Hej vänner!

Som ni vet skriver Falstaff Fakir att: ”vatten är ett farligt gift som omger Visby stift”. Men numera är vattnet även i kranarna lite farligt. Så vi får koka allt vatten tills vidare. I alla fall om vi avser dricka det eller borsta tänderna med det. Det gör inte så mycket. För öl är godare och nyttigare. Men rätt värdelöst att borsta tänderna med. Bubblar för jävligt ihop med tandkräm. Det är inte virus och bakterier som gör vattnet otjänligt utan små kräftdjur som heter copepoder. Jag har sett bilder på de små skojarna och de såg precis ut som något jag brukade ge till mina akvariefiskar, när jag hade akvarium. Det var kul att ha akvarium och sitta och titta vad firrarna hade för sig. Jag var rätt avancerad akvarieägare efter några år och hade olika ciklider, som fick yngel som de vaktade och vårdade. Men det är nu mer än 50 år sedan.

Redan under medeltiden var man misstänksam mot vatten. För på något sätt hade man kommit på att det kunde innehålla något som riskerade göra en sjuk. Så man drack hellre öl. Det var dock för det mesta rätt alkoholsvagt om jag förstått rätt. Vilket nog var tur, med tanke på de mängder man drack varje dag. Jag har läst att det brukade vara mellan tre till fem liter. Själv har jag ju alltid gillat öl och druckit mycket sådan under livet. Numera dricker jag nästan bara alkoholfritt öl. Det beror på att jag, som ni vet, genomgick en operation efter vilken jag blivit väldigt försiktig med att dricka alkohol. Men öl utan alkohol är faktiskt oftast nästan lika gott som det som jag så ofta drack förr. Så det är helt okej och jag överlever.

Ute regnar det och är mörkt och tråkigt. Jag var ute med taxen Stefan i morse fast han var sur och ville inte gå ut. Men han skötte iallafall det han hade att göra. Så nu kan vi vara inne till det slutar regna.

Jag läste om internatskolan Lundsberg. Där hade fyra killar misshandlat yngre elever. Nu hade de dömts till samhällstjänst och det är väl enda gången dessa bortskämda figurer kommer göra samhället en tjänst. Annars har väl pappa betalat. Det stod också att det i den fina skolan fanns någon sorts pennalistiskt poängsystem, där den som hade låga poäng kunde trakasseras och tvingas göra tjänster åt äldre med fler poäng. Jag kollade och det kostar 354 000 kr per läsår att gå där och bli utbildad i elakhet, mobbing, översitteri, pennalism och få tillfälle utveckla sin psykopati.

Det finns ett säkert sätt att avgöra om någon är en skitstövel. Det kan man se på hur de hälsar på folk som städar deras arbetsrum eller serverar deras mat på krogen. Eller hur de bemöter de som har den typen av uppgifter, om de gör ett misstag eller glömmer något. De som då skäller och uppträder överlägset är skitstövlar. Det är förresten alla som skäller på folk som begår misstag och råkar ställa till något utan avsikt. Som till exempel råkar krocka till ens bil, för de är nybörjare på fickparkering. En riktig karl kliver då ut och säger ”hoppsan, skit happens” och tröstar den stackaren som råkat ställa till det. En dum jävel rusar ut och skäller som en jävla bandhund, för att göra någon ledsen ännu ledsnare. Utnyttjar det överläge som situationen ger en och trycker till den som redan är i underläge.

En riktig ouppfostrad idiot är förresten USA:s så kallade president. För han är elak mot kvinnliga reportrar, som gör sitt jobb och kallar dem dumma, fula och grisar, etc. Men han är ju född till idiot och behövde ju ingen utbildning på Lundsberg, för att bli det. Är liksom svinaktigt oartig och bortskämd redan från början. Dessutom kompis med ryska mordiska motsvarighet och stödjer denne i hans grymma megalomana erövringskrig.

Jag vet inte om jag är pessimist. Men jag är definitivt inte optimist. Jag försöker vara realist och se på världen som den är och om man gör det och inte blundar för verkligheten, blir man rätt deppad. För den är för närvarande överjävlig och ett jävla mörker.

Men så kan mitt i detta mörker en stråle av ljus nå en. Jag känner nämligen en konstnär och hon brukar skicka julkort till mig varje jul. Hon gör eget papper och bara det kuvert som kortet ligger i är spännande och fint. Men kortet är ett konstverk och gör mig alltid lika glad. Både för att det är så fint, men också för att någon tycker att jag och M är värda att få något så fint. Så detta kort lyser upp både det yttre och mitt inre mörkret. Se nedan!

Peter

 

 

 

 

Hej vänner!

Det har faktiskt varit synd om mig. För jag drabbades av en konstig jävla åkomma, utöver min andra krämpor. På natten fick jag ont som fan i vänster spira. Riktig värk faktiskt. Så jag kunde inte sova något vidare på flera dagar. När jag gick upp och gick runt en stund, så blev det bättre. Även om det var ömt och stelt i benet. Men igår förrgår var jag hos en doktor som hette Ihab. Han klämde och böjde på benet och ställde diagnos. Inflammation i ett muskelfäste, trodde han. Jag hade tränat rätt flitigt med en grej jag har, där man sätter ett gummiband på foten och drar med armarna. Misstänker att det var mitt flitiga tränande med den grejen som ställt till det. För dr Ihab frågade om jag gjort något som ansträngt muskeln i benet. Sedan skrev han ut en medicin mot inflammation och värk. Det verkar som han visste vad han pratade om, för nu är det redan mycket bättre, om inte helt bra. Så dr Ihab hade sannolikt rätt. Tyvärr är denne utmärkte doktor bara hyrläkare. Vilket jag i princip inte gillar. För när man, som jag, har ett antal krämpor, så skulle det vara bra om man fick träffa samma läkare, när man måste dit. Inte en ny varje gång. Men dr Ihab fick jag förtroende för och skulle gärna vilja träffa fler gånger. Men det lär jag inte få.

Byråkrati är ju nödvändigt för att staten skall fungera. En tjänsteman skall ju vara oväldig och följa lagarna. Men ibland blir det väldigt konstigt. Som när man läser i tidningen om folk som kommit hit och lärt sig språket, utbildat sig och fått jobb och betalar skatt och sköter sig, utan att ligga någon annan till last. Dessa skötsamma och arbetsamma människor, skall riskeras utvisas för att de fyllt i något papper fel eller tjänar för lite som sjukvårdsbiträden, för att få vara kvar i landet. Medan grovt kriminella typer, som man verkligen skulle vilja utvisa till något ställe, 300 mil söder om Eldslandet, får vara kvar. Detta för att deras hemländer vägrar att ta emot dem. I varje fall om man inte mutar någon jävla hövding med kompisar, med flera miljoner. Så skötsamma människor som följer lagarna utvisas. Detta medans deras motsats får bli kvar, vad fan de än hittat på. Det är faktiskt rätt konstigt.

Vad har hänt annars? Jo, nattens sprängning inträffade i Göteborg. Den var enligt Expressen så kraftig att hela huset skakade och porten förstördes. Putinjäveln fortsätter sitt krigande och har tydligen sagt att Ryssland är redo för krig mot Europa. Trumphelvetet tycker inte heller om oss i Europa, utom Ungern. Vars president Vidkun Quisling han gillar helskarpt. I Stockholm knallar otäcka nassar runt, misshandlar, skräms och är hotfulla. Vad våra riksdagspolitiker ägnar sig åt är lite oklart. Likaså hur de avser samarbeta kring ovanstående hot. Det går dock tydligen bra för ett parti på ytterkanten och dåligt för de i mitten, läste jag. Sämst går det för liberalerna. De skulle aldrig bytt namn utan fortsatt kalla sig Folkpartiet. Då hade det kanske gått bättre. Så dör liberalismen sotdöden. När jag var barn var ju Folkpartiet det ledande oppositionspartiet. Partierna på ytterkanterna var små. Ju längre ut desto mindre. Nu är det nästan tvärtom. Vilket kanske säger något om samhället och vilka som har makten, att bestämma dagordningen. Vad det beror på vet jag inte. Även om jag har mina aningar. Förr röstade man ju ofta för någonting, som man ville skulle förbättras eller bli annorlunda. Nu röstar man ju oftast mot någonting, så att det inte blir värre än det är. Vilket känns som ett jävla nerköp. Men som Hamlet så riktigt påpekar: ”ur led är tiden”. Det stämmer precis och dessutom så jävla tröstlöst otäckt, att man traumatiseras varje gång man läser nyheterna. Får liksom lust att lägga sig fosterställning och ropa, jag orkar inte mer. Fast då skulle jag bergis få mer ont i benet igen och få svårt att resa mig.

Ute råder mörker. Men det kommer väl bli bättre om några månader. Just nu är det värre med det inre mörkret. Men man får väl försöka stå ut, fast det ibland känns hopplöst. Komma ihåg det som står i broschyren ”Om kriget kommer”: ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”. Så det är väl bara att kämpa på, trots allt. Som jag berättat förut, har jag har ju en gång heligt och dyrt lovat försvara ”konungen och fäderneslandet”. Det är nu länge sedan. För mer än 50 år sen om jag räknat rätt. Jag är en ordhållig man som tycker man bör hålla det man lovat. Även om jag inser att jag numera inte skulle göra någon större nytta som försvarare, av vare sig Karl XVI Gustav eller fäderneslandet. Men jag kommer iallafall göra mitt bästa. Så lita på mig kungen! Om någon är taskig och dum mot dig på grund av din dyslexi, så blir jag sur och kommer och pissar på dennes någons cykel, så det så. Vad gäller försvaret om Ivan kommer, gör jag nog numera störst nytta genom att inte vara i vägen. Vilket andra också insett och sedan länge dragit in min krigsplacering. ”Att sätta ett vapen i händerna på den där darrhänta gubben, som inte kan se sikte och korn samtidigt, vore rent livsfarligt”, säger det nog på pliktverket. Och det har de alldeles rätt i. Men ändå: Allt för Sverige!

Peter

 

Hej vänner!

En liten berättelse.

Så hade han för säkert 100:e gången stått och sagt att den döde var av jord kommen och åter jord skulle bliva. Det kändes okej att säga. Men att stå och lova evigt liv, när man innerst inne inte trodde på något sådant, hade börjat kännas rätt jobbigt. Men det var väl inte det värsta. Utan att han varje helgdag stod och predikade om en gud, han inte trodde på längre. Ibland till och med lovsjöng han denne obefintlige herre i himlen. Nu var han snart pensionär och tänkte stå ut de månader som var kvar till pension. Men han kände numera som han lagt ner ett helt arbetsliv, i en verksamhet som han nu kände som den bestod av påhitt och vidskeplighet. Sedan nu rätt länge kände han sig falsk och lögnaktig, när han predikade och föraktade sig själv när han läste trosbekännelsen. För han var säker på att varken jungfrufödsel eller evigt liv, var något för en vettig människa att tro på. Han kände också visst självförakt, över de gånger han stått och svamlat över teodicé-problemet. En allsmäktig och gud, som inte gör något åt världens ondska är antingen, kraftlös, lat eller ond själv. Så det är tur att han inte finns, tänkte han. För då skulle jag varit jävligt förbannad på honom. Nu var han mer sur på de som lurat in honom på detta yrke. Han kände skuld över att han under nu många år fått konfirmander att tro på det, han själv sedan rätt långe tvivlat på. Han kände skam över att han inte hoppat av tidigare, utan fortsatt sprida ett budskap, som han sedan länge kände som det var osant och falskt. Den senaste tiden hade det känts lättare. För nu tvivlade han inte längre. Nu var han säker på att någon gud i himlen inte fanns. Ingen skapare, inget himmelrike, ingen som det skulle döma levande och döda.

Sedan hans fru dog i den bröstcancer, som gud tydligen i sin allsmäktighet tycker vissa kvinnor skall dö i, hade han känt som en dimma av meningslöshet omgett honom. Han steg upp, åt frukost, gjorde sitt jobb och såg på TV och gick och lade sig. Predikningarna var gamla repriser där han ändrade några ord här och där. Inte för han trodde att någon kom ihåg att han sagt samma saker för några år sedan. Det hade inte varit något att lägga på minnet redan första gången. Floskler och ologiska fånigheter, till tröst för de troende.

Nu hade biskopen bestämt att de som skulle gå i pension skulle bjudas på en resa till det heliga landet och få se de platser som de så ofta predikat om på söndagarna. De skulle se Jordanfloden, Genesarets sjö, Nasaret, Betlehem, gå Via Dolorosa och lite annat. Han hade tänkt tacka nej. Men en präst i grannförsamlingen som hette Gunvor övertalade honom att följa med. För hon var också bjuden på denna resa för blivande pensionärer och ville gärna att han kom med.

Redan på flygplatsen hade det börjat köra ihop sig. Han var nämligen lite flygrädd och tagit en rejält glas whisky på Arlanda redan på morgonen, för att lugna nerverna. Gunvor hade följt med och stöttat honom. Hon var rätt säker på att flygplanet inte skulle störta. Men för säkerhets skull föreslog hon att de skulle be gud skydda dem under resan. Då spriten redan gjort honom rätt avslappnad och lite hämningslös så sa han. ”Be på du som tror på sådant”. Gunvor tittade på honom med stora ögon och bad honom repetera vad han sagt. När han gjorde det, så såg hon chockad ut och tänkte gå därifrån. Men så ångrade hon sig och bad honom berätta varför han sa sådana, för präster i svenska kyrkan, förbjudna saker. Så han berättade om hur han tidigare kämpat med tvivel och nu kände sådan lättnad över att vara säker på sin sak. Ingen gud, ingen jungfrufödsel och inget evigt liv. Inget gående på vatten eller utdelning av några fiskar och några bröd till massa människor. Ingen guds son, utan en vanlig människa som predikade och sa mycket bra, men en del obegripligt. Gunvor lyssnade och även om hon var i grunden rätt upprörd så var hon präst och van att lyssna på folk i religiös kris. Dessutom hade han tagit i en rejäl virre till och det började märkas.

De satt bredvid varandra på planet och när de lyfte, höll han henne i handen. Sedan somnade han och lutade sitt huvud mot henne. När de landat och placerats i bussen, berättade en guide hur den kommande veckan skulle se ut. Det var utflykter varje dag och att det av säkerhetsskäl, var noga att de höll ihop och inte gav sig iväg på några egna promenader.

Dagen därpå gick resan till födelsekyrkan. Där var präster av alla slag som tydligen var osams om vem som var den som var den rättmätiga väktaren av denna heliga plats. Katolikerna var sura de ortodoxa. De ortodoxa var sura på kopterna. Alla var sura på några hysteriska amerikaner från sydstaterna, som pratade högt och hysteriskt i det heliga rummet, där krubban en gång skulle stått.

Han tröttnade på alltihop och gick och satte sig på en bänk. Men så kände han att han behövde hitta en toalett. Han började gå runt och leta efter en sådan. När han inte hittade någon började han bli desperat och till slut gick han in i en trädgård och ställde sig bakom ett träd. Just när han fått fram den, kom en dam ut i trädgården. Hon skrek som hon sett ormen i paradiset. Det kom polis och militär och blev ett jävla liv. Sedan togs han med till ett häkte. Där blev han sittande. När han inte dykt upp efter två timmar, åkte bussen tillbaks till hotellet utan honom.

Dagen därpå blev han utsläppt. Han började gå längst vägen. Om han gick åt rätt håll hade han ingen aning om. Det fanns inte heller någon att fråga. Men så mötte han en gammal kvinna som han frågade om vägen. Hon förstod nog inte vad han menade, men pekade österut och sa Damaskus. Så han förstod att det var där denna väg slutade. Han satte sig på en sten och kände sig uppgiven. Då kommer det en taxi och stannar. Lättad kliver han in och säger Jerusalem och namnet på hotellet. Chaffisen säger ”jaha, då kör vi väl dit”. Han blir milt sagt förvånad över att någon kan prata svenska utan brytning. Han frågar hur det kommer sig, men får inget svar, mer än att det är bra att kunna. När de kört en stund frågar chaffisen om han vill köpa en flaska vatten. Så han köpte en flaska franskt mineralvatten av honom och stoppar ner i ryggsäcken.

Då han kommer fram till hotellet så blir det en väldig uppståndelse. För man hade trott att det hänt honom något allvarligt. Ambassaden var informerad och han var efterlyst i hela Israel och dess grannländer. Hans kollega Gunvor grät av glädje och kramade honom. Hon berättade att hon och andra bett för honom och nu tackade hon gud, för att han kommit tillbaka oskadd. Han berättade att upplevelsen hade varit rätt traumatisk och han nog skulle få svårt att sova ensam på natten, om han inte fick någon att hålla i handen. Så efter kvällsbönen och han när duschat och gått och lagt sig, knackade det på dörren och Gunvor kom in i nattlinne och lade sig bredvid honom. Då kom han på att han hade kvar vatten i flaskan, han köpt av taxichauffören. Vilket passade bra för han kände sig törstig och vattnet i kranarna var inte rekommendabelt att dricka. Så han slog upp ett glas ur flaskan han köpt. Men det var inte längre vatten, utan vin!

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Det är konstigt hur man bestämmer vilka man gillar och inte gillar. Jag gillar till exempel riksdagens talman Andreas Norlén. Varför vet jag inte riktigt. Nu läste jag att han bjudit med sin fruga på utlandsresor och låtit skattebetalarna betala för detta. Vad jag förstår tyckte de som berättade detta, att jag borde bli upprörd för att Andreas Norlén varit snäll och för mina pengar, tagit med frugan på dessa resor. Men det blev jag inte alls. Tvärtom tyckte jag de som gnällde över att han tog med henne, var småaktiga och löjliga. Att Sveriges högste valde företrädare tar med sin kära fru när han besöker andra länder, har jag inget emot. Kungen brukar ju ta med sin fruga och han är ju inte ens vald. Men antagligen är jag på något sätt inte helt logisk här, utan tycker som jag tycker, bara för jag på något sätt gillar Andreas Norlén och tycker han verkar snäll och sympatisk. Fast vi nog har rätt olika uppfattningar i många frågor, gillar jag honom.

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou gillar jag inte alls. Fast han ibland skriver saker i tidningen som jag kan hålla med om, så gillar jag honom inte. Tycker han är en en överlägsen, mallig jävla besserwisser. Det spelar liksom ingen roll vad han säger och hur rätt han än har. Jag gillar honom inte iallafall. För han visar aldrig minsta tecken på ödmjukhet och osäkerhet och den typen har jag svårt för. Dessutom läste jag att han var dum, när han skev om en ung kvinnlig kollega. Så honom skall jag inte dricka öl med. Men om talmannen Norlén vill ha en pilsner, skall jag minsann bjuda både honom och hans fruga.

Nu inser jag att jag ju bara får se den offentliga personen talman Norlén och Guillou. De kanske är helt andra när de är hemma och inte offentliga. Norlén kanske där är en elak typ som bråkar med sin snälla hustru, om att hon inte sköter tomatodlingen som man skall. Kanske inte är snäll alls utan svartsjuk och dum. Men det vill jag inte tro. Så jag väljer att tro på att han är lika trevlig och sympatisk, även privat. Mallgrodan Guillou kanske i hemmet är en lite försiktig och osäker kille, som hela tiden går omkring och är rädd att någon skall komma på, att det är det som ligger bakom hans attityd. För man vet så lite om människor egentligen. Så kanske är jag orättvis som gillar talmannen Norlén och känner obehag inför journalisten och författaren Guillou. Säkert är jag det.

Jag är i Stockholm några dagar. För i morgon skall jag äta julbord med några kompisar. Detta på ångbåten S/S Blidösund. Det ser jag fram emot. Men det kräver ju lite förberedelse och planering. Jag måste ju bestämma om jag skall ha OP Anderson eller Gammal Norrlands i spetsglaset. Sådant kräver eftertanke och beslutsamhet. När jag var ung var det ju inget problem. Då var det ju mera vad man skulle ha efter halvan man funderade på. Men numera har jag blivit en mycket måttlig person och detta glas är ju numera oftast det enda jag tar om året och då vill man inte det skall bli fel. Jag tror jag tar OP för det är ett säkert kort. Dessutom får man då kanske tillfälle att sjunga den trevliga visan ”OP river”. Den sång som den store sångaren och kommunisten Paul Robeson framför på ett så oöverträffat sätt. Lyssna här:

https://www.youtube.com/watch?v=eh9WayN7R-s

Jag gör det inte så mycket sämre faktiskt. Även om jag gör det på svenska.

För övrigt är diverse presidenter obehagliga jävla idioter och borde låsas in.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag hörde just på radion att det nästa vecka är ”black week”. Det är ju en vecka där handlarna säljer grejer några spänn billigare , i förhoppning att vända röda minussiffror till svarta plussiffror. Iallafall har jag någon gång hört att det är det som ligger bakom namnet på denna vecka. Själv kommer jag säkert inte handla något. För jag har allt jag behöver och dessutom tycker jag det är tråkigt att gå i affärer. Är det något jag behöver så går jag in i en affär som säljer just den grejen, sedan går jag till kassan och betalat. Det finns ju folk som tycker det är roligt att ”shoppa”. Vilket för mig är helt obegripligt. Det finns till och med de som gillar att åka till IKEA och gå runt på denna hemska plats och se på soffor och fåtöljer. Eller som åker Ullared i Halland för att handla saker. Jag har aldrig varit i Ullared och skulle jag köra igenom denna ort, skulle jag passera den fort som fan. För jag tycker det låter som helvetet, att kliva in på denna mammons högborg. Borde stå samma skylt över ingången, som det stod över ingången till helvetet i Dantes gudomliga komedi. ”I som här inträder, låt allt hopp fara”, tror jag det stod. Mer om Dante nedan.

M kan tycka det är kul att gå in i klädaffärer. Men numera får jag inte följa med, för jag ser sur ut, redan efter fem minuter. Så nu slipper jag det. Vilket är skönt. Men som sagt, jag tycker överhuvudtaget det är tråkigt att handla och är glad att jag numera slipper det. För jag tror att det mesta jag äger, kommer hålla längre än jag själv gör. Kanske måste jag köpa några strumpor och kalsonger, innan jag går till återvinning. Men det är allt.

Det finns en sak jag skulle vilja köpa. Nämligen ett större gods i Sörmland, med gott om plats för alla som vill hälsa på. Gärna nära havet och med en liten badsjö i närheten. Då skulle jag stå i detta gods stora kök och göra käk till alla som vill komma och besöka mig. Tyvärr faller det på att jag inte har råd att köpa ett gods i Sörmland. Vilket är tråkigt, både för mig och er. Idag hade det blivit Boeuf bourguignon, med samma vin i glasen som i grytan. Bara så ni vet.

Den jävla ryska mördaren och krigsbrottslingen fortsätter jävlas med Ukraina och mänskligheten. Vilket gör att jag aldrig känner mig riktigt glad. För varje gång jag känner mig uppåt, så kommer tankar på detta jävla onödiga krig upp i huvudet och gör mig ledsen.

Men den amerikanska lögnaren, narcissisten och snuskgubben verkar vara på fallrepet. För nu börjar till och med hans tidigare lojala anhängare hoppa av. De verkar börja inse att hans impopularitet, nu riskerar smitta av sig på deras möjligheter att bli återvalda. Samt att de riskerar dras ner i skam, när han faller och få skämmas resten av sitt liv att de stödde en sådant jävla praktarsel. Så om han inte lyckas förhindra demokratiska val, så lär han till slut hamna på den historiens gödselhög där han hör hemma. Hoppas det.

Nu skall ju snart kejsar Augustus utfärda ett påbud att hela världen skall skattskrivas. Och guds son skall födas i ett stall och läggas i en krubba. En herrens ängel skall först skrämma en massa stackars herdar, men sedan säga åt dem att att sluta vara rädda. För han bringar dem en stor glädje. Ty i natt har minsann Messias fötts och ligger i en krubba i Betlehem och väntar på att de går förbi och säger hej. Allt det här hände när Quirinius var ståthållare i Syrien. Det är förresten samma Quirinius som uppfann den goda maträtten ossobuco och därigenom bringade även han en stor glädje. I varje fall blev hans fruga väldigt glad och sa att hon älskade honom.

Jag läste att det snöar och ställer till det på fastlandet. Här på Gotland är det däremot mest bara snöblandat regn och tråkigt. Dessutom blåser det visst kuling. Jag var ute med taxen Stefan en sväng. Men när han fixat det som han måste fixa, så ville han bara gå in igen. Det ville jag också. För att gå med en sur tax som bara vill gå hem, är inte så kul.

Dante Alighieri, var ju han som skrev den ”Gudomliga komedin”, ni vet. Han sa en gång att: ”De hetaste platserna i helvetet är förbehållet dem som i tider av stor moralisk kris behåller sin neutralitet.” Då vi nu lever i just en sådan tid och jag ogärna vill hamna i helvetet så finns all anledning att ta ställning för det jag anser vara rätt. Det även om en del kommer tycka att jag har fel i någon fråga. Några kommer nog tycka att jag är tråkigt ”politiskt korrekt”. I USA kallar man det ”woke” att vara politiskt korrekt och inte gilla rasism, orättvisor och kvinnoförtryck. Vad woke är förkortning för vet jag inte. Men då Trump och hans kompisar tycker det är någonting dåligt, så är det antagligen något bra.

Jag är sålunda ofta bekymrad och ledsen över hur världen ser ut för närvarande. Jag har alltså inget behov av att köpa något på denna ”black week”. Finns inget jag egentligen behöver, som jag inte har och inget jag längtar efter att köpa. Ibland funderar jag på vad jag drömmer om och som tidigare gjort mig lycklig i livet. Vilka fantasier jag har om lyckan. De är ganska enkla. Jag drömmer om att ligga på en fjällhed vid en brasa och dricka kokkaffe. Jag drömmer om att ligga i sovsäcken en stjärnklar natt, långt ifrån störande ljus och se på stjärnorna. Jag drömmer om att gå i en skog om hösten och stanna och lyssna på tystnaden. Naturligtvis finns det en massa andra saker som gör mig glad. Men för mig är just de lugna stunder, då jag är i nuet, de stunder jag längtar efter. När för ett ögonblick det inte finns annat än här och nu. För det är ju egentligen bara det som finns. Allt annat är ju minnen och har passerat och hur framtiden ser ut kan man ju inte veta. Mer än hur den kommer sluta förstås. Så någon fast punkt finns ju trots allt även i framtiden. "The rest is silence", som är de ord som prins Hamlet så riktigt avslutar pjäsen om honom med.

Peter

 

 

 Hej vänner!

Jag läste precis om en seriös undersökning av Hitlers dna. Man hade hittat en bit av ett blodigt lakan från bunkern i Berlin, där han sköt sig. Efter att ha jämfört med en nära släkting till Hitler hade man kunnat konstatera, att blodet med säkerhet kom från Hitler. Utifrån detta hade man sedan gjort en fullständig undersökning och total kartläggning av hans dna. Denna visade att han bar på en mutation på genen prok2. Denna gen tyder på att han sannolikt hade ett syndrom som heter Kallmans syndrom och som visar sig i form av att könsorganen inte utvecklas normalt. Det är också vanligt att bägge eller den ena testikeln inte vandrar ner i pungen, som den ska. Så ryktet att Hitler bara hade en kula i pungen är sannolikt riktig. Som man sjunger i den engelska visa, vars melodi är den som visslas i filmen ”Bron över floden Kwai”.

Hitler, he only had one ball,
Goering, he had two but very small,
Himmler had something simmler,
But poor old Goebbels had no balls at all.

 Det fanns också andra genetiska tecken som brukar vara förknippade med antisocialt beteende. Vilket knappast är förvånande.

Tänk vad man få reda på med hjälp av dna nu för tiden. Som att Hitler hade outvecklade könsorgan och sannolikt fel på massa annat. För det brukar man ha om man lider av ovanstående syndrom. På vilket sätt det påverkade Hitler att gå och bära på denna hemlighet och samtidigt spela ett perfekt exemplar av den germanska rasen, kan man fundera över. Om det påverkade honom och hjälpte till att göra honom galen.

Vad som gör nuvarande galna presidenter galna får man väl fundera över. Men det skulle vara intressant att få reda på. Att det beror på arv och miljö kan man vara säker på. Men vad som får normala människor att rösta på, sådana uppenbara knäppgökar och stolpskott är en gåta. Nu vet jag inte hur Putin och Trump, har det med testiklarna. Men att något är allvarligt fel är iallafall uppenbart.

Nu skall jag snart gå ut en prommis med taxen Stefan. Vi brukar gå till denna stads botaniska trädgård. Där är nu lite vemodig och tyst. Men fint ändå. Ger tillfälle att stanna upp och meditera lite över vem man är och var man befinner sig i livet. Stanna upp och lyssna, se och känna. Inte bara titta, utan verkligen se. Inte bara höra, utan verkligen lyssna. Stå i nuet och känna just detta nu. Se löven falla och lyssna på koltrastarnas prasslande i buskagen. Känna doften av höst och vemod. Tänka, här står jag nu 71 år gammal och tänker på det som varit har passerat och hur länge det som ligger i ödets händer kommer fortgå. Livet känns gåtfullt när man tänker på allt som hänt och allt som man varit med om. Som poeten Stig Johansson skriver i en dikt som ofta citeras: ”alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. För det mesta av livet är ju vardagar, utan särskilt mycket dramatik och oro. De dagarna har väl ofta varit de bästa. Utan någon större oro eller passion, har de vandrat på från soluppgång till solnedgång. Har väl inte lämnat några större minnen efter sig. Varit bra ändå. För det finns dagar av oro, sorg, förälskelse och passion, som var rätt jobbiga och det var skönt när de gick över i vardag. Sådant kan man tänka på en novemberdag i Visbys botaniska trädgård och är 71 år.

Jag vantrivs så förbannat i den här tiden och det är jobbigt. För man vill ju se framåt och hoppas på att det skall bli bättre och bättre. Det är inge kul att tappa hoppet om en positiv utveckling. Men just nu är det svårt att hoppas. Min generation var ju rätt bortskämd. För när vi var unga kändes det oftast som saker blev lite bättre år för år. Det fanns en framtidstro och en bild om hur det goda samhället skulle se ut. Hur detta samhälle såg ut växlade, beroende på vilka politiska värderingar man hade. Men att det skulle bli bättre var de flesta överens om. Nu känns det som det mesta handlar om hur man skall förhindra det att bli värre än det redan är. Man kritiserar varandras förslag till åtgärder, utan att själv komma med några realistiska lösningar. Som man säger: ”ni är dumma. Men vi vet inte heller vad som bör göras, för att rätta till det.” Fast de på de politiska ytterkanterna brukar ha lösningar och vara säkra på sin sak. Nu borde jag ge fan i att för hundrade gången citera min kompis Bertrand Russel. För jag börjar bli jävligt tjatig med detta citat. Men jag är ju en tjatgubbe, så här kommer det för säkert 100:e gången: “The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.”

Så sitter jag här klockan 07:30 en lördag i november och är en småsur tjatgubbe och ältar min oro inför framtiden. Inte så mycket min egen. För den är rimligtvis rätt begränsad. Men för hur framtiden ser ut för mina barn och barnbarn. Men det finns trots allt saker att glädjas åt. Som att det finns skogar kvar, stekt fläsk med raggmunk och att man, till skillnad från Hitler, har två kulor i kulpåsen.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag har levt 71 år och träffat en väldig massa människor. De flesta har jag tyckt rätt bra om. Några har jag tyckt riktigt illa om. Men en del har jag mest tyckt varit jävligt tråkiga. Jag har börjat fundera på vad dessa tråkiga människor har gemensamt. Nu tror jag att jag kommit på viken typ av människor som jag tycker är tråkiga. De kanske de egentligen inte är, för det är min subjektiva uppfattning. För jag är minsann inte så jävla kul själv, nu för tiden. Så det finns säkert de som tycker att jag är skittråkig. Fast det har jag inte alltid varit. Men nu har samhällsutvecklingen och världsutvecklingen i kombination med åldrandets nostalgi, gjort mig till en riktigt tråkig typ. Vilket är tråkigt både för er och mig.

Det som tråkiga människor, enligt min uppfattning, har gemensamt är deras brist på självdistans och humor, samt deras ytliga och tomma skryt över sin framgång. Ni vet de där som envisas med att berätta hur långt de joggat på morgonen, att de åkt Vasaloppet och att de jobbar 80 timmar i veckan. Som uppenbarligen berättar detta, för att bli klappade på huvudet och få höra duktiga de är. Vilket de säkert är, i sin jävla tråkighet. På det sättet är jag iallafall inte tråkig. För jag har ju inget sådant att skryta med. Jag får väl inse att jag vad gäller karriär och ekonomisk framgång, inte har lyckats något vidare i livet. Men en gång var jag alltså rätt kul. Men det har gått över.

De tråkigaste människor jag träffat har alltså varit framgångsrika, gjort karriär och blivit ekonomiskt framgångsrika. Men de har aldrig varit konstnärer, sjuksköterskor, danskar eller svampplockare. Finns säkert riktiga tråkmånsar också inom dessa kategorier. Men jag har aldrig träffat dem. En del har varit rätt knepiga. Men inte tråkiga.

Jag har också vid några tillfällen träffat riktigt elaka människor. Fast det har väl egentligen bara hänt vid två tillfällen under detta 71-åriga liv. Även om det är sällan, är det är hemskt och kan förstöra de finaste av sommardagar. Man går där glad och nöjd och så kommer en elak jävel och säger något som gör en ledsen. Det värsta är att det liksom tränger in i en och förmörkar dagar av livet. Solen skiner, fåglarna sjunger och ändå känns tillvaron grå och ledsam. Man tänker mörka tankar, känner sig dålig, ledsen och maktlös.

Jag gillar folk som säger ”jag vet inte”. För det säger jag själv rätt ofta. Det är ju så mycket jag inte vet. För det är ju oftast det bästa svaret på många frågor. Oftast är det ju mycket en bedömning av sannolikhet. Det finns några saker jag är helt säker på. Som att jorden snurrar kring solen, att Darwins evolutionsteori förklarar arternas uppkomst, samt att Putin och Trump är sjuka i hela huvudet. Men vad gäller mycket annat är jag rätt osäker eller ovetande. Det finns folk som nästan aldrig säger ”jag vet inte”. För de är så övertygade om att de sitter inne med sanningen att allt som talar för att de har fel, förolämpar dem och ses som ett angrepp. I värsta fall leder den typen av tänkande till extremistiskt våld. För att säkert för tionde gången i denna blogg citera filosofen Bertrand Russel som sa: ”The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.” Ett citat som alltid känns lite fint för oss osäkra tvivlare.

Jag läste att polisen tror att 60 000 människor i Sverige är involverade på olika sätt i organiserad brottslighet. Antingen som genomförare av brott eller möjliggörare och utnyttjande av organiserad brottslighet. Då jag generellt tycker illa om människor som gör illa sina medmänniskor, så tycker jag tydligen illa om lika många människor som bor på Gotland. Tur att de inte bor här allihop för då skulle jag ju inte ha en kompis på hela ön. Men här är ju nästan alla människor ärliga och snälla som tur är. Undantagen på ön är alltså få, men är otäcka rötägg.

Man behöver inte tänka positivt. Man får ge upp. Man får tappa hoppet. Det är jobbigt, men inte förbjudet. De som säger något annat har fel. Vill de likt Sickan Carlsson gå runt och vara ”glittrande glada” i en ond värld så får de väl göra det. Men jag tänker gå runt som en tvivlande och osäker surgubbe, så det så. Jag har förresten köpt en gubbkeps och när jag sätter på mig den ser jag om möjligt ännu surare och tråkigare ut än jag är. Klär mig med andra ord.

Nu skall jag snart gå ut med taxen Stefan en sväng. Han är nästan alltid glad. Speciellt när jag varit ute en sväng och han har varit hemma. Då blir han överlycklig, när jag kommer tillbaka. Far runt som ett skållat troll och ser ut som han tänker krypa ur pälsen. Men han får lugna ner sig lite innan jag snackar med honom. För jag har hört att man annars gör en stor affär av han får vara ensam en stund och att man inte bör uppmuntra den känslan. Numera verkar han inte speciellt bekymrad när jag går även om han blir överlycklig när jag kommer tillbaks. Men det är lite kul att någon tycker så mycket om en och har vett att visa det. Något som ni andra som känner mig borde ta efter, även om ni inte har någon svans att vifta med. Borde säga: ”Kommer du som jag tycker så mycket om. Det var rent otroligt roligt och gör mig så glad, att jag måste hoppa lite”. Som taxen Stefan säger när jag kommer hem.

Peter