Hej vänner!

Ibland tar det bara stopp. Det hände mig för några dagar sedan. Vilket ledde till att jag blev tvungen att uppsöka Visbys lasarett akutmottagning och berätta att det bara var stopp. Att detta stopp nu pågått några timmar och började bli jävligt besvärande. Som tur var kom det en duktig sjuksköterska och hennes elev och avhjälpte detta. De placerade ett rör på ett ställe, där jag vanligtvis inte för allt smör i Småland skulle vilja få ett rör placerat. Men nu var jag istället ytterst tacksam för att få ett rör instucket på detta ställe. Det lättade på trycket som började kännas ytterst besvärande. Nu har jag detta rör kopplat till en påse på benet och skall ha så en vecka eller så. Vad som sedan skall ske är inte riktigt klart. Men det får jag se. En sak som kvinnor skall vara jävligt tacksamma över är att de inte har någon prostata. De har mycket annat i kroppen som kan jävlas. Men just detta organ saknar de. Min prostata har växt och från att ha varit som en lagom liten färskpotatis är den nu stor som en bakpotatis från Idaho. Nu hade den dessutom lagt sig i vägen, som en jävla bäverdamm, där inte minsta droppe slinker förbi. Jag misstänker att den jobbiga körteln skall hyvlas ner lite och det är rätt åt den.

Jag var tveksam att berätta detta elände för er. Men så tänkte jag vad har jag att skämmas för. Dessutom är det ju ingen allvarlig åkomma. Det kommer fixa sig. Ingen behöver oroa sig. Även om det naturligtvis är hemskt synd om mig. Men jag är så tacksam för att jag lever i en tid där skickliga sjuksköterskor, med ett bestämt grepp pillar in ett rör. Hade jag levt innan det fanns sådana sköterskor, hade jag kunnat dö av detta stopp. Så jag är ändå tacksam för all hjälp jag fick. Men jag känner mig som jag är 100 år. Dessutom har jag fått ont i ett knä. Så här haltar man runt med en katet och funderar på om det är dags för rullator. Det är ju själva fan. För någon vecka sedan kände jag mig ung och frisk. Men nu har min kropp svikit mig, som den värsta Judas. Men när det här är fixat skall jag minsann vårda min kropp. Jag skall cykla, smörja in den väldoftande oljor samt äta rostat bröd med Kalix löjrom och champagne till frukost. Ty min kropp kommer förtjäna det bästa, när den rörfri och vacker kommer åter. Då när man varje morgon slipper påminnas om sin trista belägenhet och ens fåniga kamrat där nere, slipper se ut som han suger på ett sugrör, med ett snett leende.

Det var första maj igår. Men det var en konstig första maj. Inga demonstrationer och de tals som hölls handlade mer om det otäcka viruset än om politik. Själv är jag nu väldigt trött på detta virus och allt det ställer till med. Nu har det kommit till Gotland och även här lyckats smitta ner människor. Vi klarade oss ju rätt länge här på ön. Men nu är det kört här också. Men vad jag förstår finns det tecken på att färre blir smittade än tidigare. Det verkar alltså sakta gå åt rätt håll. Om folk nu bara inte tror att det är över kan det kanske till slut ordna sig. Men om man slutar tvätta händerna, tränger ihop sig på krogar och börjar kramas kors och tvärs så blir det väl värre igen. Det gäller att stå ut. Något som förresten statsministern också poängterade igår. Bra poängterat tycker jag.

Man får alltså inte ge upp. Inte ens när livet bjuder en på kateter istället för bröd, får man ge upp. Inte heller när ett virushelvete envisas med förstöra trivseln för hederligt folk får man ge upp. Men en dag kommer även denna pest ha dragit förbi som alla andra pester i mänsklighetens historia. Då kommer säkert sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden och läkare få gå i en segerparad genom städernas gator och lyssna till folkets jubel. Samt få en lön som är den rätta med tanke på ansvar och samhällsnytta. De som dessutom sätter i rör på gubbar med stopp skall ta mig fan ha 5000 extra på insatt katet.

Peter