Hej vänner!

Jag funderar på det där med privatiseringar, konkurrens och effektivitet. För jag har fått för mig det är det, som lett till att det varit så många gamla som dött på äldreboenden i Sverige. Det fanns väl en tanke när man skulle privatisera till exempel åldringsvården att den skulle kunna drivas mer effektivt och bli bättre, om olika aktörer fick konkurrera med varandra.

Men nu kan man väl konstatera att det inte alls blev på det sättet. Resultatet blev väl ofta att man anställde personer med lite utbildning, som dessutom anställdes att jobba per timme. Stannade de hemma fick de ingen lön. Det var väl billigast så gissar jag. Dessutom var de som bodde på äldreboenden, ofta personer som var mycket gamla, multisjuka och sköra. För det var en förutsättning för att man skulle få bo på ett sådant ställe. Kunde man stå på benen var det hemtjänst som gällde. Där man varje vecka fick nöjet att träffa så där en 20 personer, som rusar in och ut i ens hem, för att kolla att man lever och för att leverera något undermåligt käk att stoppa i mikron.

Nu verkar alla nästan eniga om att äldrevården inte har fungerat bra och att den behöver förändras. För det förbannade viruset har väl tydligt visat att så är fallet. Hade det funnits mer vårdutbildad personal och att varje boende fått träffa en eller två personer så länge pandemin pågår, hade det nog varit bättre. Som dessutom utan att oroa sig för sin försörjning kunde stanna hemma, vid minsta halsont. Iallafall tror jag det. Nu tycker jag man utan ideologiska skygglappar borde kunna dra slutsatser av detta. Kanske inse att vården av gamla och sköra människor är en dyr verksamhet som inte går att effektivisera i någon högre grad, för att det skall fungera bra. Att de som jobbar med detta bör vara utbildade personer som arbetar kvar länge, så de får erfarenhet och vana att möta gamla, sjuka och ibland förvirrade människor. Då vi blir allt fler som lever länge, kommer den här verksamheten bli mycket dyr. Men det finns väl inget alternativ. Om man inte skall öppna fattigstugan igen, eller dra en ny stig till ättestupan. Själv är jag inte så sugen på att bli gammal. Ibland hoppas jag på att få en rejäl istapp på 50 kilo i skallen, innan jag blir föremål för institutionsvård.

”Hur har du det annars?”, kanske nu undrar. På detta kan jag svara, ”jo tack, rätt okej”. Jag har haft några jobbiga månader bakom mig. Men nu funkar det mesta som det skall. Så jag får inte klaga. Det enda som är tråkigt är att jag inte träffat mina barnbarn på länge, på grund av virushelvetet. Men nu funderar jag på om det inte är dags snart. Jag hade hoppats att det här skulle vara över till sommaren. Men nu verkar det inte bli så.

Jag har också funderat på att börja jobba igen. För det skulle vara bra, med tanke på min rätt usla pension. Men varje gång jag gjort det har det inträffat något som gjort att jag tappat lusten eller som gjort det omöjligt. Vid något tillfälle har jag känt mig lite dålig och haft ont i halsen. Så då kunde jag inte infinna mig på arbetsplatsen på grund av det. Sedan jävlades prostatan till den milda grad, att jag fick ställa in på grund av det. Därefter börja ett knä göra ont, så det blev jobbigt att gå. Antagligen för gick jag ut lite hårt med cyklandet. Men nu är allt rätt bra, även om jag fortfarande har lite ont i ett knä. Men jag skulle nog kanske kunna börja jobba lite försiktigt. Men det får bli, efter jag träffat mina barnbarn. För innan dess känns det ändå rätt värdelöst att riskera något. För även folk i min ålder verkar kunna bli väldigt sjuka, av det förbannade viruset. Men tänk om man är immun mot eländet, utan att veta om det. Det skulle vara bra att veta. Då jag under mitt yrkesliv jobbat med barn och ungdomar, så har jag väl träffat på nästan alla virus som finns. För jag tycker att jag nästan varje vecka suttit med någon unge med blanka ögon och rinnande näsa, som hostat på mig. Men ofta har jag faktiskt klarat mig från att få samma sjuka. Jag läste att de som tidigare smittats av andra mindre farliga virus av samma familj som det aktuella eländet, eventuellt är motståndskraftiga mot detta virus. Det får man hoppas på stämmer.

Ute skiner solen och det ser ut att bli en fin dag. Så jag skall ge mig ut på en utflykt. Eller så tar jag bara en prommis och sätter mig någonstans och läser en bok. Jag funderar på om jag skulle kunna bli daghusse åt någon hund. För jag skulle tycka att det vore kul att ha med en kompis, när man går sin promenad. Jag tror jag skall undersöka saken, när knät är helt okej igen. När katten var yngre brukade ju han hänga med på promenader, vilket de man mötte tyckte var kul. Men numera ger han fan i att följa med någonstans. Fast med tanke på sin ålder är han oförskämt pigg. Han har förresten blivit lite jobbig. Han har ju alltid gillat att bli klappad. Men nu kan jag inte sätta mig eller lägga mig någonstans utan att han kommer hoppande och jamar och vill bli klappad och kliad på hakan. Slutar jag så buffar han på mig med huvudet eller river mig på armen. Till slut får jag knuffa bort honom och då lommar han iväg och ser sur ut.

Jag börjar bli rätt långhårig förresten. För jag tänkte vänta med att klippa mig till viruset försvunnit. Men nu måste jag snart göra något åt saken. Eller så får jag börja med hästsvans. Maria tycker gubbar med hästsvans inte är speciellt attraktiva. Men jag tror det skulle bli rätt fint. Dessutom skulle man ju slippa gå och klippa sig. Fast å andra sidan skulle det väl tjatas så förbannat om att man borde klippa sig, att man skulle bli trött i sina håriga öron. ”Klipp dig och skaffa dig ett jobb”, skulle det väl tjatas. Sedan skulle det ju vara lite jobbigt att gå promenader, med någon som kommer låtsas att hon inte känner en. Men om jag går promenader med en hund kommer han inte bry sig om ifall jag har hästsvans. För hundar gillar en fast man är lite ful. De ser till ens inre och där kan man vara lite vacker, även om ens yttre är lite slitet och man har hästsvans. Nu skall jag gå ut!

Peter

Hej vänner!

Jag gillar filmer med lyckliga slut. Folk skall i sista stund hinna ifatt någon de älskar precis innan tåget hinner gå. Familjen Trapp skall vandra till Schweiz solsken över alperna. Den nyss så snälle cowboyen, skall visa sig var snabb och pricksäker med pickadollen och skjuta ner hela det otäcka gangstergäng som terroriserar den lilla staden. Så skall filmer sluta som jag gillar.

Det är ju ett av de stora felet med livet att det inte finns något lyckligt slut. Man får hoppas att detta slut inte är smärtsamt eller alltför oroligt. Men lyckligt lär det aldrig bli. Dessutom är det ju helt klart hur det slutar förr eller senare. Jag kan redan nu tala om för er hur det kommer sluta. En del tror ju att det finns en uppföljning efter ”The End”. Men det tycker jag är både barnsligt och lite fegt att tro på. Det blir ingen uppföljning av succén. Vare sig i himmelriket eller i återfödelsen. Eftertexterna rullar på begravningen och sedan kanske några diskuterar om huvudpersonen var något vidare i rollen som levande. Sedan får man gå hem.

Igår var det Kristi himmelsfärdsdag. Den firas ju till minne av den dagen lärjungarna såg Jesus stiga till himlen. Det är ju också folknykterhetens dag idag. Vilket naturligtvis också måste firas. Men med den försiktighet som denna dag kräver. Man kan alltså inte äta kräftor eller surströmming, då dessa rätter är svåra att förena med nykterhet. Men havregrynsgröt går bra. Likaså blodpudding och pannkaka.

Det är sorgligt att så många människor dör av det förbannade viruset. Inte minst många gamla och slitna människor blir bestulna på sina sista år. När det här är över tycker jag man skall titta på vad det vad som gick snett. För varför det dör så många på äldreboenden i Stockholm, jämfört med i andra delar av landet måste väl ha någon sorts förklaring. Själv tror jag att det beror på att det har funnits brister i organisationen med många timvikarier och folk med lite utbildning för uppgiften att vårda äldre, ofta multisjuka och att detta beror på politiska beslut. Men jag kan ha fel. För jag är ju ingen expert på detta. Men jag hoppas att det undersöks och analyseras.

Men även en helt del folk i min ålder blir väldigt sjuka. En och annan ung person och barn blir också allvarligt sjuk. Men det är som tur är sällsynt. Men om det inte varit så att folk dog hade jag tyckt att de förändringar som denna pandemi medfört inte varit entydigt dåliga. Naturen har ju fått en tid av vila från våra föroreningar och det har visat sig att vi kan förändra mycket om vi blir tvungna. Men det är inte värt priset, när detta är att människor dör.

Kanske kommer de ekonomiska svårigheter som den här krisen för med sig ställa krav på vår förmåga till solidaritet. Det handlar väl om någon sorts moral att man skall hjälpas åt och hjälpa dem som har det besvärligt. Jesus säger ju på ett ställe i bibeln: ”allt det ni inte gjort för de minsta av mina bröder. Det har ni inte gjort mig.” Så solidaritet, medkänsla och vilja att hjälpa andra i svårigheter har ju inte så mycket med politisk ideologi att göra, utan mera med moral. Vilket en del inte verkar förstå. De verkar tro att det är någon sorts utslag av vänsterideologi, att säga att vi bör hjälpas åt så gott vi kan. Man bör sålunda utan gnäll betala sin skatt och vara glad att få bo i ett samhälle där vård är en rättighet oavsett om man är rik eller fattig. Själv har jag ju utnyttjat sjukvården en del det senaste åren. Jag har ju opererats för ljumskbråck och fått en katet insatt när det blev stopp i rören. Det är jag glad för. Men jag är ledsen för att det i stora delar av världen finns gubbar vars bråck hänger ner till knäna och som dör av urinförgiftning under stora smärtor, för att de inte har råd att gå till doktorn. Det är orättvist och jag hoppas att Sverige fortsätter vara ett land med rättvisa och god moral även i fortsättningen. Så jag tycker man skall betala sin skatt och göra rätt för sig. För som Evert Taube sjunger: ”vem har sagt att just du kom till världen, för att får lycka och välgång på färden”. Det kan man fråga sig. Men har man haft sådan tur, kan man ta mig fan se till att de mindre lyckligt lottade får det hyggligt.

Jag har ju haft förmånen att i mitt jobb träffa en väldig massa barn och föräldrar ur alla samhällsklasser. Från folk som har det mycket gott ställt till ensamma mammor som haft det väldigt svårt ekonomiskt. Men när jag träffar dem har de ju det gemensamt att de har barn, som har det besvärligt på olika sätt. Barn som väcker oro och ibland sorg. Dessa föräldrar har ofta fått inse att livet inte blev som de planerat och att deras barns framtid och liv kommer bli annorlunda, än den som de hoppats på. Det har varit jobbigt ibland. För det har rätt ofta varit jag som fått berätta hur det är med deras barn och dess avvikande utveckling. Innerst inne har väl de flesta föräldrar, jag berättat detta för, redan vetat hur det är. Men jag har varit den som sagt som det är och kanske ibland grusat hopp. En del har blivit väldigt ledsna, när jag berättat hur det förhåller sig. Några få har blivit arga. En del har blivit lättade att någon äntligen sagt som det är. Så det äntligen går att prata om det och att de slipper bära sin oro själv. Men för alla har det blivit en kris att ta sig igenom. Detta oavsett hur deras ekonomiska förutsättningar ser ut. I det läget är vi alla lika maktlösa och i behov av stöd och hjälp. Det finns länder där det stöd man kan få beror på hur mycket pengar man har. Men sådant är orättvist och jag gillar inte orättvisor. Principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är ju inte så dum. Eller som det står i Apostlagärningarna: ”Då beslöt lärjungarna att man skulle sända understöd till bröderna i Judeen, var och en efter sina tillgångar”.

Jag har gjort så gott jag kunnat i att lyssna och stödja under den tid som man önskat det. Det har varit mitt jobb och jag har fått betalt för detta, genom att alla som betalar skatt har skött sig och gjort att jag fått betalt. Så jag får väl tacka alla som bidragit och gjort rätt för sig och solidariskt bidragit till det gemensamma, i vilket min lön har ingått. De som sluppit ifrån sådana kriser, tycker jag ofta gnäller något rent förbannat. De tycker jag de skall sluta med. För som Evert så riktigt skrev i sin visa:

Så håll tillgodo ändå
För det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
För att få solsken och lycka på färden?

För övrigt anser jag att USA:s så kallade president har något allvarligt fel i huvudknoppen.

Peter

Hej vänner!

Jag såg att TV-kändisen Paulo Roberto åkt fast när han köpte sexuella tjänster av en flicka, som var offer för människohandel. Hon kom väl från Rumänien eller något annat fattigt land, gissar jag. Jag såg att han tydligen efter detta framträtt i TV och tyckt synd om sig själv. Hur tjejen som han utnyttjat mådde verkar han inte funderat så mycket på. Man får väl hoppas att hon vågar ta emot hjälp och får stanna i Sverige. Men risken är väl att hon på nytt hamnar i händerna på maffian och fortsätter bli utnyttjad, våldtagen och misshandlad.

Vad gäller den där Roberto så måste han tillhöra den konstiga variant av män som är mer intresserad av att förnedra och visa makt, än att ha sex. För vad jag förstår hade väl den där figuren kunnat få damer på Tinder eller på en Finlandsfärja, om det var sex han var ute efter. Men istället betalar han stålar för att få utnyttja en flickstackare, som han vet är utsatt för övergrepp och för att få vara en del av denna misshandel. Måste vara en otäck jävel, som tänder på sådant.

Jag är förresten trött på alla kriminella typer som tycker mer synd om sig själva, än offren för deras verksamhet. Men det är väl en del i den psykopatiska och antisociala personlighetsstörningen, att fungera på det sättet. Att se sig som en oskyldigt offer för omständigheterna och tycka synd om sig själv, när man åker fast. Tyvärr finns ju ingen behandling mot den åkomman. Mer än att låsa in våldsverkare och andra grova brottslingar på institutioner, med dåliga behandlingsresultat. Så de åtminstone för en tid inte kan jävlas med mänskligheten.

Jag är lite konstigt trött och inte på något vidare humör. Egentligen borde jag vara glad efter att, med hjälp av en gullig sjuksköterska, blivit befriad från katethelvetet. Det var jag också i början. Men nu känner jag mig alltså lite trött och nedstämd. Så där som man kan känna när man jobbat med ett stort projekt och blir klar med detta. Först är man glad över att det är klart. Men sedan känner man sig ofta tom och lite nedstämd. Iallafall funkar jag på det sättet. Dessutom är jag alltså väldigt trött på ett konstigt sätt och har ont i ett knä. Jag börjar också bli ordentligt less på det jävla viruset. Mitt PH-värdet ligger väl någonstans mellan citron och ättikssprit. Rätt sur alltså.

Det har varit kallt och blåsigt de sista dagarna. Det ser skönt ut när man tittar genom fönstret. Men sedan går man ut och blir besviken för det är kallt och blåsigt. Igår satte jag på mig vinterjackan och mössa och vantar. Men så vill man egentligen inte klä sig i mitten på maj om man bor på Gotland. Poeten, storskojaren, tecknaren och vagabonden Lars Wivallius (1605 - 1669) skrev ju en dikt när han satt inlåst i fästningen Kajaneborg i Finland, om en vår som den här. Om den rätt trista våren 1642 skrev han: ”En ”Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr”. Det är en lång dikt som börjar:

”En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.”

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Tydligen var det frost härom natten så en massa sparris frös ihjäl. Det är ju annars en bra sak på Gotland så här års. Det brukar finnas massor med sparris som man kan käka med smält smör eller hollandaise. Eller så kan man knapersteka bacon och smula över om man gillar det. Det finns sparris att köpa. Men den är väldigt dyr på grund av den begränsade tillgången.

Idag lagade jag förresten wallenbergare med potatismos och ärtor. Vår affär hade nämligen extrapris på kalvfärs. Vilket är bäst när man gör wallenbergare. Denna maträtt har visst fått sitt namn efter någon i den mycket förmögna familjen Wallenberg, som gillade den.

Det finns ju en del maträtter som fått namn efter olika personer. Som Biff Greta som kommer från stadshotellet i Karlstad. Krögaren där hade en fru som han säker älskade och därför ville namnge denna goda maträtt efter. Den rätten är ju lik Biff Rydberg som fått namn efter en rik grosshandlare, som levde i Stockholm på slutet av 1800-talet. Sedan finns det ju Biff á la Lindström. Vem som kom på detta är lite osäker. Men kanske en officer i Kalmar som hette Henrik Lindström eller kanske efter en skådespelare som hette Karl-Gustav Lindström. Men det verkar lite osäkert om de var någon av dessa två Lindström, eller någon annan som kom på rätten. Janssons frestelse är man inte heller riktigt säker på vem som namngav. Kanske en operasångare som hette Per Adolf Janzon. Men den kan också fått sitt namn efter en film som hette Janssons frestelse tydligen. Biff Stroganoff har tydligen fått sitt namn efter en rysk greve som hette Alexander Stroganov (1733 – 1811). Men sedan finns ju Bullens pilsnerkorv som fått sitt namn efter skådespelaren Bullen Berglund. Lika god kall som varm (om man är hungrig).

Själv har jag aldrig skapat en maträtt som jag namngett efter mig själv. Men nu skall jag minsann hitta på en. Kanske Escargot de Uddenberg är något att satsa på. Gör man den på mördarsniglar slipper man ju skala. Recept:

1. Plocka något kilo spansk skogssnigel och lägg i grovsalt någon timme.

2. Spola av med högtryckstvätt.

3. Krossa sju vitlökar, 5 chilifrukter, 1 korianderstånd, och rätt mycket svartpeppar.

4. Häll olivolja, citron och worcestersås över kryddorna.

5. Värm olivolja i en kastrull

6. Blanda sniglarna med det övriga ovan och låt ligga några timmar.

7. Fritera sniglarna till de blir knapriga.

Servera någon du inte gillar detta, med aioli, hummus och lönnsirap. Till det dricker man gärna någon billig söt rosé. Har man i en påse Samarin blir det ju nästan som champagne.

Peter

Hej vänner!

Man bör vara rädd om orden. Speciellt nu när när internet gjort det lätt för obehagliga extremistiska obehagliga figurer att sprida sin dynga. Jag har ju varit rätt sur på slöseriet av pengar när nya Karolinska sjukhuset byggdes. Lite extra sur på en moderatpolitiker som heter Irene Svensonius, som medverkat till inköp av konsulter och gynnat sin egen man vid detta bygge, om jag fattat det rätt. Hon verkar också vara en sådan där moderat som vill privatisera sjukvården. Vilket jag är mycket emot. För det verkar leda till felaktiga prioriteringar och slöseri. Jag gillar inte heller att den vård som vi gemensamt betalar för, skall gå till vinst till folk som redan har det gott ställt. Så jag och Irene Svensonius, som tydligen är för fin för att heta Svensson, är nog inte överens om så mycket. Men nu har några jävla stolpskott som kallar sig anti-fascister, men mer verkar vara vanliga fascister gått hem till Irene Svensonius bostad och klottrar på fasaden på hennes hus. Antagligen för att skrämma eller tysta henne. Sådant gör mig så förbannad. För jag är demokrat och i mitt Sverige skall ingen skrämmas till tystnad och av rädsla inte våga använda sin yttrandefrihet, tryckfrihet eller mötesfrihet. Det finns ett citat som felaktig tillskrivits Voltaire som egentligen skrevs av Evelyn Beatrice Hall i hennes bok om Voltaire, för att sammanfatta hur hon uppfattade hans tänkande. Det lyder: "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det (" The Friends of Voltaire”). Nu håller jag inte till hundra procent med om detta. För det finns trots allt gränser för vilka jävla hatiska åsikter man får framföra. Men i stort sätt stämmer det med min uppfattning. För jag är mycket hellre kompis med Irene Svensonius, än de nollor som genom att jävlas, hotar en demokratiskt vald politiker. Mig hade de säkert skrämt till tystnad. För jag är en ängslig och konflikträdd typ.

Jag har skrivit tidigare om Harry Järv och hans bok ”Enfald eller mångfald: om tolerans och toleransgränser”. I den skriver han om var gränsen för tolerans mot de intoleranta måste sättas i en demokrati. För även om det i demokratin finns ett mycket stort utrymme att uttrycka sina åsikter i tal och skrift, så får man inte begå handlingar som hotar den demokratiska styrelseformen. Begår man handlingar som hotar demokratin bör man låsas in, till man kommer på bättre tankar. Att till exempel med hot om våld försöka tysta en politisk motståndare är inte bara ett brott mot en enskild person, utan ett brott mot oss alla. Så tyckte Harry Järv och så tycker jag.

Vi lever i en konstig tid och hur det skall sluta kan man fundera över. Själv har jag ju sista tiden fått mycket att fundera över på olika sätt. Jag tänker faktiskt en hel del på livet och vad detta lärt mig. Det dyker liksom upp minnen ur livets hav. Saker som jag knappast tänkt på tidigare som nu kommer upp till ytan. Ofta inte speciellt viktiga saker utan bara vardagliga händelser, som av någon anledning fastnat i minnet. Som hur man fick följa med sin fröken och hämta planscher i skolans kartrum. Eller hur man som barn byggde fördämningar, på en grusväg i mars. Hur det är att en sommarkväll kliva ur bilen i Norrlands inland och pissa. Hur man står där och lyssnar till tystnaden och evigheten. Hur det doftar i skogen efter regn. Jag tänker också en del på de som man träffat, som nu är döda. De börjar ju bli en hel del. Framtiden funderar jag väldigt lite på. För den verkar så osäker att det inte känns som någon större idé att fundera över. Det verkar enklast att ta en dag i taget.

Fast det finns mycket som är vackert på jordklotet. Jag vill på något sätt visa allt det vackra och påminna om att det finns. Från det lilla som mönstret på en trädgårdssnäcka till det mycket stora som stjärnhimlen, på en plats långt från stadens störande ljus. På något sätt vill jag dela detta vackra med andra. Jag vill på något sätt ta tag i dem och säga: ”titta så fint”. Som nu när jag blivit glad över att jag sett så mycket ejdrar. Vilket gör mig glad då det de sista åren verkat som de höll på att försvinna. Men nu vill jag liksom säga till alla att gå och titta på dessa fina fåglar och tänka på att det mesta i världen som är värt något, är gratis. Naturen finns runt oss och är gratis. Nu skall jag börja ta kort på denna natur och visa er på allt fint jag ser. Er uppgift är att slå ihop händerna och säga:”Åh så fint”.

Jag läste förresten en artikel om orsaken till att högt begåvade människor ofta begår så uppenbara dumheter. Man skulle ju kunna tänka sig att hög begåvning skulle minska risken att göra eller säga korkade saker. Men så är det ju uppenbarligen inte. Så det var någon som forskat kring orsaken till att det är på det sättet. Som Nalle Puh redan beskrivit det i ett samtal med Nasse:

”“Kanin är begåvad, sa Puh tankfullt.”
“Ja, sa Nasse. Kanin är begåvad.”
“Och han har Hjärna”,
“Ja, sa Nasse, Kanin har Hjärna”.
Det blev tyst en lång stund.
“Jag antar, sa Puh, att det är därför han aldrig begriper någonting”.

Orsaken till detta var, enligt artikeln, att även begåvade människor har samma svårigheter med sitt tänkande som andra. Men de är på grund av sin begåvning mindre medvetna om detta.

Som det som med ett fint ord kallas konfirmationsbias. Det betyder att man är uppmärksam på sådant som stöder ens egen uppfattning. Men fäster litet eller inget avseende vid det som talar mot denna. Det finns massa exempel på detta. Som när högt begåvade människor med vänsteruppfattningar stödde de Röda Khmererna i Kambodja inledningsvis. Eller de som nu förnekar att klimatförändringen beror på mänskliga utsläpp och ignorerar den överväldigande information, som visar att så är fallet. Eller i min bransch där uppenbarligen helt normalbegåvade kollegor, höll fast felaktiga uppfattningar om orsaken till autism. Trots att alla fakta talade emot dessa. Man fäster på något sätt mer tilltro till sina personliga åsikter, än till fakta . Vilket leder till att man trots en normal eller till och med hög begåvning, blir rätt dum i huvudet. För det är de man måste inse när man hör USA:s president och hans anhängare säga dumheter på TV. De gör inte de på grund av bristande begåvning, utan för att de inte vill eller kan ta till sig information som talar mot deras egen uppfattning. Då blir all information som talar emot denna ”fake news” och därför inte värd att sätta tilltro till.

En annan sak som stör mänskligt tänkande oavsett om man är aldrig så begåvad är ”önsketänkande”. Då framhäver man det som är som man önskar att det skulle vara och ignorerar och förtränger det som inte är som man önskar det skulle vara. Man ignorerar de fakta som talar emot det som man önskar skulle vara verkligheten. Som USA:s president som under januari och februari kom med besked att Coronaepidemin var under kontroll och knappt skulle drabba USA. Som sedan utlovade vaccin inom några månader. Som sa att den skulle vara över till sommaren etc. etc. Han beskrev en framtid som han önskade att den skulle bli och ignorerade det som talade emot detta. Vilket naturligtvis gjorde honom mer urkorkad än han redan är, om det är möjligt.

En sak som också ställer till det i tänkandet oavsett hur intellektuellt begåvad man är det som gör att man tillskriver sig en kompetens man inte har. Att ens begåvning inom ett område, skulle göra en kompetent inom andra områden, trots att ens kunskaper där är begränsade. Man tror sig vara expert på allt från sjukvård till barnuppfostran, för man är duktig på teoretisk fysik eller på att vara skådespelare. Som nu när en rad personer plötsligt blivit väldigt duktiga på epidemiologi. Nu senast Carl Bildt som vill sätta munkavle på statsepidemologen och förbjuda honom att förklara Sveriges strategi vad gäller detta. För han tror att andra länder kan uppfatta det som kritik. Jag måste säga att Carl Bildt verkar vara en rätt mallig och överlägsen typ. Påminner lite om Karlsson på taket.

Men vi är väl alla offer för ovanstående kognitiva störningar i vårt tänkande. Men hur medvetna vi är om dessa verkar inte ha något större samband med intellektuell förmåga. Tvärtom kan hög begåvning gör oss mindre medvetna och ödmjuka i våra uppfattningar. Begåvade personer är så vana att ha rätt och behärska sådant som andra inte behärskar, att de blir mindre ifrågasättande av sina egna uppfattningar än andra. Mindre benägna att tvivla och erkänna, att den egna uppfattningen visat sig vara fel.

Nu är det ju inget självändamål att göra sig mer dum i huvudet än man är. Så man behöver strategier för att använda sitt tänkande på ett klokt sätt. I forskning handlar ju detta om att försöka motbevisa sin egen hypotes, så gott det går. Om du exempelvis är av den uppfattningen att kvinnor kör bil sämre än män, så bör du försöka motbevisa att så är fallet och inte söka bekräfta din egen uppfattning. En annan sak är ju att vara ödmjuk inför fakta, speciellt när de talar emot ens egen uppfattning. För de tredje bör man vara mycket misstänksam mot människor, som man tycker stöder en egen uppfattning. För det är som att pissa på sig en kall vinterdag. Varmt och skönt en stund. Men sedan blir det för jävligt. Då är det bättre att pröva sina argument mot någon, som tycker man har fel. För det är ju faktiskt mer skamligt att ha lyssnat och blivit lurad av en falsk profet, än att erkänna att man hade fel. Som den engelske filosofen Bertrand Russel sa: “The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.” Fast där har han lite fel. För även intellektuellt begåvade personer kan uppenbarligen sakna den förmåga till tvivel, som gör en klok som en bok. Tage Danielsson sa så klokt någonstans: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”. Bra sagt.

Bertrand Russel ger förresten ett gott råd till oss alla fast han är död, lyssna här: https://youtu.be/ihaB8AFOhZo.

Sedan igår är jag befriad från min tråkiga katet och vandrar genom staden som en fri man. Jag har också av en snäll sköterska fått lära mig och träna på, hur jag själv kan fixa det om det kör ihop sig igen. Det är ingen lek. Men kommer säkert fungera om motivationen är stor. Vilken den kommer vara om detta blir aktuellt. Men hittills, peppar, peppar, ta i trä fungerar allt som det ska. Mitt onda knä är också lite bättre. Så jag känner att hoppet så smått börjar återvända efter veckor av mörker. Detta var dagens rapport från det manliga åldrandet!

Tvätta händerna noggrant. Håll avstånd. Fråga era äldre grannar om de behöver inhandla något. Swisha lite stålar till Rädda Barnen: 900 6008 och märk gåvan FÖRÄNDRA. 

Peter

Hej vänner!

Ibland tar det bara stopp. Det hände mig för några dagar sedan. Vilket ledde till att jag blev tvungen att uppsöka Visbys lasarett akutmottagning och berätta att det bara var stopp. Att detta stopp nu pågått några timmar och började bli jävligt besvärande. Som tur var kom det en duktig sjuksköterska och hennes elev och avhjälpte detta. De placerade ett rör på ett ställe, där jag vanligtvis inte för allt smör i Småland skulle vilja få ett rör placerat. Men nu var jag istället ytterst tacksam för att få ett rör instucket på detta ställe. Det lättade på trycket som började kännas ytterst besvärande. Nu har jag detta rör kopplat till en påse på benet och skall ha så en vecka eller så. Vad som sedan skall ske är inte riktigt klart. Men det får jag se. En sak som kvinnor skall vara jävligt tacksamma över är att de inte har någon prostata. De har mycket annat i kroppen som kan jävlas. Men just detta organ saknar de. Min prostata har växt och från att ha varit som en lagom liten färskpotatis är den nu stor som en bakpotatis från Idaho. Nu hade den dessutom lagt sig i vägen, som en jävla bäverdamm, där inte minsta droppe slinker förbi. Jag misstänker att den jobbiga körteln skall hyvlas ner lite och det är rätt åt den.

Jag var tveksam att berätta detta elände för er. Men så tänkte jag vad har jag att skämmas för. Dessutom är det ju ingen allvarlig åkomma. Det kommer fixa sig. Ingen behöver oroa sig. Även om det naturligtvis är hemskt synd om mig. Men jag är så tacksam för att jag lever i en tid där skickliga sjuksköterskor, med ett bestämt grepp pillar in ett rör. Hade jag levt innan det fanns sådana sköterskor, hade jag kunnat dö av detta stopp. Så jag är ändå tacksam för all hjälp jag fick. Men jag känner mig som jag är 100 år. Dessutom har jag fått ont i ett knä. Så här haltar man runt med en katet och funderar på om det är dags för rullator. Det är ju själva fan. För någon vecka sedan kände jag mig ung och frisk. Men nu har min kropp svikit mig, som den värsta Judas. Men när det här är fixat skall jag minsann vårda min kropp. Jag skall cykla, smörja in den väldoftande oljor samt äta rostat bröd med Kalix löjrom och champagne till frukost. Ty min kropp kommer förtjäna det bästa, när den rörfri och vacker kommer åter. Då när man varje morgon slipper påminnas om sin trista belägenhet och ens fåniga kamrat där nere, slipper se ut som han suger på ett sugrör, med ett snett leende.

Det var första maj igår. Men det var en konstig första maj. Inga demonstrationer och de tals som hölls handlade mer om det otäcka viruset än om politik. Själv är jag nu väldigt trött på detta virus och allt det ställer till med. Nu har det kommit till Gotland och även här lyckats smitta ner människor. Vi klarade oss ju rätt länge här på ön. Men nu är det kört här också. Men vad jag förstår finns det tecken på att färre blir smittade än tidigare. Det verkar alltså sakta gå åt rätt håll. Om folk nu bara inte tror att det är över kan det kanske till slut ordna sig. Men om man slutar tvätta händerna, tränger ihop sig på krogar och börjar kramas kors och tvärs så blir det väl värre igen. Det gäller att stå ut. Något som förresten statsministern också poängterade igår. Bra poängterat tycker jag.

Man får alltså inte ge upp. Inte ens när livet bjuder en på kateter istället för bröd, får man ge upp. Inte heller när ett virushelvete envisas med förstöra trivseln för hederligt folk får man ge upp. Men en dag kommer även denna pest ha dragit förbi som alla andra pester i mänsklighetens historia. Då kommer säkert sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden och läkare få gå i en segerparad genom städernas gator och lyssna till folkets jubel. Samt få en lön som är den rätta med tanke på ansvar och samhällsnytta. De som dessutom sätter i rör på gubbar med stopp skall ta mig fan ha 5000 extra på insatt katet.

Peter