när folk gick och röstade. De tänkte nog ofta: ”Vi har det bra som vi har det, så varför ändra på något. Låtom oss därför på nytt rösta på Tage, Gunnar och deras kompisar. Man vet ju vad man har, men inte vad man får”. Men det var nu länge sedan politiken var så enkel. I en annan tid. I annat land. I vilket jag var barn och som nu sedan länge är borta.

Tage Erlander avgick alltså 1969 och efterträddes av Olof Palme. Året därpå hade jag min första flickvän. Ett första bett i äpplet, som jag tänkt en del på sista tiden. Det slutade några år senare i en smärtsam katastrof, som fått mig att känna stor respekt för ung kärlek. Något som ibland varit mig till nytta, när jag jobbat i barn- och ungdomspsykiatrin. Men som Hjalmar Söderberg så riktigt påpekar är det ”skönt att bli gammal, att vara ung är för jävligt”. Det ligger väl en del i detta. Men just nu tycker jag att det har sina sidor, att bli äldre också. Men fullt så jävligt som att vara ung är det trots allt inte, för det mesta.

När jag var i Stockholm förra veckan så gjorde man i tunnelbanan reklam för ett program på TV då folk visar sig barfota över hela kroppen. Nu kanske ni tror att jag nyfiket tittar på detta program, men inte vill erkänna det. Men det gör jag inte, för jag tycker det skulle kännas jobbigt och obehagligt. Det är tydligen så att en tjej får välja vilken naken kille, hon helst vill gå ut och käka middag med. Detta utifrån hur han ser ut näck. Undra hur det känns att bli bortvald. Tänk om man själv ställde upp och någon av motsatt kön tittar på ens nakna kropp med avsmak och dissar ens könsorgan. Skulle kännas rätt jobbigt. Jävla konstigt TV-program tycker jag. Fast jag är ju född på en tid när det blev skandal när skådespelaren Per Oskarsson tog av sig några lager kalsingar. Så att på TV, se folk stå och jämföra snoppar, bröst och snippor, går fetbort. Jag skulle behöva världens största skämskudde. Som ni vet är jag väldigt pryd och har en tendens att känna skam å andras vägnar, när de gör pinsamma saker. Undra hur många barn som ser på detta program och hur de uppfattar det att bli vuxen. Inte nakenheten, men att bli vald eller bortvald på grund av sin kropp.

Jag börjar bli som min pappa. Som aldrig riktigt förstod världen efter 1959. Men han var ju född 1909. Samma år som fransmannen Georges Legagneux genomförde den första flygningen i Sverige och Robert Peary, blir den första människan som når Nordpolen. Det året fick förresten Selma Lagerlöf Nobelpriset, såg jag, när jag kollade in vad som hände 1909. Tre år senare sjönk oceanångaren Titanic på Atlanten, efter att ha kört på ett isberg. Vilket en del beskriver som slutet på en tidsepok och början på en ny. Början på ett eländigt jävla århundrade med två världskrig och då två totalitära ideologier, under ledning av två uppenbara psykopater, skulle ställa till ett helvete för mänskligheten. Man hade hoppats att de man då fick uppleva skulle göra människor mindre mottagliga för den typen av vansinne. Men där bet man minsann i tummen. Det uppstår tydligen alltid nya galningar redo att starta krig eller jävlas på andra sätt. Vilket ibland (rätt ofta) får mig att tappa hoppet, deppa ihop och känna främlingskap inför världen och tiden.

Idag regnar det i Visby och är inte så varmt. Så jag slipper åka till min kolonilott och vattna. Ett kravlöst väder och rätt skönt. Det bästa är att den jävla hettan är över och jag hoppas den inte återkommer. Runt hela Gotland är det visst algblomning och i den soppan, vill man inte gärna bada. För hundar och småbarn är det direkt farligt. Men blir det bara svalare och det börjar blåsa, så brukar det ordna sig.

Nästa vecka är det ”Almedalsvecka” vilket det inte har varit på några år på grund av pandemin. Nu kommer eländet tillbaka. De första åren jag bodde i Visby tyckte jag det var rätt kul med den veckan. Men nu tycker jag mest det är jobbigt och stökigt. Så jag var inte så jätteledsen att det var inställt under några år. Men man har dragit ner på dagar man håller på. Vilket är bra. I år har jag inte samma lust att ge mig iväg från Visby, under denna vecka. Senast det var Almedalsvecka, före pandemin, så var det ett gäng nazister här och gjorde staden osäker. Det var obehagligt. Hoppas de håller sig borta i år. För ingen gillar ju dem. Men det bryr de sig inte om gissar jag. De har liksom nått slutstationen i det som Hjalmar Söderberg skriver så insiktsfullt om i Doktor Glas: “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Själv vill jag ju helst bli älskad, om ni undrar. Gärna av någon som gillar min kropp när jag är naken och säger: ”Du är en aning rund om magen och det tycker jag är fint och lite ståtligt”. Faktum är att jag en gång på vårdcentralen träffade en kvinnlig dansk hyrläkare, som sa att hon tyckte jag var fin och alldeles lagom. Men så var hon danska också och visste när en Tuborg smakar bäst. Som ni vet är svaret på detta ”Hvergang”!

 

 

Peter