Hej vänner!

Jag såg att TV-kändisen Paulo Roberto åkt fast när han köpte sexuella tjänster av en flicka, som var offer för människohandel. Hon kom väl från Rumänien eller något annat fattigt land, gissar jag. Jag såg att han tydligen efter detta framträtt i TV och tyckt synd om sig själv. Hur tjejen som han utnyttjat mådde verkar han inte funderat så mycket på. Man får väl hoppas att hon vågar ta emot hjälp och får stanna i Sverige. Men risken är väl att hon på nytt hamnar i händerna på maffian och fortsätter bli utnyttjad, våldtagen och misshandlad.

Vad gäller den där Roberto så måste han tillhöra den konstiga variant av män som är mer intresserad av att förnedra och visa makt, än att ha sex. För vad jag förstår hade väl den där figuren kunnat få damer på Tinder eller på en Finlandsfärja, om det var sex han var ute efter. Men istället betalar han stålar för att få utnyttja en flickstackare, som han vet är utsatt för övergrepp och för att få vara en del av denna misshandel. Måste vara en otäck jävel, som tänder på sådant.

Jag är förresten trött på alla kriminella typer som tycker mer synd om sig själva, än offren för deras verksamhet. Men det är väl en del i den psykopatiska och antisociala personlighetsstörningen, att fungera på det sättet. Att se sig som en oskyldigt offer för omständigheterna och tycka synd om sig själv, när man åker fast. Tyvärr finns ju ingen behandling mot den åkomman. Mer än att låsa in våldsverkare och andra grova brottslingar på institutioner, med dåliga behandlingsresultat. Så de åtminstone för en tid inte kan jävlas med mänskligheten.

Jag är lite konstigt trött och inte på något vidare humör. Egentligen borde jag vara glad efter att, med hjälp av en gullig sjuksköterska, blivit befriad från katethelvetet. Det var jag också i början. Men nu känner jag mig alltså lite trött och nedstämd. Så där som man kan känna när man jobbat med ett stort projekt och blir klar med detta. Först är man glad över att det är klart. Men sedan känner man sig ofta tom och lite nedstämd. Iallafall funkar jag på det sättet. Dessutom är jag alltså väldigt trött på ett konstigt sätt och har ont i ett knä. Jag börjar också bli ordentligt less på det jävla viruset. Mitt PH-värdet ligger väl någonstans mellan citron och ättikssprit. Rätt sur alltså.

Det har varit kallt och blåsigt de sista dagarna. Det ser skönt ut när man tittar genom fönstret. Men sedan går man ut och blir besviken för det är kallt och blåsigt. Igår satte jag på mig vinterjackan och mössa och vantar. Men så vill man egentligen inte klä sig i mitten på maj om man bor på Gotland. Poeten, storskojaren, tecknaren och vagabonden Lars Wivallius (1605 - 1669) skrev ju en dikt när han satt inlåst i fästningen Kajaneborg i Finland, om en vår som den här. Om den rätt trista våren 1642 skrev han: ”En ”Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr”. Det är en lång dikt som börjar:

”En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.”

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Tydligen var det frost härom natten så en massa sparris frös ihjäl. Det är ju annars en bra sak på Gotland så här års. Det brukar finnas massor med sparris som man kan käka med smält smör eller hollandaise. Eller så kan man knapersteka bacon och smula över om man gillar det. Det finns sparris att köpa. Men den är väldigt dyr på grund av den begränsade tillgången.

Idag lagade jag förresten wallenbergare med potatismos och ärtor. Vår affär hade nämligen extrapris på kalvfärs. Vilket är bäst när man gör wallenbergare. Denna maträtt har visst fått sitt namn efter någon i den mycket förmögna familjen Wallenberg, som gillade den.

Det finns ju en del maträtter som fått namn efter olika personer. Som Biff Greta som kommer från stadshotellet i Karlstad. Krögaren där hade en fru som han säker älskade och därför ville namnge denna goda maträtt efter. Den rätten är ju lik Biff Rydberg som fått namn efter en rik grosshandlare, som levde i Stockholm på slutet av 1800-talet. Sedan finns det ju Biff á la Lindström. Vem som kom på detta är lite osäker. Men kanske en officer i Kalmar som hette Henrik Lindström eller kanske efter en skådespelare som hette Karl-Gustav Lindström. Men det verkar lite osäkert om de var någon av dessa två Lindström, eller någon annan som kom på rätten. Janssons frestelse är man inte heller riktigt säker på vem som namngav. Kanske en operasångare som hette Per Adolf Janzon. Men den kan också fått sitt namn efter en film som hette Janssons frestelse tydligen. Biff Stroganoff har tydligen fått sitt namn efter en rysk greve som hette Alexander Stroganov (1733 – 1811). Men sedan finns ju Bullens pilsnerkorv som fått sitt namn efter skådespelaren Bullen Berglund. Lika god kall som varm (om man är hungrig).

Själv har jag aldrig skapat en maträtt som jag namngett efter mig själv. Men nu skall jag minsann hitta på en. Kanske Escargot de Uddenberg är något att satsa på. Gör man den på mördarsniglar slipper man ju skala. Recept:

1. Plocka något kilo spansk skogssnigel och lägg i grovsalt någon timme.

2. Spola av med högtryckstvätt.

3. Krossa sju vitlökar, 5 chilifrukter, 1 korianderstånd, och rätt mycket svartpeppar.

4. Häll olivolja, citron och worcestersås över kryddorna.

5. Värm olivolja i en kastrull

6. Blanda sniglarna med det övriga ovan och låt ligga några timmar.

7. Fritera sniglarna till de blir knapriga.

Servera någon du inte gillar detta, med aioli, hummus och lönnsirap. Till det dricker man gärna någon billig söt rosé. Har man i en påse Samarin blir det ju nästan som champagne.

Peter