Hej vänner!

Jag funderar på det där med privatiseringar, konkurrens och effektivitet. För jag har fått för mig det är det, som lett till att det varit så många gamla som dött på äldreboenden i Sverige. Det fanns väl en tanke när man skulle privatisera till exempel åldringsvården att den skulle kunna drivas mer effektivt och bli bättre, om olika aktörer fick konkurrera med varandra.

Men nu kan man väl konstatera att det inte alls blev på det sättet. Resultatet blev väl ofta att man anställde personer med lite utbildning, som dessutom anställdes att jobba per timme. Stannade de hemma fick de ingen lön. Det var väl billigast så gissar jag. Dessutom var de som bodde på äldreboenden, ofta personer som var mycket gamla, multisjuka och sköra. För det var en förutsättning för att man skulle få bo på ett sådant ställe. Kunde man stå på benen var det hemtjänst som gällde. Där man varje vecka fick nöjet att träffa så där en 20 personer, som rusar in och ut i ens hem, för att kolla att man lever och för att leverera något undermåligt käk att stoppa i mikron.

Nu verkar alla nästan eniga om att äldrevården inte har fungerat bra och att den behöver förändras. För det förbannade viruset har väl tydligt visat att så är fallet. Hade det funnits mer vårdutbildad personal och att varje boende fått träffa en eller två personer så länge pandemin pågår, hade det nog varit bättre. Som dessutom utan att oroa sig för sin försörjning kunde stanna hemma, vid minsta halsont. Iallafall tror jag det. Nu tycker jag man utan ideologiska skygglappar borde kunna dra slutsatser av detta. Kanske inse att vården av gamla och sköra människor är en dyr verksamhet som inte går att effektivisera i någon högre grad, för att det skall fungera bra. Att de som jobbar med detta bör vara utbildade personer som arbetar kvar länge, så de får erfarenhet och vana att möta gamla, sjuka och ibland förvirrade människor. Då vi blir allt fler som lever länge, kommer den här verksamheten bli mycket dyr. Men det finns väl inget alternativ. Om man inte skall öppna fattigstugan igen, eller dra en ny stig till ättestupan. Själv är jag inte så sugen på att bli gammal. Ibland hoppas jag på att få en rejäl istapp på 50 kilo i skallen, innan jag blir föremål för institutionsvård.

”Hur har du det annars?”, kanske nu undrar. På detta kan jag svara, ”jo tack, rätt okej”. Jag har haft några jobbiga månader bakom mig. Men nu funkar det mesta som det skall. Så jag får inte klaga. Det enda som är tråkigt är att jag inte träffat mina barnbarn på länge, på grund av virushelvetet. Men nu funderar jag på om det inte är dags snart. Jag hade hoppats att det här skulle vara över till sommaren. Men nu verkar det inte bli så.

Jag har också funderat på att börja jobba igen. För det skulle vara bra, med tanke på min rätt usla pension. Men varje gång jag gjort det har det inträffat något som gjort att jag tappat lusten eller som gjort det omöjligt. Vid något tillfälle har jag känt mig lite dålig och haft ont i halsen. Så då kunde jag inte infinna mig på arbetsplatsen på grund av det. Sedan jävlades prostatan till den milda grad, att jag fick ställa in på grund av det. Därefter börja ett knä göra ont, så det blev jobbigt att gå. Antagligen för gick jag ut lite hårt med cyklandet. Men nu är allt rätt bra, även om jag fortfarande har lite ont i ett knä. Men jag skulle nog kanske kunna börja jobba lite försiktigt. Men det får bli, efter jag träffat mina barnbarn. För innan dess känns det ändå rätt värdelöst att riskera något. För även folk i min ålder verkar kunna bli väldigt sjuka, av det förbannade viruset. Men tänk om man är immun mot eländet, utan att veta om det. Det skulle vara bra att veta. Då jag under mitt yrkesliv jobbat med barn och ungdomar, så har jag väl träffat på nästan alla virus som finns. För jag tycker att jag nästan varje vecka suttit med någon unge med blanka ögon och rinnande näsa, som hostat på mig. Men ofta har jag faktiskt klarat mig från att få samma sjuka. Jag läste att de som tidigare smittats av andra mindre farliga virus av samma familj som det aktuella eländet, eventuellt är motståndskraftiga mot detta virus. Det får man hoppas på stämmer.

Ute skiner solen och det ser ut att bli en fin dag. Så jag skall ge mig ut på en utflykt. Eller så tar jag bara en prommis och sätter mig någonstans och läser en bok. Jag funderar på om jag skulle kunna bli daghusse åt någon hund. För jag skulle tycka att det vore kul att ha med en kompis, när man går sin promenad. Jag tror jag skall undersöka saken, när knät är helt okej igen. När katten var yngre brukade ju han hänga med på promenader, vilket de man mötte tyckte var kul. Men numera ger han fan i att följa med någonstans. Fast med tanke på sin ålder är han oförskämt pigg. Han har förresten blivit lite jobbig. Han har ju alltid gillat att bli klappad. Men nu kan jag inte sätta mig eller lägga mig någonstans utan att han kommer hoppande och jamar och vill bli klappad och kliad på hakan. Slutar jag så buffar han på mig med huvudet eller river mig på armen. Till slut får jag knuffa bort honom och då lommar han iväg och ser sur ut.

Jag börjar bli rätt långhårig förresten. För jag tänkte vänta med att klippa mig till viruset försvunnit. Men nu måste jag snart göra något åt saken. Eller så får jag börja med hästsvans. Maria tycker gubbar med hästsvans inte är speciellt attraktiva. Men jag tror det skulle bli rätt fint. Dessutom skulle man ju slippa gå och klippa sig. Fast å andra sidan skulle det väl tjatas så förbannat om att man borde klippa sig, att man skulle bli trött i sina håriga öron. ”Klipp dig och skaffa dig ett jobb”, skulle det väl tjatas. Sedan skulle det ju vara lite jobbigt att gå promenader, med någon som kommer låtsas att hon inte känner en. Men om jag går promenader med en hund kommer han inte bry sig om ifall jag har hästsvans. För hundar gillar en fast man är lite ful. De ser till ens inre och där kan man vara lite vacker, även om ens yttre är lite slitet och man har hästsvans. Nu skall jag gå ut!

Peter